Dansar med rävar

Jag käkar frystorkade potatisar med en traditionell ledare
"Dansar med Rävar", en av många dansare som skulle imponerat på Grabbarna på Fagerhult.
Dans med lamor, dock ej offer


En kall torsdagsmorgon åkte vi på projektbesök till en liten aymaraby vid namn Jesus de Machaca. Karin följde också med. Där var det kultur-, hantverks- och matfestival. Hela trakten hade samlats och det vimlade av folk i traditionella kläder (som man iofs har till vardags också). Efter en shopping-spree (mest av Karin) bland lergods och annat, en aptapi (andinskt knytkalas oftast med frystorkad potatis) med de traditionella ledarna (vi får se om färskosten möjligen innhöll en släng av paratyfus) var det dans- och musiktävling. alla som har varit på en sådan här vet att musiken får en att undra om de använder ett annat tonsystem än vad ens trumhinnor är vana vid och danserna är oftast intressantare p g a kläder än p g a inlevelse och häftiga moves. I alla fall är det ju ändå lite kul och den här gången var det ändå lite mer variation än vad jag varit med om tidigare.

Etta kom karins och min favorit, en bizarr dans där man dansar med stora eller små döda djur på kroppen. En kille (se bild) hade t ex en torkad räv som hade gjort Kevin Costner grön av avund och en annan hade en gigantisk lama med torkade, slängande ben på ryggen. Skoj!

Trea kom en annan bizarr sak. Jag förstod aldrig vad det var de dansade och om det fanns nån koreografi överhuvudtaget. Däremot hade de med sig en stor lama som de... hmmm offrade framför publiken genom att skära av halsen och hälla ut blodet på marken och sen plocka ut hjärtat i värsta Indiana Jones stil för att sedan bränna det. Pachamama blev säkert jätteglad, vi svenskar lite mindre. Tydligen gillade juryn också det.

Solen brände oss och efter en lång dags aktivitet åkte vi hem och somnade. Jag hann bara se 20 min av Argentina-USA, men den matchen slutade i alla fall 4-1.

Bolivia inleder Copa America med 2-2 mot Venezuela

Både Chavez, mest uppmärksammad på sistonde för sin nerstängning av en tv-station, och Evo Morales, mest uppmärksammad för sina hårda kampanj mot embargot mot fotboll på 3000 m+, fanns på plats när Copa America (Amerikas EM) startade. Tillsammans med Maradona lekte de huvudpersoner i mittcirkeln innan matchen mellan Bolivia och Venezuela. Matchen slutade 2-2 och gladast är nog Fidel Castro som slapp se en spricka i den annars så tajta anti-imperalistiska trojkan som en gång utnämde sig till "the axis of good". Det är väl för härligt med fotbollsmästerksap med politiska undertoner. Kanske får vi se USA mot Venezuela någonstans längs vägen?

Djungelbilder

Rio Beni, med Andernas sista utlöpare
Larvkoloni som man inte vill sätta handen på om man inte gillar kli
Evo landar på den otroligt sunkiga grusbanan

Lite långt, men så här lever några aror
Vår cabaña i skogen
Stora, stora elaka myror som bits

Pampasbilder

Floden där pampas ligger
Solande sköldpaddor
I Bolivia finns det fortfarande riktiga

kopojkar Något lurar i vassen
Ett stort marsvin enligt Karin, en capybara, världens största gnagare enligt experterna
Micke på floden

Semester i Bolivia Tropical

Karin på pampas

Squirrel monkeys

Nu tänkte vi dela med oss lite av förra veckans semester. Vi åkte 45 min bort (ung som pågatåget Helsingborg-Malmö) med ett litet propellerplan. Under en av de mäktigaste flygningarna vi någonsin gjort flög man förbi hela bergskedjan och väldigt nära toppen på Huayna Potosi (hade det varit några klättrare på toppen hade man sett dem) för att sedan se hur Anderna övergår i gröna kullar på andra sidan och sedan bli plant, även om det mesta av amazonas täcktes just denna dag av ett tjockt molntäcke

När vi kom fram landade vi i Rurrenabaque (även kallat Rurre), Bolivias centrum för djungel- och tropikturism. Fast ett centrum i Bolivia innebär ändå icke-asfalterad landningsbana och en flygplats som mer ser ut som en hastigt ihopsnickrad lokal restaurang. När vi landade var det inte särskilt varmt och det regnade lite, men resten av veckan skulle visa sig vara helt magisk på väderfronten. När var någon i Amazonas sist utan ett moln på himmeln? Visserligen var en del dagar lite molniga men oftast inte stora delar av dagen. Det gjorde nog också att det inte på dagarna var så mycket kryp och myggor, utan dessa kom inte fram förrän vid solnedgång då det gäller att vara ordentligt förberedd.

