Galet väder

La Paz är en stad med typ 1000 meters höjdskillnader. Det är brant och när det därför regnar så går det nerför fort. När det regnar mycket som igår kan det vara helt sjukt farligt. För två år sedan blev regnet snabbt en stor flod som drog med sig hundratalsbilar från centrum till Zona Sur. Ca 15 personer dog när bilarna de satt i kracshade eller de drunknade i vattenmassorna.

Jag och Karin hann åka ner till Zona Sur innan himlen öpnnade sig. vi bor 400 m längre upp och plötsligt stod vår taxi i just en blivande flod. Taxichaffisen vågade inte köra, det blev trafikstockning (mer än vanligt) och vi fick vända om. När vi försökte igen gick det knappt att komma upp. Vägarna var blockerade av all möjlig bråte som forslats ner med vattnet. Uppe vid huset låg snö och hagel i stora drivor. Det ska inte vara så, men även här snackas det numera mycket om klimatförändringarna.

Det här året började t ex med en försenad regnperiod, sedan långa ihållande regn som översvämmade halva landet (medans det var torka på höglandet), sedan en knäpp torrperiod som inte var så fin och torr. Kallt som bara den i september, en försenad värmeepriod och nu detta. Alla glaciärerna håller också på att försvinna. Chacaltaya (5200 m) har världens högsta skidanläggning, men den går knappt att använda längre för glaciären är väck. I ett land som Bolivia där stora delar av befolkningen är beroende av vädret för jordbruk och annat kommer så klart kostnaderna bli höga i framtiden. Fast man kommer ju i alla fall förhoppningsvis inte hamna permanent under havsnivån...

Uppdatering

Semestern slut, regnperioden har börjat så smått, man slåss fortfarande om den konstituerande församlingen och jag återhämtar mig från en knäoperation.
Allt bra, alltså. Vädret är varmt (när det inte regnar) och vi har trevligt sällskap.

Fauna andina

Flamingos
Räv
Viscacha, kanin med svans
Vicuñas; lamornas vilda och graciösa kusiner

Bilder från Parque Nacional Eduardo Avaroa

Ingen semesterbildserie utan en badbild

Sprutande geysrar i soluppgång
Far vid vår i Jeep i den sk Salvador Dali öknen

En annan klassiker; stenträdet
Den röda sjön

Salar de Uyuni

Den klassiska turistbilden från Isla Incahuasi;kaktusar och vit strand

Sista anhalten på semestern blev Bolivias största turistattraktion – saltöknen utanför Uyuni på höglandet i sydvästra hörnet. Resan till Uyuni är ca 10-12 timmar från La Paz och själva resan i Uyuni består till stor del av att sitta i en jeep så det är ganska jobbigt. Det är även mycket kallt i den här delen av Bolivia. På vintern (juni-augusti) är det ca -15 på natten och man bor ganska spartanskt. Nu är det dock varmare även om vädret i övrigt inte är lika klart, så vi klarade oss ganska bra under våra tre dagar i öknen. Det är iofs bara första dagen som man besöker saltöknen, som kan beskrivas som ett hav av vita saltavlagringar som skapar känslan av att man är på en annan planet. I öknen, som var en sjö för mycket länge sen, finns det ett antal öar som ser ut att flyta i horisonten p g a de synvillor som skapas av det annorlunda ljuset. På öarna växer jättekaktusar. Själv var jag här för 8 år sedan och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var det konstigaste ställe jag någonsin varit på. Jag instämmer med mig själv även idag. Då var dock turismen inte särskilt utbredd och vi var ensamma på i stort sett varje plats. Nu är det gott om turister (eller nja man ser dem i alla fall, det är väl max 100/dag) och inte bara ryggsäcksresenärer.

Resterande två dagar spenderar man genom att tura runt i den vackra, karga öknen i naturreservatet Eduardo Avaroa på gränsen mot Chile. Här finns det konstigt färgade och flamingofyllda sjöar och andinsk fauna. Bergen skiftar i allehanda färger och konstiga stenformationer präglar många utav dalarna. Man kan även titta på sprutande geysrar och bada i varma källor. Och så kan man bo på hotell byggda i salt. Lite som våra ishotell men kanke inte lika exalterande.

Här kommer i alla fall lite bilder...

Lite bilder från Tambopata

Solnedgång över Rio Tambopata

Carambolaträd, i Sverige smakar de inget och används bara till dekoration. Här är de riktigt goda.
Ut och paddla på sjön där vi såg jätteuttrar

Röda aror
Gul-blåa aror

Tambopata

Alla färggranna klickar är aror. Dels två sorters röda aror och dels några enstaka gul-blåa. Bilden är främst för att visa hur många de var.

Tambopata är en nationalpark i peruanska Amazonas som vi besökte med mor och far under den gångna veckan. Inkörporten är från en liten djungelstad som heter Puerto maldonado i södra Peru mot gränsen till Bolivia. Orsaken till att Tambopata är känt och att vi åkte dit är att det där finns lättåtkomliga ”clay licks” dit arapapegojorna flyger i stora flockar för att äta av en mineralrik lera som gör det lätare för dem att göra sig av med olika gifter de får i sig när de äter sin vanliga mat.

Nu var det inte det enda vi gjorde utan vi bodde på en trvelig lodge och gjorde andra djungelutflykter också men lerslickeriet är ju den stora attraktionen och vi hade den denna dag helt för oss själva. En otrolig tur med vädret (dagen efter campade några i jungeln i hällande ösregn och fick förmodligen inte se pappisarna efter som de inte kan äta våt lera) gjorde att vi fick se ett av djungelns stora spektakel; 50 aror och ett antal mindre parakiter och annat som skränade i träden och sedan gjorde en gemensam framstöt mot det verkliga målet leran. Otroligt!

Vi fick även se utrotningshotade jätteuttrar (som kan bli 2 m långa) och en del andra floddjur och fåglar. De elektirska ålarna som finns i Rio tambopata slapp vi stifta bekantskap med.

Fler bilder från Cuzco och Valle Sagrado

Chicha är egentligen inte så gott

Höghöjdsbiking

Plaza de Armas i Cuzco

Karin med den berömda 12 sidiga stenen (där man som turist bara mäste fota). Inkakitsch!

Mountainbiking till Moray och Urubamba

Moray, ett inkajordbrukscenter

Karin och jag passade på att mountianbika lite (fast hälften var crosscountry) när vi var i Cuzco några dagar. Vi cyklade till Moray, som är ett gammalt jordbrukscenter från inkatiden. Den här dagen var det dessutom den årliga byfesten så vi fick chans att dricka lite chicha (majsöl) och tita på dansande barn. De olika nivåer ni kan se på bilderna hade ina egna mikroklimat som tillät en slags plantskola att sedan exportera adapterade plantor till högre liggande områden.
Själva cyklingen blev riktigt intressant på väg ner till Urubambadalen och en saltutvinningsanläggning. T o m Karin provade på lite singletrack och blev kanske biten (får vi hoppas).

Urmiribilder

Utsikt uppåt
Hotellet

En kolibri-bild till
Lastbilar från Sverige är vanliga och har ofta sina ursprungliga ägares reklam kvar. Nu ser man inte det men det står faktiskt Olle P:s åkeri i Båstad och Skånebil på den här.
Mor och far framför ett varmt vattenfall

Urmiri

kolibri


Jag och Karin har precis varit i Urmiri med mina föräldrar, varma källor i en dal sydost om La Paz. Vägen dit är ganska smal och läskig, men annars är det trevligt. Varma bad, massage, blommor och kolibris som flög omkring.