Höjdlägret 5200 m, den lilla runda plåtstugan till vänsterMonday, September 10, 2007
En isig helg
Utsikt över dalen där baslägret ligger
På den vita viddenI lördags åkte jag, vår kompis Linda och en engelsman till Huayna Potosi, ett 6088 m högt berg nära La Paz, i ett försök att bestiga det. Vädret var ganska dåligt och det hade det varit ca en vecka. Ovanligt för vid den här tiden på året brukar vädret vara kanonfint. Vi tänkte i alla fall göra ett tvådagars försök (man kan även göra tre då man får acklimatisera sig och träna lite på glaciären först). Tanken var att de som inte provat isklättring innan skulle få prova en timme vid höjdlägret. När vi kom till baslägret på 4700 m regnade/haglade det lite smått men det var inget som hindrade en stigning till höjdlägret på 5200m. Till höjdlägret måste man ta med sig en massa packning. Inte bara sovsäck och varma kläder utan också all utrustning som behövs för glaciärvandringar och isklättring. Stigningen är ganska brant och belagd med slask och is vilket gjorde det lite mer problematiskt, men i övrigt var det inga problem.
Vi kom dock sent till höjdlägret ( p g a vi gick sent från baslägret av någon anledning) och någon träning blev det inte för Linda och Nick. Istället fick vi kvällsmat som jag åt alldeles för mycket av med tanke på höjden. Jag mådde ganska illa när vi gick och la oss för att vila vid kl 19. Huvudvärken smög sig på tillsammans med en jobbig känsla av att jag var tvungen att spy. Jag tryckte i mig ännu ett höjdpiller och tviveln om att ens försöka sig på toppen byttes mot försiktig positivitet när vi gick upp vid 00.30 för att göra oss i ordning för nattens vandring och klättring. Att spy och ha migränhuvudvärk är tecken på att något är ganska dåligt och att man borde ta sig ner och inte upp, men det är väldigt svårt att självdiagnosticera sig själv för hur allvarligt det egentligen är. Huvudvärk får man räkna med och spykänslorna är jag inte säker på att de hängde ihop med höjden eftersom det har varit mycket salmonella och annat på gång på sistonde. Hur som helst så snörde vi på oss plastkängor, snölås, selar, stegjärn, huvudlampor och annat och gav oss ut i kylan. Det snöade lite lätt, men eftersom det hade snöat ganska länge fanns det ett rätt tjockt lager med lössnö att pulsa genom. Det är extra jobbigt eftersom den inte har hunnit hårdna tillräckligt för att man ska kunna gå på den utan man sjunker ner och tillbaka för varje steg. Extra jobb behöver man inte på den höjden Dessutom täcker den upp hål så att man inte ser var det kan vara farligt att gå. Slutligen täcker den även upp rutten så att det blir lättare att irra ut sig på farlig mark. Men det var i alla fall hyfsat hanterbart. Jag och Nick gick med en guide och Linda med en annan. Efter 5600 m var det bara jag och Nick som fortsatte och snart kom vi till en isvägg som skulle klättras på. 55 grader skulle den vara och det var den nog efter ett tag. Början var dock snarare 80 och stackars Nick hade aldrig ens fått prova att klättra. Isväggen var dessutom täckt med lössnö och yxan och stegjärnen tog inte lika lätt och satt inte fast så bra som man hade önskat Trots det sitter man ju fast i rep så det är inte så farligt som det låter.
Med all snö var väggen ändå ganska jobbig och den ständiga närkontakten med snön hade gjort båda mina vantpar genomblöta. I fortsatte en brant stigning medan snöfallet ökade i intensitet. Efter ett tag började det ljusna och man såg ingenting för alla snö och dimma. Det var en liten bitv stigning, en slätt och slutligen den 280 m höga isväggen tilll toppen kvar. Huvudet värkte ganska mycket men i övrigt kändes kroppen fin. Guiden var skeptisk till förhållandena och frågade om vi inte skulle vända. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att 1) det kommer vara extremt jobbigt att ta sig till toppen 2) vi kommer inte se någonting 3) säkerheten på den höga väggen med så mycket snö kanske inte är den bästa. Vi beslutade oss för att vända. Ner går snabbare än upp och snart var vi nere vid väggen igen. Den här gången klättrade vi nerför med ett topprep som säkring. Det behövdes för på sista biten trillade Nick ner i ett ishål och drog loss mig också eftersom han klättrade först och var längst ner. Repet satt ju dock fast och det blev mest en hård duns mot väggen för min del. Vi fortsatte tillbaka mot höjdlägret och i gryningsljuset såg vi stora issprickor breda ut sig här och var. Vår rutt började snöa igen och mot slutet var den helt borta. Nu såg man också hur liten marginal stigen vi gick på hade mot snösläntorna och issprickorna bredvid. Detta såg man inte i mörkret och dimman och tur var väl det för man halkade hela tiden till i lössnön.
Nu värkte fötter och huvud rejält och väl i höjdlägret möttes man av upptäckten att hela bergsmasivet var rejält igensnöat. Stigen upp till baslägret var hal nog. Med lössnö ovanpå är den direkt livsfarlig vilket skulle betyda ett extremt långsamt och känsligt nedstigande till första baslägret. En kvarts vila gjorde susen och jag kände mig lite bättre. I alla fall tillräckligt bra för att kuna placera fötterna hyfsat säkert. Jag tog också mina egna kängor och inte de hala plastkängor man måste ha på glaciären. Stegjärn kunde man ändå inte använda på stigen ner. Vist halkade man ett par gånger men på det hela taget gick det bra och efter två-tre timmar till var vi nere. Ibland gav sig dimman och molnen iväg tillräckligt för att avslöja en massiv utsikt över omgivande berg och sjöar. Nere i baslägret fick vi varm mat och sen åkte vi hem. Ett spännand eäventyr men också ganska jobbigt. Från och med att vi gick vid kl 2.00 på natten tills att vi kom tillbaka hade vi gått ca 9 timmar, det mesta på höjder som översteg 5200m, med väldigt få pauser. Sitter man för länge kylan blir man bara nerkyld ändå.
Vi kom visserligen inte upp till toppen, men jag är övertygad att jag hade klarat det om inte vädret hade varit så dåligt och om man kanske acklimatiserat sig en extra dag eller tryckt i sig lite av de andra kemikalier som finns på marknaden. För det största hotet, andningen och muskelkramp kände jag ingenting av, inte ens på 5800 som var det högsta vi kom. Men å andra sidan är jag nöjd med min insats. Jag tror dock inte det blir fler höga toppar på ett tag,särskilt inte nu när man har bevisat för sig själv att man faktiskt pallar utmaningen.