I alla fall begav vi os redan nästa dag ut på en s k Pampas-tur, och precis som namnet signalerar så är inte detta djungeln utan öppna slätter och träsk där framförallt flockdjur som backpackande israeler kongregerar för att jaga rätt på stora anakondor. Pampas-området ligger vid med tät vegetation på båda sidor så man blir lätt lite lurad för man ser inte e öppna fälten som ligger fem meter bakom flodstranden. Här är också ställena man ser mest djur. Det fullkomligt vimlar av kajmaner (alligatorer), storkar, rosa floddelfiner, pirayor (fast dessa ser man ju inte heller i det grumliga vattnet), sköldpaddor, apor och capybaras. Har man tur får man då som sagt var se en anakonda också, men tyvärr har områdets användning för boskapsskötsel gjort att boskapsägarna slår ihjäl stora exemplar och turister har ihjäl andra genom felaktig hantering. Man bör inte dra ormarna i svansen och lägga dem runt halsen och jag skulle nog inte heller vilja eftersom de tydligen luktar ganska äckligt och enligt en ormbok ”tenderar att impregnerar dem som tar i dem med denna stank”. Företaget vi åkte med tar inte heller i anakondor, men den av alla israeler omtyckta ”Anaconda Tours” lär ju göra det. Man får t o m en färggrann t-shirt med en stor anakonda på efteråt.

Tyvärr är hela det här området lite sorgligt eftersom det är boskapsmark och förutom floden och typ 5 m till inte designerat som naturskyddsområde vilket gör att man istället får en förstahandsupplevelse av regnskogskövling med djur som trängs på en allt mindre yta. Följaktligen hittade vi inte heller någon anakonda fast vi letade i 3 timmar under en brännande sol. Inte förrän vi skulle åka hem såg någon en konstig fisk som verkade sitta konstigt fast, i munnen på en väldigt liten anakonda (inte alls som i filmen!) visade det sig. Skojsigt!

Mycket trevligare ur naturskyddssynpunkt var det att åka ut i djungeln. Här ligger ett antal kända reservat och nationalparker. Mest känt är Parque Nacional Madidi som var huvudstory i National Geographic 1999 varpå Rurre har exploderat (nja, det är ju fortfarande en håla förståss med mest backpackers) som centrum för utflykter in i parken. Och med alla rätta. 5 min från staden med båt och du är ute i vildaste djungel. Madidi sägs vara ett av de mest bidoiversa, vissa säger det mest biodiversa, området i världen med en helt sjuk mängd arter av djur, växter och tyvärr för resenären mygg. Karin och jag åkte ut till en lyx-ekolodge en timme från staden som drivs av en liten by av förra detta skogshuggande Tacana-indianer. Ett helt magnifikt ställe! Det var så fint och öde att man blev tårögd. Och inte blev det sämre av att vi var de enda som var där, fick en egen och mycket duktig guide och bestämma allt vi ville göra själva. Vi bodde i en egen liten stuga (se bild) mitt ute i djungeln en bra bit bort från alla andra byggnader i lodgen och lyssnade på djungelljud på natten.
Ena dagen trekkade vi till ett vattenfall på en jobbig djungelstig och fortsatte sedan till en helt otrolig liten canyon mitt i djungeln. Tyvärr kom vi dit på eftermiddagen då ljuset inte riktigt nådde helt fram (i djungeln är det ganska mörkt, vilket förklarar varför det är så svårt att ta kort). På dagen ska ljuset vara fantastiskt och hela canyonen vara full av kolibris. Nu var det mycket spindlar och fladdermöss vilket också var skoj så klart. Men på dagen ska det vara en religiös upplevelse fick vi veta.

Dagen efter åkte vi in i själva Madidi och gick in på en stig som ledde till en klippvägg med hål i. Denna var hem för en massa ara-papegojor (de röda särskilt) och andra mindre papegojor och vi hade tur för på dagen är de inte alltid hemma. Det är en sån grej man ser på tv men man är väldigt glad att få uppleva själv. Tyvärr är det lite långt för att fota utan man fick studera med kikare istället. Men tita noga på bilden så ser man tydligt två röda pappisar sitta och kurtisera i ett hål.
Längre upp längs Rio tuichi som floden heter gick vi en trekk till och eftersom vi var så få (Karin, jag och guiden) sprang vi in i en stor trupp med djungelgrisar (ca 100 st), en liten grupp med lejonapor, en grupp med en slags tvättbjörnar som min bror om han läser detta skulle koma ihåg från vår Amerikaresa som ”Pizotes”. Det är väldigt svårt att se saker i djungeln för vegetationen är så tät, insekterna irriterar (glöm shorts) och svetten rinner. Men förutom djur ser man helt sjuka plantor (en vandrande palm, en djungelvitlök, djungelchoklad, djungelpapaya etc), får lära sig mycket om vad lokalbefolkningen använder plantorna till, samt ser eller får lära sig om olika insektsfenomen.
Vår guide hann bara säga ”akta er för de stora myrorna” innan hans tumme var dubbelt så stor som innan. Våra blöta badkläder hade vi hängt ute för att torka bara för att lite senare glida in på ämnet äckliga insekter varpå vi blev informerade om att vissa fjärilar gillar blöta kläder i vilka de lägger ägg på natten. Tar du sen på dig blöta kläder igen fastnar äggen på något sätt innanför huden och det växer en larv som en dag ska bli en vacker fjäril inuti dig. Vi gick genast och plockade ner våra kläder. Lite för sent dock, när vi skakade dem var de fula av fjärilar. Vi vågade inte bada mer i dessa utan det blev tvätt maskinen direkt efter. Kläder ska hängas inomhus eller torkas ordentligt/strykas eller rökas fattade vi det som innan de används.

