Bolivia är översvämmat, eller rättare sagt halva låglandet, sedan flera månader tillbaka (gå in på Röda korset och skänk en slant vet jag). Djungel- och pampasområdena i Beni och Pando är under vatten. Människor är hemlösa, boskapen drunknar eller dör av matbrist och djuraktivister delar ut kött och majs till svultna jaguarer och gnälliga djungelgrisar. Altiplanon har drabbats av torka (som iofs verkar var över nu) och skördar och betesmarker har förstörts. Kort sagt det är ganska jobbigt att vara bolivian just nu. Det mesta är El niños fel, men visst kan vi skylla en del på USA också för sakens skull. Väderfenomenen verkar ju bli vanligare.
Under tiden som all denna misär pågår så håller biståndscommunityn i La Paz på med sina vanliga sysslor. De av os som inte har katastrofhjälpsmandat och inte jobbar i låglandet ser mest ödeläggelsen på TV. I vår odrabbade del av världen har vi garden parties, går på ambassadbjudningar och spelar tennis. Jag lyckas till och med hinna med ett par rep och konserter med det s k biståndsbandet, en powertrio som spelar latinorock (se bilden, men där var vi fyra för Mårten gästsjöng Lars Demians Alkohol). Tennis är fruktansvärt kul och halva svenskkolonin har börjat spela för en tjock och lat tränare som heter Ramiro. Varför vet jag inte för han har den sämsta banan i Bolivia (jag skojar inte), de dyraste priserna och har man turen att få spela en lördag morgon så sover han ruset av sig i skuggan. Kanske vaknar han till då och då och skriker 15-30 fast det egentligen är 30 lika.
Ibland blir vi filmade av Gunnel, en vän till Maria som filmar hennes liv och uppdrag i La Paz. Vi är lite oroliga hur vi kommer vinklas (nja, kanske inte vi lågavlönade hårt jobbande kompisar) om den här dokumentären visas på TV någon gång, men förhoppningsvis kommer vi framstå som biståndets frontsoldater som inte gör något hellre än offrar sina tarmsystem för den goda sakens skull.
Det låter glassigt, men det är mest överdrift. Visst har vi skoj och trevligt på helger och andra sammankomster men vi jobbar också alldeles för mycket här. Det är inte sunt och min semester jag borde ha i april verkar gå om intet, eftersom ”april inte är en lämplig månad för semester” som precis alla andra månader. Dock kommer jag för alla som inte vet om det än hem den 21:e april och ska var ledig en 10 dagar innan jag ska på möte i Stockholm. Ses då kanske.
Under tiden som all denna misär pågår så håller biståndscommunityn i La Paz på med sina vanliga sysslor. De av os som inte har katastrofhjälpsmandat och inte jobbar i låglandet ser mest ödeläggelsen på TV. I vår odrabbade del av världen har vi garden parties, går på ambassadbjudningar och spelar tennis. Jag lyckas till och med hinna med ett par rep och konserter med det s k biståndsbandet, en powertrio som spelar latinorock (se bilden, men där var vi fyra för Mårten gästsjöng Lars Demians Alkohol). Tennis är fruktansvärt kul och halva svenskkolonin har börjat spela för en tjock och lat tränare som heter Ramiro. Varför vet jag inte för han har den sämsta banan i Bolivia (jag skojar inte), de dyraste priserna och har man turen att få spela en lördag morgon så sover han ruset av sig i skuggan. Kanske vaknar han till då och då och skriker 15-30 fast det egentligen är 30 lika.
Ibland blir vi filmade av Gunnel, en vän till Maria som filmar hennes liv och uppdrag i La Paz. Vi är lite oroliga hur vi kommer vinklas (nja, kanske inte vi lågavlönade hårt jobbande kompisar) om den här dokumentären visas på TV någon gång, men förhoppningsvis kommer vi framstå som biståndets frontsoldater som inte gör något hellre än offrar sina tarmsystem för den goda sakens skull.
Det låter glassigt, men det är mest överdrift. Visst har vi skoj och trevligt på helger och andra sammankomster men vi jobbar också alldeles för mycket här. Det är inte sunt och min semester jag borde ha i april verkar gå om intet, eftersom ”april inte är en lämplig månad för semester” som precis alla andra månader. Dock kommer jag för alla som inte vet om det än hem den 21:e april och ska var ledig en 10 dagar innan jag ska på möte i Stockholm. Ses då kanske.
Posts