Vi kom visserligen inte upp till toppen, men jag är övertygad att jag hade klarat det om inte vädret hade varit så dåligt och om man kanske acklimatiserat sig en extra dag eller tryckt i sig lite av de andra kemikalier som finns på marknaden. För det största hotet, andningen och muskelkramp kände jag ingenting av, inte ens på 5800 som var det högsta vi kom. Men å andra sidan är jag nöjd med min insats. Jag tror dock inte det blir fler höga toppar på ett tag,särskilt inte nu när man har bevisat för sig själv att man faktiskt pallar utmaningen.
Tuesday, August 28, 2007
Konfliktfyllt Bolivia
Efter alla personliga små resereportage och annat tänkte jag ge er en update på vad som händer i Bolivia. Läget är otroligt konfliktfyllt och smockan hänger i luften (ibland som häromdagen slåss de i parlamentet). Den rika jordägarklassens och högerns försök att stoppa de sociala reformerna och destabilisera Evo Morales regering är mycket hårda. Vi var i Santa Cruz, nästet för denna kampanj, härom veckan och det är ingen trevlig kampanj man kör i varje gatuhörn.
MAn har öppnat upp flera olika konfliktfronter mot regeringen och den senaste och mycket allvarliga sådana är bråket om var huvudstaden ska vara. Konstitutionellt är Sucre (en liten stad på kanske 100 000 invånare) huvudstad och där sitter också Högsta domstolen, men La Paz är det ekonomiska och politiska centrat i landet och är säte för regering och parlament.
Sucre har börjat gapa om omstrukturering och flytt av regeringssätet till Sucre, en ekonomisk katastrof för landet på makronivå och La Paz departementet lokalt. Dessutom ganska orealistiskt. Sucre (Chuquisacadepartementet) bakas dock upp av 5 andra departement (6 mot 3 alltså) och konflikten har orsakat flera generalstrejker, blockader, slagsmål, protestmarcher etc. I La Paz samlades 2 miljoner människor (!) för att protestera mot Sucres krav.
I botten är det en strid mellan olika regioner. Det rika låglandet där det finns mycket olja och andra naturresurser och som behärskas av storgodsägare och andra "oligarker" och som vill bevara rådande makt- och ekonomiska strukturer samt öka sin självbestämmanderätt mot den fattiga altiplanon där huvuddelen av männiksorna bor och där reformrörelserna är mycket starka. Här vill man inte ge för mycket självbestämmande rätt till regioner eftersom man är helt beroende av de inkomster som kommer från naturresurserna i öster om man någonsin ska kunna stävja fattigdomen i landet.
Mitt i allt detta har vi då den konstituerande församlingen som ska arbeta fram en ny konstitution för landet. Eftersom ingen sida har kvalificerad majoritet står det mesta av arbetet still och man har nyligen varit tvungen att förlänga mandatperioden med fyra månader till (till 14:e december). På grund av de politiska stridigheterna går dock hela processen mot ett praktfiasko, vilket spelar de mer konservativa intressen i landet helt i handen.
Vad som händer den 14:e september vill vi helst inte spekulera i. Vi hoppas på en bra utgång, men man blir ganska pessimistisk över läget och allt ifrån militärkupp, uppror eller inbördeskrig är fullt möjligt. I Venezuela tjatar Chavez om att om regringen utsätts för kuppförsök kommer man kunna räkna med venezulanskt stöd. Ja, ni förstår ju själva att det är en krutdurk som kan explodera när som helst, men håll gärna tummarna för Bolivia för det behövs. Det här landet kan bli ett föregångsexempel för andra, låt oss hoppas att det inte blir en total katstrof istället.
MAn har öppnat upp flera olika konfliktfronter mot regeringen och den senaste och mycket allvarliga sådana är bråket om var huvudstaden ska vara. Konstitutionellt är Sucre (en liten stad på kanske 100 000 invånare) huvudstad och där sitter också Högsta domstolen, men La Paz är det ekonomiska och politiska centrat i landet och är säte för regering och parlament.
Sucre har börjat gapa om omstrukturering och flytt av regeringssätet till Sucre, en ekonomisk katastrof för landet på makronivå och La Paz departementet lokalt. Dessutom ganska orealistiskt. Sucre (Chuquisacadepartementet) bakas dock upp av 5 andra departement (6 mot 3 alltså) och konflikten har orsakat flera generalstrejker, blockader, slagsmål, protestmarcher etc. I La Paz samlades 2 miljoner människor (!) för att protestera mot Sucres krav.
I botten är det en strid mellan olika regioner. Det rika låglandet där det finns mycket olja och andra naturresurser och som behärskas av storgodsägare och andra "oligarker" och som vill bevara rådande makt- och ekonomiska strukturer samt öka sin självbestämmanderätt mot den fattiga altiplanon där huvuddelen av männiksorna bor och där reformrörelserna är mycket starka. Här vill man inte ge för mycket självbestämmande rätt till regioner eftersom man är helt beroende av de inkomster som kommer från naturresurserna i öster om man någonsin ska kunna stävja fattigdomen i landet.
Mitt i allt detta har vi då den konstituerande församlingen som ska arbeta fram en ny konstitution för landet. Eftersom ingen sida har kvalificerad majoritet står det mesta av arbetet still och man har nyligen varit tvungen att förlänga mandatperioden med fyra månader till (till 14:e december). På grund av de politiska stridigheterna går dock hela processen mot ett praktfiasko, vilket spelar de mer konservativa intressen i landet helt i handen.
Vad som händer den 14:e september vill vi helst inte spekulera i. Vi hoppas på en bra utgång, men man blir ganska pessimistisk över läget och allt ifrån militärkupp, uppror eller inbördeskrig är fullt möjligt. I Venezuela tjatar Chavez om att om regringen utsätts för kuppförsök kommer man kunna räkna med venezulanskt stöd. Ja, ni förstår ju själva att det är en krutdurk som kan explodera när som helst, men håll gärna tummarna för Bolivia för det behövs. Det här landet kan bli ett föregångsexempel för andra, låt oss hoppas att det inte blir en total katstrof istället.
Omläggning av biståndspolitiken
Nu har ni som är där hemma säkert också hört att nu har regeringens beslut om vilka länder Sida ska vara kvar i eller inte. Just nu är Sverige via Sida aktiva i ca 70 länder och dessa ska bli 30. Vissa tematiska områden som HIV/AIDS och konflikter ska prioriteras liksom i praktiken vissa geografiska områden som Afrika. Latinamerikabiståndet (det bilaterala) kommer dras ner kraftigt och två av våra verksamhetsländer ska fasas ut. I Bolivia som anses vara Sydamerikas fattigaste land och som dessutom är i början av en intressant demokratiseringsprocess ska arbetet intensifieras.