Tur att guiden gled in på ämnet i alla fall…

I övrigt klarade vi oss hyfsat från vad som i svensk-communitien benämns som ”bollerier”, d v s de ologiska eller idiotsaker som är Bolivias kännetecken. Värst var en något konstig episod när vi skulle flyga hem. Vi visste att flygbolaget Amaszonas ofta ställer in flygningar, med misstankar att om det inte beror på vädret vilket är en vanlig orsak, så p g a att man inte fyllt flygen och därmed samlar ihop alla passagerare till ett och samma. Officiellt heter det alltid väderanledningar. Morgonen när vi skulle flyga hette det således att planet var försenat/inställt p g a dimma på landningsbanan. Ok, det är alltid dimma vid denna tid i Rurre så flyger de aldrig då eller? Misstänkt, och efter ett par timmars väntan uppenbarade sig den egentliga orsaken tror vi. Ute på flygplatsen var det full parad. Hela byn hade mobiliserat och stått och väntat i flera timmar i stark sol på Evo som skulle göra en blixtvisit (vid just 7.45 enligt tidningen som vi sedan läste). Helikoptern stod startklar, armén paraderade och turisterna väntade. Klockan blev 9.30, ingen Evo. Ett flygvapenplan landar, alla gör sig redo… Falkt alarm, det vare tt plan med journalister. Kl 10 kommer vårt plan iväg, men på landningsbanan får vi vänta och då till slut kom Evos plan. Vi väntade så länge i onödan för att missa honom precis när han väl kom. Snopet, men så är Bolivia.

fler bilder från Isla del Sol och Copacabana

Några av alla sorters Oca, en slags sötpotatis
Karin på Isla del Sol
Grillad öring på fiskfestival

I bakgrunden ser man hela den östra bergskedjan med toppar över 6000 m
Isla del Sol, Norra delen
En Jatiri, en andinsk schaman

Titicaca

Lite mörkt, men om man tittar under nummerskylten ser man 5 urdruckna ölflaskor på 75 cl vardera.


Titicaca-sjön ligger på nästan 4000 m höjd på gränsen mellan Peru och Bolivia. I andinsk kultur är sjön helig av en mängd anledningar, inte minst därför att det var här som inka-kulturen har sitt upphov. Fast långt innan inka-kulturen uppstod var området befolkat av andra framstående kulturer. Idag är också den mest kända staden på den bolivianska sidan – Copacabana (som är en förspanskning av aymara-orden för utsiktspunkt över sjön)
- ett centrum för katolicism och helgonadyrkan. Hit åker man bland annat för att välsigna sin bil. I en blandning av traditioner binder man lite blommor på bilen, låter en präst kasta lite vigvatten på och i den, offrar lite sprit till Pachamama, klämmer ett par starköl (se bild) och beger sig sedan glatt därifrån bakom ratten. Åk alltså helst inte med välsignade bilar på vägen hem.

Vi var i alla fall där för att semestra lite över den gångna långhelgen och samtidigt passa på att vara med på invigningen av en fisk-mässa. Inte vilken som helst utan i sann boliviansk anda en fisk-mässa proklamerad som den 7:e internationella fiskfestivalen (fiskproducenter från både Bolivia och Peru var ju med!). Jag hade blivit lovad (eller hotad) med att jag skulle vara tvungen att prata under invigningen samt vara med i domarpanelen som skulle utse den bästa fiskrätten. Och alla som känner mig vet ju hur svårt jag för att äta t ex friterade spigg, soppor med mellanstora fula fiskar i, grodlår och annat gott. Särskilt när folk förväntar sig ett glatt leende och ett uppmuntrande ord tillbaka. Som tur var, var programmet så försenat att jag slapp både hålla tal och döma, då invigningen skulle sändas i radio och man därför fick skippa ett par punkter. Ganska lättad åt jag och Karin varsin stekt öring istället.

Under fredagen gjorde vi en utflykt till Isla del Sol där inkarikets vagga återfinns. På Isla del Sol uppenbarade sig den första inkan Manco Kapac och hans syster för första gången proklamerandes att de var solens barn till de folk som då bodde på ön.
Själva ön är fantastiskt vacker, fast den är kal, och har en intressant historia. Den ligger bara ca 2 timmar från Copacabana och man kan ta en tur dit för 20 bolivianos (ca 18 kr). Från Isla del Sol ser man hela den östra bergskedjan med toppar på upp till 6500 m. Allt detta med en klarblå himmel som hör till säsongen.

