Mer bilder från Tarija

La Angostura
Vattenfall i Coimata
Min första Boliviaorm (inte så stor dock)

Tarija

Vingård
Bolivias fulsprit nr 1 - Casa Real Primera Clase

Tarija är en skön stad i södra Bolivia mot gränsen till Argentina. Egentligen liknar det lite mer Argentina än Bolivia i sätt och kultur och kontakterna mellan Tarija och norra Argentina är tätare än med resten av Bolivia. Påminner om Skåne och Danmark…
Det kan ju också bero på att närmaste större stad ligger 30 mil bort på en skumpig grusväg som tar 12 timmar att forcera i buss. Tarija är också ett av de departement som röstat för ökad självständighet och alltså inte superbundis med Evo och hans polare.

Klimatet är i alla fall trevligt och påminner om södra Spanien. Det ser även ut som Södra Spanien och är känt för sina vingårdar. ”Hmm, bolivianskt vin har de inte på systemet”, tänker ni nu. Nä, och det beror säkert mest på smaken. Det mesta är inget vidare och det som håller någorlunda kvalitet är inte bra marknadsfört, tillverkas i små kvantiteter eller passar inte europeisk smak. Det mesta är väldigt sött. Men… det är i alla fall vin och i Bolivia och det gör det hela lite intressant: Tarija är mycket rikare än La Paz och det märks. Överallt små välmående byar med finare hus än vad man är van att se på altiplanon. Tydligen ska druvnäringen gjort succé här. All Singani (boliviansk fulsprit som liknar Pisco) produceras också här.

I övrigt kan man mest relaxa. Inget är jättespektakulärt och det är ingen turistmagnet, utan det mesta är snarare trevligt och skönt. T ex kan man bada i vattenfall och besöka vingårdar, äta argentinskt kött och sola.

Bilder från Sucre

Gruvarbetare för en dag

Berget som äter män
Dynamit
Gruvarbetare som SLÄPAR gruvvagn. han i rött är 15 år.
Bergets härskare


Vill ni se de absolut värsta arbetsförhållandena i världen? Åk till potosi och gör ett besök i en gruva i det berömda berget Cerro Rico, som på 1600-talet försåg hela Spanien med silver och var världens rikaste stad med byggnader och lyx som fick Europas metropoler att blekna. Rikedomarna kom dock inte alla till del, särskilt inte de indianer och afrikaner som tvingades till berget för att bygga Spaniens herravälde och dog i hundratusentals på kuppen.
Cerro Rico kallades för ”Berget som äter män”, men går också under det smickrande namnet ”Helvetets gap”.

Idag utvinns ett antal olika metaller ur berget, främst silver, bly och tenn, men även annat. Gruvdriften sköts av ett antal kooperativ som tillsammans har fått koncessioner av staten för att arbeta vissa sektorer i berget. Tillsammans gör man investeringar i maskiner och utrustning, men varje lite grupp inom kollektivet jobbar en egen sektor och står själva för eventuella vinster eller förluster i den sektorn. En gruvarbetare idag med höjda råvarupriser kan tjäna mellan 5-8 ggr (grovt uppskattat) bolivianska minimilöner (minimilön ca 450 SEK/månaden) vilket alltså inte är särskilt dåligt. Vad som däremot är dåligt är arbetsförhållandena. Pensionsåldern i Bolivia är 65 år men medellivslängden bara 63. För gruvarbetare är den dock runt 45 år, vilket innebär att de flesta aldrig får något ut av de där 12% de betalar till olika sociala förmåner och pensionsförsäkringar innan de dör.

Vissa gruvarbetare klarar sig länge, vi träffade en som suttit och hamrat med hammare och mejsel i 37 år i gruvan (han var 48 år) och visst levde han. Men han såg rätt sliten ut och berättade att stendammslungan, gruvarbetarnas kroniska åkomma som drabbar ALLA för eller senare i olika grad, plågade honom liksom reumatism och lite annat. Skulle tro att de flesta är halvdöva p g a alla dynamitsmällar också.