För vår del innebär det inte så mycket. Vi får inte pengar av de bilaterala medeln och i Peru arbetar inte Sida med samma frågor som vi i vilket fall som helst. I Bolivia ökar däremot möjligheten att söka denna typ av pengar. Rent allmänt så kommer ju en del sektorer, länder och fattiga människor att förlora. Trots allt är ju en fattig människa i Afrika inte mycket fattigare än en fattig människa i Peru eller Bolivia (såvida man inte också har HIV och lever i ett krigsland). Men på det hela taget ser jag ganska positivt på landkoncentrationen. Det handlar ju trots allt om att försöka effektivisera biståndet och koncentrera sig på de områden där vi kan göra nytta. Dessutom försöker man koordinera så att andra givare täcker upp där Sverige lämnar vilket minskar komplexiteten och den administrativa paralyseringen som orsakas av att ha många olika givare.
Däremot får vi se hur fortsättningen blir eftersom det här bara är första steget i regeriongens nya biståndspolitik. Kvarstår gör ju fortfarande frågan om man tänker smygsänka biståndet genom att dribbla in kostnader för andra utgiftspområden som i det här fallet skulle te sig om moraliskt tveksamma (vilken utvecklingseffekt har t ex våra asylkostnader på sändarländerna; en definition som OECD har satt för medel som räknas som bistånd men där man ändå konstigt nog avtalat om att godkänna asylkostnader).
För vår del innebär det inte så mycket. Vi får inte pengar av de bilaterala medeln och i Peru arbetar inte Sida med samma frågor som vi i vilket fall som helst. I Bolivia ökar däremot möjligheten att söka denna typ av pengar. Rent allmänt så kommer ju en del sektorer, länder och fattiga människor att förlora. Trots allt är ju en fattig människa i Afrika inte mycket fattigare än en fattig människa i Peru eller Bolivia (såvida man inte också har HIV och lever i ett krigsland). Men på det hela taget ser jag ganska positivt på landkoncentrationen. Det handlar ju trots allt om att försöka effektivisera biståndet och koncentrera sig på de områden där vi kan göra nytta. Dessutom försöker man koordinera så att andra givare täcker upp där Sverige lämnar vilket minskar komplexiteten och den administrativa paralyseringen som orsakas av att ha många olika givare.
Däremot får vi se hur fortsättningen blir eftersom det här bara är första steget i regeriongens nya biståndspolitik. Kvarstår gör ju fortfarande frågan om man tänker smygsänka biståndet genom att dribbla in kostnader för andra utgiftspområden som i det här fallet skulle te sig om moraliskt tveksamma (vilken utvecklingseffekt har t ex våra asylkostnader på sändarländerna; en definition som OECD har satt för medel som räknas som bistånd men där man ändå konstigt nog avtalat om att godkänna asylkostnader).
Monday, August 13, 2007
Fler bilder från Noel Kempff
Efter en hård djungeltur var det gott att drick en drink, sola och bada.
Den berömda kyrkan i Concepción, en av många jesuitkyrkor av liknande slag i området
I Florida blev det landsbygdsliv, då får man hämta sitt vatten i brunnen
En gigantisk padda i Florida
En glad liten ödla sprang upp på Stefan och ville inte släppa
Vår jeep korsar Rio Paragua för att komma in i parken
Noel Kempff Mercado - i knarksmugglarnas spår
Solnedgång över Amazonas sett från HuanchacaNu har vi kommit hem från Parque Nacional Noel Kempff Mercado, en djungelpark i ett avlägset hörn i nordöstra Bolivia. Parken är känd för fyra saker; rikt djurliv, en magnifik högplatå som reser sig 600 m över Amazonas, sina många spektakulära vattenfall, samt för att ha varit en plats där knarkfabrikanter ostört kunnat bedriva verksamhet i många år (med CIA och diverse militärregeringars stöd sägs det).
Att åka dit landvägen är en pärs bara det. först måste man flyga till Santa Cruz, Bolivias näst största stad, sedan ta sig till Concepción, en liten by med en jättefin jesuitkyrka (som står på UNESCOs kulturvärldsarvslista), och sedan en dammig jeeptur på 9 timmar till en by utanför parken som heter Florida. Därifrån är det sedan tre timmar till baslägret i Los Fierros. Det tar som sagt lite tid och man blir sliten redan innan man kommer in. Där väntar då vid den här tidpunkten ett par tusen djungelbin på att få slicka svetten från din varma kropp under alla dagens timmar. När vi kom dit var det inte så varmt och inte så mycket insekter (förutom bina) tyckte vi. Detta skulle under tidens gång komma att ändras allteftersom sandflugor, myggor, fästingar, getingar och annat gott tog sig tuggor från våra kroppar. Allt bits, sticks, bränns, svider eller annat, och då är ämndå detta den bästa tiden att åka. Inte en droppe regn föll under hela resan och temperaturen (som också är på sin lägsta punkt under juli-augusti) steg sakteligen. Eftersom klimat och miljö är aningen jobbigt kan man ju undra varför man åker dit och hur man pallar. Och det ska jag beraätta lite genom vad vi gjorde och såg.
Först och främst är det ingen plats för veklingar, man måste bära full packning (tält, mat, sovsäck etc) på många sträckor under ovannämnda omständigheter. Ska man upp på höplatån Huanchaca så är det samma sak fast 600 höjdmeter också. Vi började med en dag i baslägret som var ganska sunkig. Bina surrade, vi såg inget och vi gick på några tämligen ointressanta stigar. Vår guide var en surpuppa till narcissist och våra två lokala guider var ganska dåliga.
Snabbt fick vi information (som senare skulle visa sig ganska felaktig) om att det var i stort sett omöjligt att hinna med den södra sidans två stora attraktioner, Huanchaca och El Encantovattenfallet, ordentligt och utan att vandra 10 timmar med packning per dag. Detta p g a bilvägarnas dåliga förhållanden. Vi koncentrerade oss på Hunachaca istället och dag 2 bärjade vi vandringen uppför. Det började med djungel och bin för att övergå till bambuskog och sedan savann uppe på platån. Under sig ser man blå-gula aror flyga genom dalarna upp till sina bon på platån. Riktigt mäktigt och stillsamt. Religiöst nästan. Väl uppe är utsikten över Amazonas imponerande och sedan vandrar man bort till sin campingplats över en vidsträckt savann där man om man kommer rätt i tiden (vilket vi gjorde) lyckas tajma in arornas hemkomst från jobbet nere på låglandet. Vi gick genom palmdungar med massor av hemvändande och nästande aror som fläg 5 m ifrån oss och skränade. Allt detta i solnedgången (80-talskitsch så det förslår). Solen var dessutom så röd som jag aldrig sett den, vilket gjorde detta till en av de mest minnesvärda naturstunder jag varit med om. Campingplatsen var en mysig skogsglänta med en bäck och dagen efter gick vi till en mycket trevlig naturlig pool och badade av oss.
På vägen passerade man knarklangarnas kvarlämningar, en intakt motorcykel som man använt för att köra last med och ett kraschat kokainplan. På mesetan hade de sin fabrik som var så avlägsen att de fick vara i fred. De landade med sina plan och hade tvångsrekryterad lokal arbetskraft som blev mördade om de försökte ta sig ur. Efter mordet på professor Noel Kempff himself (då parken även bytte namn för att hedra minnet) var de tvungna att evakuera och flytta vidare.