Isla del sol håller dock på att översvämmas av turister och detta är nog vad som väntar alla stora resmål i Bolivia under juni-augusti. Huvudgatan i Copacabana svämmar också över med gringoställen. Bäst är nog om man åker till Isla del sol och stannar över natten och går lite mer på själva ön. Tyvärr höll inte riktigt mitt knä eller Karins arm för det den här gången men då har vi anledning att åka tillbaka.

Bli inte sjuk i Bolivia!

Segrande svenskar och förlorande danskar. Vi lyckades dessutom få in den riktiga danskmatchen på ESPN där vi tillsammans förundrade oss över den något ovanliga utvecklingen av matchen. Jubel, ilska, förundran.

Nu känner jag att jag måste skriva om den bolivianska sjukvården, framförallt den privata eftersom jag nu har samlat ihop tillräckligt med exempel, egenupplevda och vänners och bekantas, för en någorlunda, dock alarmerande, beskrivning.

Upprinnelsen till mitt bristande tålamod är att jag under en fotbollsmatch i helgen (en 5-manna förmatch till Danmark-Sverige där vi svenskar vann med 17-12) skadade mig i knäet. Knäet vreds om det knäppte till i ena sidan och jag blev liggande i smärta på marken. Turligt nog hade det danska laget mönstrat ett par läkare som gav en första bedömning och inget verkade vara av eller brutet, men de rådde mig att åka till en av de bästa klinikerna för att ändå kolla, förestådd av en alldeles speciell skojare vid namn Dr Ballong (fingerat men ganska nära). På Dr Ballongs vägg sitter det en massa fina diplom från tyska institut, men så här i efterhand kan man ju tänka sig att ett och annat är förfalskat. Eller så lär man ut att man ska gipsa allt. Till saken hör ju också att samme doktor bara för en vecka sen gipsade in hela Karins överkropp i ett mumieliknande skal. Detta för en axel ur led som de i Sydafrika och Sverige fixade med en mitella.

Nåja, in kommer jag, Dr Ballongs konstaterar att det är en ”mindre skada” men att det för säkerhets skull är bästa att ”immovilizar” hela mitt ben i 2 veckor. Mina protester hjälpte inte mot doktorns hela fulla tyska prestige och ut fick jag gå totalt inkapabel att ens ta på mig en strumpa. Gipset gick från halva låret ner till fotknölen. Nu tänker ni: ”Ok, lite overkill och kanske lite inkompetens, men han bryr ju sig i alla fall om sin patient!”. Nej, fel. Och det insåg jag när jag fick räkningen. 1000 pix för gipset och en massa återbesök a 150 kr styck. Nu finns det ju en kulturgrej också att det är lite tabu att skicka hem någon med order om att vila eller annat. Minst en tablett och en komplett behandling ska man ha som stadfäster att läkaryrket är det som skiljer vanliga dödliga från den högre klassen. Prislappen signalerar vidare att det är en extraordinär behnadling man får. Vila skulle undergräva hela Dr Ballongs status som läkare. Men mest är det nog ändå stålarna. Han har en fin 4X4 jeep och det ska ju bekostas av något mer än skattefusket (ingen faktura, beviset för att man betalar skatt, på Karins saltade räkning på 5000 kr).

När jag kom blev jag mer och mer förbannad på den gode doktorn och ett dygn senare fick han gått ta av gipset och nöja sig med knäskydd. Men då hade han ju redan fått sina gipsstålar och lyckats pracka på mig ett knäskydd för ytterligare 1000 spänn, så han är kanske nöjd ändå.

Detta var ett exempel, nu kommer fler goa historier med samma innehåll i korthet:

Min kollega har fått diskbråck, läkaren säger att ”vi måste operera” genast för annars ”komemr du bli förlammad” för resten av livet!
En dansk kompis hade sömnsvårigheter förmodligen p g a höjden, blev genomkörd alla upptänkliga sjuka tester, presenterad med en nota på 2500 kr utan diagnos, gick till en annan läkare, fick avslappnande eftersom detta är vanligt bland utlänningar, och sover nu gott 2500 onädiga kr fattigare
En kanadensare hade ont i magen, läkaren vill köra en CT-scan eller liknande, för ”man kan inte utesluta att det är en hjärntumör som påverkar magen”. Det blev inget med det, men man undrar ju hur notan hade sett ut?
En annan kollega har 3 ggr fått fel preparat för parasiter och annat magont, detta av den s k bästa magexperten i Bolivia. En gång stod det i FASS ”ingen bevisad klinisk effekt på personer över 11 år” på det ordinerade preparatet.
Det mest tragiska hände för ca två månader sen då en dansk blev inlagd på sjukhus i en vecka för ”migrän” när han i själva verket hade en blodpropp eller blödning i hjärnan. När han blev paralyserad på ena sidan evakuerade man honom till Chile med ambulansflyg, där de på en timme konstaterade att det inte var migrän. Killen får möjligen bestående men.
Det mest tragikomiska var när en kollegas kompis från Sverige var på besök och blev biten av sandflugor på ett mycket känsligt ställe, och läkarna började förbereda honom för proceduren. Efter att inte ha fattat vad de sa lyckades de klämma ur sig ”...you know like the jews” varpå en förskräckt patient stoppade resten av operationen. Kostnad 1000 dollar.