Potosi ligger högt, 4000 möh, och gruvan ännu högre. Klimatet är mycket kyligt men inne i gruivan kan det bli upp till 60 grader varmt p g a all vulkanisk aktivitet. 14 000 personer arbetar i berget, även barn. Vi träffade en 15-åring som stod och slet med att dra upp en gruvvagn genom de tränga, mörka, dammiga och varma gångarna, men många börjar tidigare än så.

Livslängden är som sagt individuell, men generellt sett så ju dammigare jobb och ju äckligare miljö som folk jobbar i dessto kortare liv. De som jobbar med högtrycksborrar på lägre nivåer har en förväntad livslängd på 2-10 år om de fortsätter från det att de börjar. Sen tar gruvsjukan dem. Det är inte ovanligt att 25-åringar dör i stendammslunga..

För att orka med det elände de utsätter sig för dricker de flesta 96% sprit och tuggar cocablad, vilket man också offrar till El Tio, djävulen som styr gruvan och vars avbild finns i alla gruppers sektioner. Tillfredställer man inte El Tio, eller Supay som han också kallas, är det stor risk att han hämnas och tar ditt liv i någon av gångarna. Utanför styr Gud, men i gruvan styr El Tio sägs det.

För 10 dollar kan man få besöka denna underbara arbetsplats och faktiskt få en inblick i hur Bolivias ekonomi drivs på ett medeltida sätt med lika lite respekt för människoliv som på 1600-talet: Det är inte omöjligt att silverringen som du bär just nu har utvunnits ur blodet från en gruvarbetare i Bolivia. Det är mestadels inte trevligt, men nyttigt, och en del av inkomsterna från turistverksamheten går till att förbättra förhållandena för gruvarbetarna.
Hursomhelst så börjar allt med ett besök till marknaden, där man köper lite läsk, kokablad och annat för att bjuda arbetarna på. Marknaden är också konstig därför att man helt öppet kan köpa dynamit, vilket är helt lagligt i Bolivia. Det låter sinnessjukt men så är det. Vem som helst kan köpa dynamit, en treåring (om han bara lärt sig säga ordet och har lite pengar), en självmordsbombare, en gringo. För 4,50 får du en dynamitgubbe. För 15 spänn får man ett helt sprängkit med detonator, stubin, gubbe och lite potenshöjande medel.
HELT SJUKT!!!!

Efter detta besökte vi ett raffinaderi där mineraler krossas (och folk dör av dammet) för att sedan fortsätta till gruvan. Väl inne är det trångt och ännu trängre. Det är mörkt, fuktigt och varmt och dammet bränner i näsa och hals. När de flesta gick ut för luften occh trängseln påverkade dem, var vi ett par dumdristiga personer som följde guidens uppmaningar att bokstavligen kräla längre ner i helvetet med våra pannlampor och skyddskläder. Där långt ner i berget hittade vi ytterligare ett par djävulsavbildningar, dammpartiklar och manuellt arbetande gruvarbetare. En riktigt skrämmande upplevelse, efter ett par timmar var man rätt mör fysiskt och psykiskt och redo för att kräla ut igen. Tyvärr kom jag försent för att smälla av dynamiten som vi köpt och jag fick nöja mig med att höra att det hade varit lyckat. Tja, kanske inte så farligt ändå. Dynamit smälls ju i varje gruvarbetarprotest i La Paz också. El Tio tog oss inte den här gången och det var en verklig upplevelse som jag kan rekommendera om man är i Potosi (gruvorna är egentligen enda anledningen varför folk kommer hit så annars kan man faktiskt hoppa över staden). Staden och stället är dessutom fyllt av historia och det känns.