Nåja, väl vid poolen upptäckte vi de första fästingarna. Själv plockade jag 10 men en annan i vår lilla grupp räknade in 50 lagom till resans slut. Vi gick tillbaka och campade nedanför mesetan på ytterligare ett mysigt ställe, för att dag 4 ta oss ner till Los Fierros igen. Härifrån gjorde vi sen en serie mer eller mindre bra utflykter för att kolla djur. Vissa, som min bror, hade oturen att ständigt hamna i en grupp (vi delade oss) som inte såg så mycket, medan jag själv såg 3 tapirer (en slags stor gris med en halv elefantsnabel), en bälta, en nattapa, en hjort, spindelapor, en stor ödla och lite annat. Fåglar och rovfåglar bara vimlar det av. Stefan fick dock se lite apor och sedan under en flodtur alligatorer, sköldpaddor, fler apor och lite annat.
Detta höll vi på med till dag 5, ofta på skumma natt- och morgontider då det är som bäst, och sedan åkte vi ut ur parken, åkte kanot på floden och sov i den lilla byn Florida för att sedan åka tillbaka till Concepción och Santa Cruz. Där slappade vi vid poolen, tog ett par välförtjänta drinkar och sedan ett flyg tillbaka till La Paz.
Sammanfattningsvis kan man säga att parken är spektakulär, men jobbig och avlägsen med. Det kändes riktigt surt att missa det stora vattenfallet men högplatån var magnifik och jag hade ju turen att se massor av djur. Vi var sju stycken som kände varandra och det var bara vi, guider etc. Många ställen fick man ha helt för sig själv och bara att ta sig ut i djungeln på natten är en grymt surrealistisk och häftig upplevelse.
Rekommenderas, men endast i kombination med en stor portion tålamod, jävlaranamma, och förmåga att utstå lite bister miljö. Min kollega Tomas har en bra kamera och lyckades ta en hel del fina djurbilder. Om man frågar snällt kan man kanske få dem och då kanske de dyker upp här. Tills dess får ni hålla till godo med mina lite sämre.
Thursday, August 02, 2007
Till djungeln
Imorgon bär det av till djungeln. I ett avlägset hörn av Bolivia och Amazonas ligger Parque Nacional Noel Kempff Mercado, döpt efter en av Bolivias mest kända biologer efter att han blev dödad av knarksmugglare där. Vi har blivit tillsagda att det inte är en vanlig liten tur utan en expedition. Det blir nog mycket machetande, bärande, röjande och vandrande, men det ska samtidigt vara en av de mest spektakulära parkerna i Sydamerika. Hoppas bara man inte blir 1) skjuten av en knarksmugglare 2) kramad av en anakonda 3) uppäten av en jaguar 4) får för många larver som gror i skinnet.
Vi ses runt den 13:e.
Vi ses runt den 13:e.
Monday, July 23, 2007
Tre kilometer nerför
Början på Chacaltaya
Huayna Potosi, 6088, vårt föremål för bestigning i augusti om vi är friskaBörjan: Över 5000m
Slut: 1800m
Drop: 3, 2 km på ca 50 km sträckning.
Lite mountianbiking bilder från en tur vi gjorde från Chacaltaya till Zongodalen. Mestadels grusväg, hög hastighet, men en del (lite för) avancerad singletrack. Bla en lösgrusslänt på 5000, som gick hyfsat och en massa stenstigar som inte gick alls. Det var kul i alla fall och otroligt vackert.
Thursday, July 19, 2007
bilder
Altiplanon med snö och allt
Futbolin, boliviansk nationalsport
Grill, boliviansk nationalsportSpökslottet i Sud Yungas
I Sud Yungas på vägen till Chulumani (en gammal nazisthåla, enligt min guidebok finns det fortfarande en snickare i Chulumani som heter Hitler Mamani) kör man förbi en väldigt konstig konstruktion, i alla fall med bolivianska mått mätt. Det är nämligen ett slott byggt i medeltida stil mitt bland Andernas gröna utlöpare. Det tillhörde en gammal boliviansk president innan och byggdes av paraguayanska krigsfångar under Chacokriget (kriget mellan Bolivia och Paraguay på 1930-talet som Bolivia så klart förlorade) och blev väl kanske inte så väl behandlade. Det sägs att det spökar, men det märkte vi inget av på vårt besök i helgen.
Slottet är dessutom fyllt med gamla koloniala möbler från Potosi. Lite sjukt att man kan sitta och hänga i möbler som hade varit avgränsade med rep på ett museum i Europa.
Vi åkte i alla fall sju stycken (Stefan & Boel, jag, Emma & Tomas och deras två vänner) på ett weekendpaket där det inte bara bjöds på gröna stigar och porlande vattenfall men också en hel del boliviansk kultur (på gott och ont) då vi råkade vara där över en långhelg inkluderandes La Paz dagen. Förutom den ganska tråkiga bolivianska maten skulle det därför också marcheras, spela paddspel och dansas till entonig musik.
Slottet är dessutom fyllt med gamla koloniala möbler från Potosi. Lite sjukt att man kan sitta och hänga i möbler som hade varit avgränsade med rep på ett museum i Europa.
Vi åkte i alla fall sju stycken (Stefan & Boel, jag, Emma & Tomas och deras två vänner) på ett weekendpaket där det inte bara bjöds på gröna stigar och porlande vattenfall men också en hel del boliviansk kultur (på gott och ont) då vi råkade vara där över en långhelg inkluderandes La Paz dagen. Förutom den ganska tråkiga bolivianska maten skulle det därför också marcheras, spela paddspel och dansas till entonig musik.
Tuesday, July 03, 2007
Meddelande
Ville bara meddela att jag inte kommer hem i sommar och jag ska inte heller flytta till Laos. Så nu vet alla!
Friday, June 29, 2007
Dansar med rävar
Jag käkar frystorkade potatisar med en traditionell ledare
"Dansar med Rävar", en av många dansare som skulle imponerat på Grabbarna på Fagerhult.
Dans med lamor, dock ej offerEn kall torsdagsmorgon åkte vi på projektbesök till en liten aymaraby vid namn Jesus de Machaca. Karin följde också med. Där var det kultur-, hantverks- och matfestival. Hela trakten hade samlats och det vimlade av folk i traditionella kläder (som man iofs har till vardags också). Efter en shopping-spree (mest av Karin) bland lergods och annat, en aptapi (andinskt knytkalas oftast med frystorkad potatis) med de traditionella ledarna (vi får se om färskosten möjligen innhöll en släng av paratyfus) var det dans- och musiktävling. alla som har varit på en sådan här vet att musiken får en att undra om de använder ett annat tonsystem än vad ens trumhinnor är vana vid och danserna är oftast intressantare p g a kläder än p g a inlevelse och häftiga moves. I alla fall är det ju ändå lite kul och den här gången var det ändå lite mer variation än vad jag varit med om tidigare.