Ett slag i ansiktet

Bolivia - ett stolt land på hög höjd (nja en del av det i alla fall). De höga bergen är gudar och legender och högplatån altiplanon hem till en majoritet av Bolivias invånare. Jag har alltid undrat varför, men egentligen visste jag ju svaret hela tiden; är man kass på fotboll så kan man vinna matcher ändå om man är acklimatiserad. Mot lag som man förlorar med 7-1 (japp) mot på bortaplan kan man spela 0-0 eller rent av vinna mot på 3000+.

I Offsides senaste nummer (Tack, Henke) finns det ett beskrivande reportage om hur miserabelt det kan vara för ett gäng självsäkra sambabrassar att stångas med höjdgudarna på altiplanon. I intervjuerna uttycker arg medicinsk personal att nu måste det bli ett stopp för höghöjdsmatcherna som Bolivia så länge levt på av den enkla anledningen att det är inte bra att spelare svimmar, får hjärtklappning och spyr under den tunga bördan att spela på i det här fallet 3900 meters höjd.

Nu har då äntligen Fifa, det internationella fotbollsförbundet beslutat om ett förbud mot dessa jobbiga höghöjdsmatcher. 2500 eller under är det som gäller och i huvudsak är det bara Bolivia, Ecuador, Peru och Colombia som drabbas. Dessa länder har svårt nog att hävda sig i vanlöiga fall, utan höjdfördelar kommer det bli än värre.

Bolivias president är förbannad och anser att det är diskriminering (allt som går emot någon i det här landet är iofs diskriminering så han kanske har rätt utifrån den synvinkeln). Rika, bortskämda sportbrassar och halvlata argentinare missunnar Bolivias indianfolk den enda framgångsglädje man kan ha om man håller på Bolivar eller Real Potosi, förutom att vinna den helusla nationella ligan. Mönstret känner vi ju igen från femhundra år av kolonialt förtryck och sjuttielva erövringskrig som Bolivia har förlorat alla.

Så fort Bolivia har "a good thing going" (eller mindre usel) så ska någon utomstående spoliera festen. Fifas beslut är ett slag i ansiktet på Bolivias befolkning! Finns det möjligen någon internationell domstol man kan dra dem inför?
Eller kanske ska man bara använda lite nyvunna petrodollar för att bygga en tryckkabinsarena i La Paz och ställa in höjden på 2499? Kan det rent av vara ett kryphål i den nya regeln om man bygger en sådan arena på låg höjd och drar ner trycket till 4000 m?

Tillbaka i örnnästet

Nu var man tillbaka i örnästet igen. det ser sig likt ut fast kallare. Jag fylls också av en konstig komma hem känsla och kommer nog tycka att Bolivia är lite charmigare än vanligt i ca en vecka. Till och med min baggage kom fram! Tyvärr kom jag dock hem till en handikappad Karin som gjort för många tennissmashar och dragit axeln ur led. Nu går hon gipsad i 2 och en halv vecka och jag får agera personlig assistent. Imorgon börjar jobbet igen.

Sverigebesök mot slut

Mor och fars hus i Höganäs, rapsfält och Kullaberg


Nu börjar min Sverigevistelse dra mot sitt slut. Skönt på ett sätt. Jag bor ju inte längre här och det känns som man är på semester men ändå inte. Snarare arbetslös. Ska bli skönt att åka hem till min lilla familj och flickvän i La Paz och komma igång med mitt eget liv igen. Det har i alla fall varit extremt kull att träffa familj, vänner och kollegor från andra länder. Det känns som jag redan åkt land och rike runt (och det har jag nog med), från Malmö till Umeå och tillbaks och burit nog med väskor för en livstid.
Jag tar med mig en del fina bilder hem till Bolivia och såg här såg det ut i Skåne när jag kom.

Till Sverige

Hej alla, Imorgon åker jag till Sverige. Min resa kostar enligt Tomas 171 000 SEK om man omvandlar koldioxidutsläppen till marknadspris. Det känns ju bra.
Ses!

Sorata

Såna här stryker runt i trädgården
Så här kan man bo i Bolivia

San Pedro, en liten by förutan gata
Vägras

I helgen var jag och Karin i Sorata, en liten stad som ligger ca 4 timmar nordöst om La Paz ner i dalarna mot djungeln. Den i Bolivia allsviktiga höjden ligger på 2700 m och bakom Sorata ligger ett fett maffigt berg som heter Illampu (6 300 nåt). Vyn är helt spektakulär och jag undrar var man kan se 5 kms höjdskillnad i samma dal i övrigt. Tyvärr dök bara bitar av Illampu upp genom molntäcket då och då så tyvärr går det inte att visa några bilder än på den maffiga synen. Det kommer kanske i juni för då är det högsäsong och man slipper all lera som förföljde oss nu. Sorata var nästan igenbommat om man räknar efter gringomått, men fullt på lokalt liv. Och det är vädret som gör det för regnen har inte riktigt slutat och det innebär att ett av helgens tänkta nöjen, mountain biking, inte gick att genomföra. Inte heller blir man så sugen på att ge sig av upp på berget när det är insvept i stora regnmoln.
På högsäsongen är det dock ett av Bolivias (världens?) bästa trekkingområden och härifrån utgår en massa självplågartrekks som jag inte tänker göra. Däremot kanske några av de lättare… samt en del cykling.