Mer bilder från karnevalen

Dansare från Altiplanon

Dansare
Band

Förberedda barn
Förberedda svenskar

Karneval

Karneval är stort i Bolivia. Varje stad och by har sin egen. Mest känd är karnevalen i Oruro. Oruro är en medelstor, dammig, kall och ointressant gruvstad mitt på Altiplanon. En gång om året lyser staden upp och festar loss rejält. I flera dagar är det parader med färgglada dräkter och danser (men som tyvärr tenderar att vara begränsade till en fyra-fem olika sorters dans) och under den största dagen, lördagen innan askonsdagen, är det parader under ett helt dygn. Tusentals och åter tusentals åskådare sitter längs paradvägen och hejar på de likaså tusentals dansarna och blåsbanden som håller takten. Dräkterna är förståss helt sinnesjukt påkostade och för många är detta årets höjdpunkt. Det är också förståss otroligt fascinerande att få se ett sådant skådespel – vissa av grupperna är flera hundra åt gången – men karneval i Bolivia är tyvärr också åtföljt av ett lika sinnesjukt vattenkrig. Vattenbomberna haglar på läktarna och ingen skonas. Likaså säljs en slags skumspray som används flitigt för att spruta alla förbipasserande löddriga av karnevalsyra. (se karnevalsglad man som roade sig med att fylla spannar med vatten och kasta på folk för att sedan ta emot hämnden gladeligen) En dag kan man väl stå ut, men det här börjar alltså en vecka innan i la Paz och håller sedan på under hela karnevalen som är fyra dagar.

Efter en dag i Oruro fortsatte Karin och jag vår lilla minisemester till Sucre, som är den konstitutionella huvudstaden i Bolivia och tillika en väldigt vacker kolonialstad och hem för den just nu heta processen med skapandet av en ny konstitution. Tyvärr kunde vi inte njuta av något av detta, eftersom så fort vi gick ut under någon av våra tre dagar i staden så blev vi fullkomligt attackerade av vattenligister i alla åldrar. Extra kul att kasta på gringos så klart. Karnevalen i Sucre hade dessutom inget av den flärd som Oruro hade utan gick ut på att en massa (minst 20) tjatiga blåsband med en eller två lika tjatiga melodier gick runt staden och följdes av en hop superfulla människor (mest ungdomar) som attackerade allt i sin väg. Nästan allt var dessutom stängt så det var tur att det fanns kabelteve på rummet. Detta fortsatte sedan in på den sista dagen när vi lyckades ta oss till Potosi, trots att alla bussar utan vår vetskap stod stilla (kanske bäst så med tanke på fyllan) denna dag. Väl i Potosi var det svårt att hitta något ätbart eftersom allt var stängt. En gång räddade av kabelteven och ett par Champions League matcher i fotboll.
Förutom en dags färgglad fest i Oruro (Evo var där och dansade med) så var annars hela den bolivianska karnevalen en stor besvikelse, snudd på en mardröm i vissa lägen (läs när man gick ut för att äta och fick stenhårda vattenballonger haglandes över kroppen, eller påhoppade av ett gäng ligister med skum som sprutade tills öron, ögon och mun var igenproppade). Riktigt bottenbetyg blir det, och jämfört med den karneval jag upplevde i Salvador de Bahia i Brasilien var det här ett skämt, räddat endast av storleken och festen i Oruro. Vattenkriget var extra förhatligt och det var full mundering i fyra dagar som gällde om man inte ville bli blöt och frysa.

Boca vs Bolivar

I onsdags var ett av Sydamerikas absolut bästa klubblag här; Boca Juniors från Buenos Aires. Ni vet de som har samma färger som svenska flaggan. Man kunde ju då tro att Bolivar skulle ha lite mer att säga till om på sin höghöjdshemmaplan men så var inte fallet. Boca kunde lett med både 3 och 4-o i första halvlek men schabblade till det på slutet. Till slut blev det faktiskt 0-0 och det ska nog "di himmelsblå" vara riktigt nöjda med. Matchen började med ett iskallt regn så sen satt vi och frös hela tiden, inte lika skoj.

I Potosi som ligger ännu högre hade Riobrassarna från Flamengo (ytterligare ett av de absolut bästa lagen) besökt Real Potosi, som faktiskt hade 2-0 på Flamengo ett tag. Till slut blev det dock 2-2. Tyvärr får vi nog inte se några Bol-lag gå vidare till andra omgången.
Men det är ju åtminstonde två hemmamatcher kvar i Copa Libertadores (Latinamerikas Champions League) gruppspel. ett lag från Peru oche tt bra från Mexico är också på ingång.

Yolosa

I helgen var vi i Yolosa, två timmars bilfärd (om man kör som en biltjuv) från La Paz. Det är varmt och grönt och ligger på ca 1200 m. Ganska otroligt faktiskt att man kan komma ner så snabbt. Ett helt gäng från Svalorna + några till var med och slappade.