Etta kom karins och min favorit, en bizarr dans där man dansar med stora eller små döda djur på kroppen. En kille (se bild) hade t ex en torkad räv som hade gjort Kevin Costner grön av avund och en annan hade en gigantisk lama med torkade, slängande ben på ryggen. Skoj!
Trea kom en annan bizarr sak. Jag förstod aldrig vad det var de dansade och om det fanns nån koreografi överhuvudtaget. Däremot hade de med sig en stor lama som de... hmmm offrade framför publiken genom att skära av halsen och hälla ut blodet på marken och sen plocka ut hjärtat i värsta Indiana Jones stil för att sedan bränna det. Pachamama blev säkert jätteglad, vi svenskar lite mindre. Tydligen gillade juryn också det.
Solen brände oss och efter en lång dags aktivitet åkte vi hem och somnade. Jag hann bara se 20 min av Argentina-USA, men den matchen slutade i alla fall 4-1.
Wednesday, June 27, 2007
Bolivia inleder Copa America med 2-2 mot Venezuela
Både Chavez, mest uppmärksammad på sistonde för sin nerstängning av en tv-station, och Evo Morales, mest uppmärksammad för sina hårda kampanj mot embargot mot fotboll på 3000 m+, fanns på plats när Copa America (Amerikas EM) startade. Tillsammans med Maradona lekte de huvudpersoner i mittcirkeln innan matchen mellan Bolivia och Venezuela. Matchen slutade 2-2 och gladast är nog Fidel Castro som slapp se en spricka i den annars så tajta anti-imperalistiska trojkan som en gång utnämde sig till "the axis of good". Det är väl för härligt med fotbollsmästerksap med politiska undertoner. Kanske får vi se USA mot Venezuela någonstans längs vägen?
Saturday, June 23, 2007
Djungelbilder
Rio Beni, med Andernas sista utlöpare
Larvkoloni som man inte vill sätta handen på om man inte gillar kli
Evo landar på den otroligt sunkiga grusbanan
Lite långt, men så här lever några aror
Vår cabaña i skogen
Stora, stora elaka myror som bitsPampasbilder
Floden där pampas ligger
Solande sköldpaddor
I Bolivia finns det fortfarande riktiga kopojkar
Något lurar i vassen
Ett stort marsvin enligt Karin, en capybara, världens största gnagare enligt experterna
Micke på floden
Något lurar i vassen
Ett stort marsvin enligt Karin, en capybara, världens största gnagare enligt experterna
Micke på flodenSemester i Bolivia Tropical
Karin på pampas
Squirrel monkeys
Nu tänkte vi dela med oss lite av förra veckans semester. Vi åkte 45 min bort (ung som pågatåget Helsingborg-Malmö) med ett litet propellerplan. Under en av de mäktigaste flygningarna vi någonsin gjort flög man förbi hela bergskedjan och väldigt nära toppen på Huayna Potosi (hade det varit några klättrare på toppen hade man sett dem) för att sedan se hur Anderna övergår i gröna kullar på andra sidan och sedan bli plant, även om det mesta av amazonas täcktes just denna dag av ett tjockt molntäcke
När vi kom fram landade vi i Rurrenabaque (även kallat Rurre), Bolivias centrum för djungel- och tropikturism. Fast ett centrum i Bolivia innebär ändå icke-asfalterad landningsbana och en flygplats som mer ser ut som en hastigt ihopsnickrad lokal restaurang. När vi landade var det inte särskilt varmt och det regnade lite, men resten av veckan skulle visa sig vara helt magisk på väderfronten. När var någon i Amazonas sist utan ett moln på himmeln? Visserligen var en del dagar lite molniga men oftast inte stora delar av dagen. Det gjorde nog också att det inte på dagarna var så mycket kryp och myggor, utan dessa kom inte fram förrän vid solnedgång då det gäller att vara ordentligt förberedd.
I alla fall begav vi os redan nästa dag ut på en s k Pampas-tur, och precis som namnet signalerar så är inte detta djungeln utan öppna slätter och träsk där framförallt flockdjur som backpackande israeler kongregerar för att jaga rätt på stora anakondor. Pampas-området ligger vid med tät vegetation på båda sidor så man blir lätt lite lurad för man ser inte e öppna fälten som ligger fem meter bakom flodstranden. Här är också ställena man ser mest djur. Det fullkomligt vimlar av kajmaner (alligatorer), storkar, rosa floddelfiner, pirayor (fast dessa ser man ju inte heller i det grumliga vattnet), sköldpaddor, apor och capybaras. Har man tur får man då som sagt var se en anakonda också, men tyvärr har områdets användning för boskapsskötsel gjort att boskapsägarna slår ihjäl stora exemplar och turister har ihjäl andra genom felaktig hantering. Man bör inte dra ormarna i svansen och lägga dem runt halsen och jag skulle nog inte heller vilja eftersom de tydligen luktar ganska äckligt och enligt en ormbok ”tenderar att impregnerar dem som tar i dem med denna stank”. Företaget vi åkte med tar inte heller i anakondor, men den av alla israeler omtyckta ”Anaconda Tours” lär ju göra det. Man får t o m en färggrann t-shirt med en stor anakonda på efteråt.
Tyvärr är hela det här området lite sorgligt eftersom det är boskapsmark och förutom floden och typ 5 m till inte designerat som naturskyddsområde vilket gör att man istället får en förstahandsupplevelse av regnskogskövling med djur som trängs på en allt mindre yta. Följaktligen hittade vi inte heller någon anakonda fast vi letade i 3 timmar under en brännande sol. Inte förrän vi skulle åka hem såg någon en konstig fisk som verkade sitta konstigt fast, i munnen på en väldigt liten anakonda (inte alls som i filmen!) visade det sig. Skojsigt!
Mycket trevligare ur naturskyddssynpunkt var det att åka ut i djungeln. Här ligger ett antal kända reservat och nationalparker. Mest känt är Parque Nacional Madidi som var huvudstory i National Geographic 1999 varpå Rurre har exploderat (nja, det är ju fortfarande en håla förståss med mest backpackers) som centrum för utflykter in i parken. Och med alla rätta. 5 min från staden med båt och du är ute i vildaste djungel. Madidi sägs vara ett av de mest bidoiversa, vissa säger det mest biodiversa, området i världen med en helt sjuk mängd arter av djur, växter och tyvärr för resenären mygg. Karin och jag åkte ut till en lyx-ekolodge en timme från staden som drivs av en liten by av förra detta skogshuggande Tacana-indianer. Ett helt magnifikt ställe! Det var så fint och öde att man blev tårögd. Och inte blev det sämre av att vi var de enda som var där, fick en egen och mycket duktig guide och bestämma allt vi ville göra själva. Vi bodde i en egen liten stuga (se bild) mitt ute i djungeln en bra bit bort från alla andra byggnader i lodgen och lyssnade på djungelljud på natten.