Istället för cykling fick vi gå till några grottor och ungefär halvvägs dit hade vägen rasat av de kraftiga regnen (då ser det ut som ovan). Med lite påmaning av de lokala bönderna fick vi snabbt springa över innan det rasade för mycket men några israeler som också var på väg vände efter att tre stora meterbreda stenblock trillade ner i ilfart. Grottorna var inget jättespeciellt men lite mysiga och man hade nog kunnat spela in minst en grottscen från Sagan om Ringen i dem. I övrigt slappade vi mest i ett mysigt hotell med en stor trädgård och lite lamor som gräsklippare. I juni blir det åka tillbaka helst utan regn.

När Bolivia är översvämmat…

Bolivia är översvämmat, eller rättare sagt halva låglandet, sedan flera månader tillbaka (gå in på Röda korset och skänk en slant vet jag). Djungel- och pampasområdena i Beni och Pando är under vatten. Människor är hemlösa, boskapen drunknar eller dör av matbrist och djuraktivister delar ut kött och majs till svultna jaguarer och gnälliga djungelgrisar. Altiplanon har drabbats av torka (som iofs verkar var över nu) och skördar och betesmarker har förstörts. Kort sagt det är ganska jobbigt att vara bolivian just nu. Det mesta är El niños fel, men visst kan vi skylla en del på USA också för sakens skull. Väderfenomenen verkar ju bli vanligare.

Under tiden som all denna misär pågår så håller biståndscommunityn i La Paz på med sina vanliga sysslor. De av os som inte har katastrofhjälpsmandat och inte jobbar i låglandet ser mest ödeläggelsen på TV. I vår odrabbade del av världen har vi garden parties, går på ambassadbjudningar och spelar tennis. Jag lyckas till och med hinna med ett par rep och konserter med det s k biståndsbandet, en powertrio som spelar latinorock (se bilden, men där var vi fyra för Mårten gästsjöng Lars Demians Alkohol). Tennis är fruktansvärt kul och halva svenskkolonin har börjat spela för en tjock och lat tränare som heter Ramiro. Varför vet jag inte för han har den sämsta banan i Bolivia (jag skojar inte), de dyraste priserna och har man turen att få spela en lördag morgon så sover han ruset av sig i skuggan. Kanske vaknar han till då och då och skriker 15-30 fast det egentligen är 30 lika.

Ibland blir vi filmade av Gunnel, en vän till Maria som filmar hennes liv och uppdrag i La Paz. Vi är lite oroliga hur vi kommer vinklas (nja, kanske inte vi lågavlönade hårt jobbande kompisar) om den här dokumentären visas på TV någon gång, men förhoppningsvis kommer vi framstå som biståndets frontsoldater som inte gör något hellre än offrar sina tarmsystem för den goda sakens skull.

Det låter glassigt, men det är mest överdrift. Visst har vi skoj och trevligt på helger och andra sammankomster men vi jobbar också alldeles för mycket här. Det är inte sunt och min semester jag borde ha i april verkar gå om intet, eftersom ”april inte är en lämplig månad för semester” som precis alla andra månader. Dock kommer jag för alla som inte vet om det än hem den 21:e april och ska var ledig en 10 dagar innan jag ska på möte i Stockholm. Ses då kanske.

Mer bilder från Tarija

La Angostura
Vattenfall i Coimata
Min första Boliviaorm (inte så stor dock)

Tarija

Vingård
Bolivias fulsprit nr 1 - Casa Real Primera Clase

Tarija är en skön stad i södra Bolivia mot gränsen till Argentina. Egentligen liknar det lite mer Argentina än Bolivia i sätt och kultur och kontakterna mellan Tarija och norra Argentina är tätare än med resten av Bolivia. Påminner om Skåne och Danmark…
Det kan ju också bero på att närmaste större stad ligger 30 mil bort på en skumpig grusväg som tar 12 timmar att forcera i buss. Tarija är också ett av de departement som röstat för ökad självständighet och alltså inte superbundis med Evo och hans polare.