Ena dagen trekkade vi till ett vattenfall på en jobbig djungelstig och fortsatte sedan till en helt otrolig liten canyon mitt i djungeln. Tyvärr kom vi dit på eftermiddagen då ljuset inte riktigt nådde helt fram (i djungeln är det ganska mörkt, vilket förklarar varför det är så svårt att ta kort). På dagen ska ljuset vara fantastiskt och hela canyonen vara full av kolibris. Nu var det mycket spindlar och fladdermöss vilket också var skoj så klart. Men på dagen ska det vara en religiös upplevelse fick vi veta.
Dagen efter åkte vi in i själva Madidi och gick in på en stig som ledde till en klippvägg med hål i. Denna var hem för en massa ara-papegojor (de röda särskilt) och andra mindre papegojor och vi hade tur för på dagen är de inte alltid hemma. Det är en sån grej man ser på tv men man är väldigt glad att få uppleva själv. Tyvärr är det lite långt för att fota utan man fick studera med kikare istället. Men tita noga på bilden så ser man tydligt två röda pappisar sitta och kurtisera i ett hål.
Längre upp längs Rio tuichi som floden heter gick vi en trekk till och eftersom vi var så få (Karin, jag och guiden) sprang vi in i en stor trupp med djungelgrisar (ca 100 st), en liten grupp med lejonapor, en grupp med en slags tvättbjörnar som min bror om han läser detta skulle koma ihåg från vår Amerikaresa som ”Pizotes”. Det är väldigt svårt att se saker i djungeln för vegetationen är så tät, insekterna irriterar (glöm shorts) och svetten rinner. Men förutom djur ser man helt sjuka plantor (en vandrande palm, en djungelvitlök, djungelchoklad, djungelpapaya etc), får lära sig mycket om vad lokalbefolkningen använder plantorna till, samt ser eller får lära sig om olika insektsfenomen.
Vår guide hann bara säga ”akta er för de stora myrorna” innan hans tumme var dubbelt så stor som innan. Våra blöta badkläder hade vi hängt ute för att torka bara för att lite senare glida in på ämnet äckliga insekter varpå vi blev informerade om att vissa fjärilar gillar blöta kläder i vilka de lägger ägg på natten. Tar du sen på dig blöta kläder igen fastnar äggen på något sätt innanför huden och det växer en larv som en dag ska bli en vacker fjäril inuti dig. Vi gick genast och plockade ner våra kläder. Lite för sent dock, när vi skakade dem var de fula av fjärilar. Vi vågade inte bada mer i dessa utan det blev tvätt maskinen direkt efter. Kläder ska hängas inomhus eller torkas ordentligt/strykas eller rökas fattade vi det som innan de används.
Tur att guiden gled in på ämnet i alla fall…
I övrigt klarade vi oss hyfsat från vad som i svensk-communitien benämns som ”bollerier”, d v s de ologiska eller idiotsaker som är Bolivias kännetecken. Värst var en något konstig episod när vi skulle flyga hem. Vi visste att flygbolaget Amaszonas ofta ställer in flygningar, med misstankar att om det inte beror på vädret vilket är en vanlig orsak, så p g a att man inte fyllt flygen och därmed samlar ihop alla passagerare till ett och samma. Officiellt heter det alltid väderanledningar. Morgonen när vi skulle flyga hette det således att planet var försenat/inställt p g a dimma på landningsbanan. Ok, det är alltid dimma vid denna tid i Rurre så flyger de aldrig då eller? Misstänkt, och efter ett par timmars väntan uppenbarade sig den egentliga orsaken tror vi. Ute på flygplatsen var det full parad. Hela byn hade mobiliserat och stått och väntat i flera timmar i stark sol på Evo som skulle göra en blixtvisit (vid just 7.45 enligt tidningen som vi sedan läste). Helikoptern stod startklar, armén paraderade och turisterna väntade. Klockan blev 9.30, ingen Evo. Ett flygvapenplan landar, alla gör sig redo… Falkt alarm, det vare tt plan med journalister. Kl 10 kommer vårt plan iväg, men på landningsbanan får vi vänta och då till slut kom Evos plan. Vi väntade så länge i onödan för att missa honom precis när han väl kom. Snopet, men så är Bolivia.
När vi kom fram landade vi i Rurrenabaque (även kallat Rurre), Bolivias centrum för djungel- och tropikturism. Fast ett centrum i Bolivia innebär ändå icke-asfalterad landningsbana och en flygplats som mer ser ut som en hastigt ihopsnickrad lokal restaurang. När vi landade var det inte särskilt varmt och det regnade lite, men resten av veckan skulle visa sig vara helt magisk på väderfronten. När var någon i Amazonas sist utan ett moln på himmeln? Visserligen var en del dagar lite molniga men oftast inte stora delar av dagen. Det gjorde nog också att det inte på dagarna var så mycket kryp och myggor, utan dessa kom inte fram förrän vid solnedgång då det gäller att vara ordentligt förberedd.
I alla fall begav vi os redan nästa dag ut på en s k Pampas-tur, och precis som namnet signalerar så är inte detta djungeln utan öppna slätter och träsk där framförallt flockdjur som backpackande israeler kongregerar för att jaga rätt på stora anakondor. Pampas-området ligger vid med tät vegetation på båda sidor så man blir lätt lite lurad för man ser inte e öppna fälten som ligger fem meter bakom flodstranden. Här är också ställena man ser mest djur. Det fullkomligt vimlar av kajmaner (alligatorer), storkar, rosa floddelfiner, pirayor (fast dessa ser man ju inte heller i det grumliga vattnet), sköldpaddor, apor och capybaras. Har man tur får man då som sagt var se en anakonda också, men tyvärr har områdets användning för boskapsskötsel gjort att boskapsägarna slår ihjäl stora exemplar och turister har ihjäl andra genom felaktig hantering. Man bör inte dra ormarna i svansen och lägga dem runt halsen och jag skulle nog inte heller vilja eftersom de tydligen luktar ganska äckligt och enligt en ormbok ”tenderar att impregnerar dem som tar i dem med denna stank”. Företaget vi åkte med tar inte heller i anakondor, men den av alla israeler omtyckta ”Anaconda Tours” lär ju göra det. Man får t o m en färggrann t-shirt med en stor anakonda på efteråt.
Tyvärr är hela det här området lite sorgligt eftersom det är boskapsmark och förutom floden och typ 5 m till inte designerat som naturskyddsområde vilket gör att man istället får en förstahandsupplevelse av regnskogskövling med djur som trängs på en allt mindre yta. Följaktligen hittade vi inte heller någon anakonda fast vi letade i 3 timmar under en brännande sol. Inte förrän vi skulle åka hem såg någon en konstig fisk som verkade sitta konstigt fast, i munnen på en väldigt liten anakonda (inte alls som i filmen!) visade det sig. Skojsigt!