Klimatet är i alla fall trevligt och påminner om södra Spanien. Det ser även ut som Södra Spanien och är känt för sina vingårdar. ”Hmm, bolivianskt vin har de inte på systemet”, tänker ni nu. Nä, och det beror säkert mest på smaken. Det mesta är inget vidare och det som håller någorlunda kvalitet är inte bra marknadsfört, tillverkas i små kvantiteter eller passar inte europeisk smak. Det mesta är väldigt sött. Men… det är i alla fall vin och i Bolivia och det gör det hela lite intressant: Tarija är mycket rikare än La Paz och det märks. Överallt små välmående byar med finare hus än vad man är van att se på altiplanon. Tydligen ska druvnäringen gjort succé här. All Singani (boliviansk fulsprit som liknar Pisco) produceras också här.

I övrigt kan man mest relaxa. Inget är jättespektakulärt och det är ingen turistmagnet, utan det mesta är snarare trevligt och skönt. T ex kan man bada i vattenfall och besöka vingårdar, äta argentinskt kött och sola.

Bilder från Sucre

Gruvarbetare för en dag

Berget som äter män
Dynamit
Gruvarbetare som SLÄPAR gruvvagn. han i rött är 15 år.
Bergets härskare


Vill ni se de absolut värsta arbetsförhållandena i världen? Åk till potosi och gör ett besök i en gruva i det berömda berget Cerro Rico, som på 1600-talet försåg hela Spanien med silver och var världens rikaste stad med byggnader och lyx som fick Europas metropoler att blekna. Rikedomarna kom dock inte alla till del, särskilt inte de indianer och afrikaner som tvingades till berget för att bygga Spaniens herravälde och dog i hundratusentals på kuppen.
Cerro Rico kallades för ”Berget som äter män”, men går också under det smickrande namnet ”Helvetets gap”.

Idag utvinns ett antal olika metaller ur berget, främst silver, bly och tenn, men även annat. Gruvdriften sköts av ett antal kooperativ som tillsammans har fått koncessioner av staten för att arbeta vissa sektorer i berget. Tillsammans gör man investeringar i maskiner och utrustning, men varje lite grupp inom kollektivet jobbar en egen sektor och står själva för eventuella vinster eller förluster i den sektorn. En gruvarbetare idag med höjda råvarupriser kan tjäna mellan 5-8 ggr (grovt uppskattat) bolivianska minimilöner (minimilön ca 450 SEK/månaden) vilket alltså inte är särskilt dåligt. Vad som däremot är dåligt är arbetsförhållandena. Pensionsåldern i Bolivia är 65 år men medellivslängden bara 63. För gruvarbetare är den dock runt 45 år, vilket innebär att de flesta aldrig får något ut av de där 12% de betalar till olika sociala förmåner och pensionsförsäkringar innan de dör.

Vissa gruvarbetare klarar sig länge, vi träffade en som suttit och hamrat med hammare och mejsel i 37 år i gruvan (han var 48 år) och visst levde han. Men han såg rätt sliten ut och berättade att stendammslungan, gruvarbetarnas kroniska åkomma som drabbar ALLA för eller senare i olika grad, plågade honom liksom reumatism och lite annat. Skulle tro att de flesta är halvdöva p g a alla dynamitsmällar också.

Potosi ligger högt, 4000 möh, och gruvan ännu högre. Klimatet är mycket kyligt men inne i gruivan kan det bli upp till 60 grader varmt p g a all vulkanisk aktivitet. 14 000 personer arbetar i berget, även barn. Vi träffade en 15-åring som stod och slet med att dra upp en gruvvagn genom de tränga, mörka, dammiga och varma gångarna, men många börjar tidigare än så.

Livslängden är som sagt individuell, men generellt sett så ju dammigare jobb och ju äckligare miljö som folk jobbar i dessto kortare liv. De som jobbar med högtrycksborrar på lägre nivåer har en förväntad livslängd på 2-10 år om de fortsätter från det att de börjar. Sen tar gruvsjukan dem. Det är inte ovanligt att 25-åringar dör i stendammslunga..

För att orka med det elände de utsätter sig för dricker de flesta 96% sprit och tuggar cocablad, vilket man också offrar till El Tio, djävulen som styr gruvan och vars avbild finns i alla gruppers sektioner. Tillfredställer man inte El Tio, eller Supay som han också kallas, är det stor risk att han hämnas och tar ditt liv i någon av gångarna. Utanför styr Gud, men i gruvan styr El Tio sägs det.

För 10 dollar kan man få besöka denna underbara arbetsplats och faktiskt få en inblick i hur Bolivias ekonomi drivs på ett medeltida sätt med lika lite respekt för människoliv som på 1600-talet: Det är inte omöjligt att silverringen som du bär just nu har utvunnits ur blodet från en gruvarbetare i Bolivia. Det är mestadels inte trevligt, men nyttigt, och en del av inkomsterna från turistverksamheten går till att förbättra förhållandena för gruvarbetarna.
Hursomhelst så börjar allt med ett besök till marknaden, där man köper lite läsk, kokablad och annat för att bjuda arbetarna på. Marknaden är också konstig därför att man helt öppet kan köpa dynamit, vilket är helt lagligt i Bolivia. Det låter sinnessjukt men så är det. Vem som helst kan köpa dynamit, en treåring (om han bara lärt sig säga ordet och har lite pengar), en självmordsbombare, en gringo. För 4,50 får du en dynamitgubbe. För 15 spänn får man ett helt sprängkit med detonator, stubin, gubbe och lite potenshöjande medel.
HELT SJUKT!!!!