Mycket trevligare ur naturskyddssynpunkt var det att åka ut i djungeln. Här ligger ett antal kända reservat och nationalparker. Mest känt är Parque Nacional Madidi som var huvudstory i National Geographic 1999 varpå Rurre har exploderat (nja, det är ju fortfarande en håla förståss med mest backpackers) som centrum för utflykter in i parken. Och med alla rätta. 5 min från staden med båt och du är ute i vildaste djungel. Madidi sägs vara ett av de mest bidoiversa, vissa säger det mest biodiversa, området i världen med en helt sjuk mängd arter av djur, växter och tyvärr för resenären mygg. Karin och jag åkte ut till en lyx-ekolodge en timme från staden som drivs av en liten by av förra detta skogshuggande Tacana-indianer. Ett helt magnifikt ställe! Det var så fint och öde att man blev tårögd. Och inte blev det sämre av att vi var de enda som var där, fick en egen och mycket duktig guide och bestämma allt vi ville göra själva. Vi bodde i en egen liten stuga (se bild) mitt ute i djungeln en bra bit bort från alla andra byggnader i lodgen och lyssnade på djungelljud på natten.
Ena dagen trekkade vi till ett vattenfall på en jobbig djungelstig och fortsatte sedan till en helt otrolig liten canyon mitt i djungeln. Tyvärr kom vi dit på eftermiddagen då ljuset inte riktigt nådde helt fram (i djungeln är det ganska mörkt, vilket förklarar varför det är så svårt att ta kort). På dagen ska ljuset vara fantastiskt och hela canyonen vara full av kolibris. Nu var det mycket spindlar och fladdermöss vilket också var skoj så klart. Men på dagen ska det vara en religiös upplevelse fick vi veta.
Dagen efter åkte vi in i själva Madidi och gick in på en stig som ledde till en klippvägg med hål i. Denna var hem för en massa ara-papegojor (de röda särskilt) och andra mindre papegojor och vi hade tur för på dagen är de inte alltid hemma. Det är en sån grej man ser på tv men man är väldigt glad att få uppleva själv. Tyvärr är det lite långt för att fota utan man fick studera med kikare istället. Men tita noga på bilden så ser man tydligt två röda pappisar sitta och kurtisera i ett hål.
Längre upp längs Rio tuichi som floden heter gick vi en trekk till och eftersom vi var så få (Karin, jag och guiden) sprang vi in i en stor trupp med djungelgrisar (ca 100 st), en liten grupp med lejonapor, en grupp med en slags tvättbjörnar som min bror om han läser detta skulle koma ihåg från vår Amerikaresa som ”Pizotes”. Det är väldigt svårt att se saker i djungeln för vegetationen är så tät, insekterna irriterar (glöm shorts) och svetten rinner. Men förutom djur ser man helt sjuka plantor (en vandrande palm, en djungelvitlök, djungelchoklad, djungelpapaya etc), får lära sig mycket om vad lokalbefolkningen använder plantorna till, samt ser eller får lära sig om olika insektsfenomen.
Vår guide hann bara säga ”akta er för de stora myrorna” innan hans tumme var dubbelt så stor som innan. Våra blöta badkläder hade vi hängt ute för att torka bara för att lite senare glida in på ämnet äckliga insekter varpå vi blev informerade om att vissa fjärilar gillar blöta kläder i vilka de lägger ägg på natten. Tar du sen på dig blöta kläder igen fastnar äggen på något sätt innanför huden och det växer en larv som en dag ska bli en vacker fjäril inuti dig. Vi gick genast och plockade ner våra kläder. Lite för sent dock, när vi skakade dem var de fula av fjärilar. Vi vågade inte bada mer i dessa utan det blev tvätt maskinen direkt efter. Kläder ska hängas inomhus eller torkas ordentligt/strykas eller rökas fattade vi det som innan de används.
Tur att guiden gled in på ämnet i alla fall…
I övrigt klarade vi oss hyfsat från vad som i svensk-communitien benämns som ”bollerier”, d v s de ologiska eller idiotsaker som är Bolivias kännetecken. Värst var en något konstig episod när vi skulle flyga hem. Vi visste att flygbolaget Amaszonas ofta ställer in flygningar, med misstankar att om det inte beror på vädret vilket är en vanlig orsak, så p g a att man inte fyllt flygen och därmed samlar ihop alla passagerare till ett och samma. Officiellt heter det alltid väderanledningar. Morgonen när vi skulle flyga hette det således att planet var försenat/inställt p g a dimma på landningsbanan. Ok, det är alltid dimma vid denna tid i Rurre så flyger de aldrig då eller? Misstänkt, och efter ett par timmars väntan uppenbarade sig den egentliga orsaken tror vi. Ute på flygplatsen var det full parad. Hela byn hade mobiliserat och stått och väntat i flera timmar i stark sol på Evo som skulle göra en blixtvisit (vid just 7.45 enligt tidningen som vi sedan läste). Helikoptern stod startklar, armén paraderade och turisterna väntade. Klockan blev 9.30, ingen Evo. Ett flygvapenplan landar, alla gör sig redo… Falkt alarm, det vare tt plan med journalister. Kl 10 kommer vårt plan iväg, men på landningsbanan får vi vänta och då till slut kom Evos plan. Vi väntade så länge i onödan för att missa honom precis när han väl kom. Snopet, men så är Bolivia.
Monday, June 11, 2007
fler bilder från Isla del Sol och Copacabana
Några av alla sorters Oca, en slags sötpotatis
Karin på Isla del Sol
Grillad öring på fiskfestival
I bakgrunden ser man hela den östra bergskedjan med toppar över 6000 m
Isla del Sol, Norra delen
En Jatiri, en andinsk schamanTiticaca
Lite mörkt, men om man tittar under nummerskylten ser man 5 urdruckna ölflaskor på 75 cl vardera.Titicaca-sjön ligger på nästan 4000 m höjd på gränsen mellan Peru och Bolivia. I andinsk kultur är sjön helig av en mängd anledningar, inte minst därför att det var här som inka-kulturen har sitt upphov. Fast långt innan inka-kulturen uppstod var området befolkat av andra framstående kulturer. Idag är också den mest kända staden på den bolivianska sidan – Copacabana (som är en förspanskning av aymara-orden för utsiktspunkt över sjön)
- ett centrum för katolicism och helgonadyrkan. Hit åker man bland annat för att välsigna sin bil. I en blandning av traditioner binder man lite blommor på bilen, låter en präst kasta lite vigvatten på och i den, offrar lite sprit till Pachamama, klämmer ett par starköl (se bild) och beger sig sedan glatt därifrån bakom ratten. Åk alltså helst inte med välsignade bilar på vägen hem.