Efter detta besökte vi ett raffinaderi där mineraler krossas (och folk dör av dammet) för att sedan fortsätta till gruvan. Väl inne är det trångt och ännu trängre. Det är mörkt, fuktigt och varmt och dammet bränner i näsa och hals. När de flesta gick ut för luften occh trängseln påverkade dem, var vi ett par dumdristiga personer som följde guidens uppmaningar att bokstavligen kräla längre ner i helvetet med våra pannlampor och skyddskläder. Där långt ner i berget hittade vi ytterligare ett par djävulsavbildningar, dammpartiklar och manuellt arbetande gruvarbetare. En riktigt skrämmande upplevelse, efter ett par timmar var man rätt mör fysiskt och psykiskt och redo för att kräla ut igen. Tyvärr kom jag försent för att smälla av dynamiten som vi köpt och jag fick nöja mig med att höra att det hade varit lyckat. Tja, kanske inte så farligt ändå. Dynamit smälls ju i varje gruvarbetarprotest i La Paz också. El Tio tog oss inte den här gången och det var en verklig upplevelse som jag kan rekommendera om man är i Potosi (gruvorna är egentligen enda anledningen varför folk kommer hit så annars kan man faktiskt hoppa över staden). Staden och stället är dessutom fyllt av historia och det känns.

Mer bilder från karnevalen

Dansare från Altiplanon

Dansare
Band

Förberedda barn
Förberedda svenskar

Karneval

Karneval är stort i Bolivia. Varje stad och by har sin egen. Mest känd är karnevalen i Oruro. Oruro är en medelstor, dammig, kall och ointressant gruvstad mitt på Altiplanon. En gång om året lyser staden upp och festar loss rejält. I flera dagar är det parader med färgglada dräkter och danser (men som tyvärr tenderar att vara begränsade till en fyra-fem olika sorters dans) och under den största dagen, lördagen innan askonsdagen, är det parader under ett helt dygn. Tusentals och åter tusentals åskådare sitter längs paradvägen och hejar på de likaså tusentals dansarna och blåsbanden som håller takten. Dräkterna är förståss helt sinnesjukt påkostade och för många är detta årets höjdpunkt. Det är också förståss otroligt fascinerande att få se ett sådant skådespel – vissa av grupperna är flera hundra åt gången – men karneval i Bolivia är tyvärr också åtföljt av ett lika sinnesjukt vattenkrig. Vattenbomberna haglar på läktarna och ingen skonas. Likaså säljs en slags skumspray som används flitigt för att spruta alla förbipasserande löddriga av karnevalsyra. (se karnevalsglad man som roade sig med att fylla spannar med vatten och kasta på folk för att sedan ta emot hämnden gladeligen) En dag kan man väl stå ut, men det här börjar alltså en vecka innan i la Paz och håller sedan på under hela karnevalen som är fyra dagar.

Efter en dag i Oruro fortsatte Karin och jag vår lilla minisemester till Sucre, som är den konstitutionella huvudstaden i Bolivia och tillika en väldigt vacker kolonialstad och hem för den just nu heta processen med skapandet av en ny konstitution. Tyvärr kunde vi inte njuta av något av detta, eftersom så fort vi gick ut under någon av våra tre dagar i staden så blev vi fullkomligt attackerade av vattenligister i alla åldrar. Extra kul att kasta på gringos så klart. Karnevalen i Sucre hade dessutom inget av den flärd som Oruro hade utan gick ut på att en massa (minst 20) tjatiga blåsband med en eller två lika tjatiga melodier gick runt staden och följdes av en hop superfulla människor (mest ungdomar) som attackerade allt i sin väg. Nästan allt var dessutom stängt så det var tur att det fanns kabelteve på rummet. Detta fortsatte sedan in på den sista dagen när vi lyckades ta oss till Potosi, trots att alla bussar utan vår vetskap stod stilla (kanske bäst så med tanke på fyllan) denna dag. Väl i Potosi var det svårt att hitta något ätbart eftersom allt var stängt. En gång räddade av kabelteven och ett par Champions League matcher i fotboll.
Förutom en dags färgglad fest i Oruro (Evo var där och dansade med) så var annars hela den bolivianska karnevalen en stor besvikelse, snudd på en mardröm i vissa lägen (läs när man gick ut för att äta och fick stenhårda vattenballonger haglandes över kroppen, eller påhoppade av ett gäng ligister med skum som sprutade tills öron, ögon och mun var igenproppade). Riktigt bottenbetyg blir det, och jämfört med den karneval jag upplevde i Salvador de Bahia i Brasilien var det här ett skämt, räddat endast av storleken och festen i Oruro. Vattenkriget var extra förhatligt och det var full mundering i fyra dagar som gällde om man inte ville bli blöt och frysa.