Vi var i alla fall där för att semestra lite över den gångna långhelgen och samtidigt passa på att vara med på invigningen av en fisk-mässa. Inte vilken som helst utan i sann boliviansk anda en fisk-mässa proklamerad som den 7:e internationella fiskfestivalen (fiskproducenter från både Bolivia och Peru var ju med!). Jag hade blivit lovad (eller hotad) med att jag skulle vara tvungen att prata under invigningen samt vara med i domarpanelen som skulle utse den bästa fiskrätten. Och alla som känner mig vet ju hur svårt jag för att äta t ex friterade spigg, soppor med mellanstora fula fiskar i, grodlår och annat gott. Särskilt när folk förväntar sig ett glatt leende och ett uppmuntrande ord tillbaka. Som tur var, var programmet så försenat att jag slapp både hålla tal och döma, då invigningen skulle sändas i radio och man därför fick skippa ett par punkter. Ganska lättad åt jag och Karin varsin stekt öring istället.
Under fredagen gjorde vi en utflykt till Isla del Sol där inkarikets vagga återfinns. På Isla del Sol uppenbarade sig den första inkan Manco Kapac och hans syster för första gången proklamerandes att de var solens barn till de folk som då bodde på ön.
Själva ön är fantastiskt vacker, fast den är kal, och har en intressant historia. Den ligger bara ca 2 timmar från Copacabana och man kan ta en tur dit för 20 bolivianos (ca 18 kr). Från Isla del Sol ser man hela den östra bergskedjan med toppar på upp till 6500 m. Allt detta med en klarblå himmel som hör till säsongen.
Isla del sol håller dock på att översvämmas av turister och detta är nog vad som väntar alla stora resmål i Bolivia under juni-augusti. Huvudgatan i Copacabana svämmar också över med gringoställen. Bäst är nog om man åker till Isla del sol och stannar över natten och går lite mer på själva ön. Tyvärr höll inte riktigt mitt knä eller Karins arm för det den här gången men då har vi anledning att åka tillbaka.
Monday, June 04, 2007
Bli inte sjuk i Bolivia!
Segrande svenskar och förlorande danskar. Vi lyckades dessutom få in den riktiga danskmatchen på ESPN där vi tillsammans förundrade oss över den något ovanliga utvecklingen av matchen. Jubel, ilska, förundran. Nu känner jag att jag måste skriva om den bolivianska sjukvården, framförallt den privata eftersom jag nu har samlat ihop tillräckligt med exempel, egenupplevda och vänners och bekantas, för en någorlunda, dock alarmerande, beskrivning.
Upprinnelsen till mitt bristande tålamod är att jag under en fotbollsmatch i helgen (en 5-manna förmatch till Danmark-Sverige där vi svenskar vann med 17-12) skadade mig i knäet. Knäet vreds om det knäppte till i ena sidan och jag blev liggande i smärta på marken. Turligt nog hade det danska laget mönstrat ett par läkare som gav en första bedömning och inget verkade vara av eller brutet, men de rådde mig att åka till en av de bästa klinikerna för att ändå kolla, förestådd av en alldeles speciell skojare vid namn Dr Ballong (fingerat men ganska nära). På Dr Ballongs vägg sitter det en massa fina diplom från tyska institut, men så här i efterhand kan man ju tänka sig att ett och annat är förfalskat. Eller så lär man ut att man ska gipsa allt. Till saken hör ju också att samme doktor bara för en vecka sen gipsade in hela Karins överkropp i ett mumieliknande skal. Detta för en axel ur led som de i Sydafrika och Sverige fixade med en mitella.
Nåja, in kommer jag, Dr Ballongs konstaterar att det är en ”mindre skada” men att det för säkerhets skull är bästa att ”immovilizar” hela mitt ben i 2 veckor. Mina protester hjälpte inte mot doktorns hela fulla tyska prestige och ut fick jag gå totalt inkapabel att ens ta på mig en strumpa. Gipset gick från halva låret ner till fotknölen. Nu tänker ni: ”Ok, lite overkill och kanske lite inkompetens, men han bryr ju sig i alla fall om sin patient!”. Nej, fel. Och det insåg jag när jag fick räkningen. 1000 pix för gipset och en massa återbesök a 150 kr styck. Nu finns det ju en kulturgrej också att det är lite tabu att skicka hem någon med order om att vila eller annat. Minst en tablett och en komplett behandling ska man ha som stadfäster att läkaryrket är det som skiljer vanliga dödliga från den högre klassen. Prislappen signalerar vidare att det är en extraordinär behnadling man får. Vila skulle undergräva hela Dr Ballongs status som läkare. Men mest är det nog ändå stålarna. Han har en fin 4X4 jeep och det ska ju bekostas av något mer än skattefusket (ingen faktura, beviset för att man betalar skatt, på Karins saltade räkning på 5000 kr).
När jag kom blev jag mer och mer förbannad på den gode doktorn och ett dygn senare fick han gått ta av gipset och nöja sig med knäskydd. Men då hade han ju redan fått sina gipsstålar och lyckats pracka på mig ett knäskydd för ytterligare 1000 spänn, så han är kanske nöjd ändå.
Detta var ett exempel, nu kommer fler goa historier med samma innehåll i korthet:
Min kollega har fått diskbråck, läkaren säger att ”vi måste operera” genast för annars ”komemr du bli förlammad” för resten av livet!
En dansk kompis hade sömnsvårigheter förmodligen p g a höjden, blev genomkörd alla upptänkliga sjuka tester, presenterad med en nota på 2500 kr utan diagnos, gick till en annan läkare, fick avslappnande eftersom detta är vanligt bland utlänningar, och sover nu gott 2500 onädiga kr fattigare
En kanadensare hade ont i magen, läkaren vill köra en CT-scan eller liknande, för ”man kan inte utesluta att det är en hjärntumör som påverkar magen”. Det blev inget med det, men man undrar ju hur notan hade sett ut?
En annan kollega har 3 ggr fått fel preparat för parasiter och annat magont, detta av den s k bästa magexperten i Bolivia. En gång stod det i FASS ”ingen bevisad klinisk effekt på personer över 11 år” på det ordinerade preparatet.
Det mest tragiska hände för ca två månader sen då en dansk blev inlagd på sjukhus i en vecka för ”migrän” när han i själva verket hade en blodpropp eller blödning i hjärnan. När han blev paralyserad på ena sidan evakuerade man honom till Chile med ambulansflyg, där de på en timme konstaterade att det inte var migrän. Killen får möjligen bestående men.
Det mest tragikomiska var när en kollegas kompis från Sverige var på besök och blev biten av sandflugor på ett mycket känsligt ställe, och läkarna började förbereda honom för proceduren. Efter att inte ha fattat vad de sa lyckades de klämma ur sig ”...you know like the jews” varpå en förskräckt patient stoppade resten av operationen. Kostnad 1000 dollar.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
