Karneval

Karneval är stort i Bolivia. Varje stad och by har sin egen. Mest känd är karnevalen i Oruro. Oruro är en medelstor, dammig, kall och ointressant gruvstad mitt på Altiplanon. En gång om året lyser staden upp och festar loss rejält. I flera dagar är det parader med färgglada dräkter och danser (men som tyvärr tenderar att vara begränsade till en fyra-fem olika sorters dans) och under den största dagen, lördagen innan askonsdagen, är det parader under ett helt dygn. Tusentals och åter tusentals åskådare sitter längs paradvägen och hejar på de likaså tusentals dansarna och blåsbanden som håller takten. Dräkterna är förståss helt sinnesjukt påkostade och för många är detta årets höjdpunkt. Det är också förståss otroligt fascinerande att få se ett sådant skådespel – vissa av grupperna är flera hundra åt gången – men karneval i Bolivia är tyvärr också åtföljt av ett lika sinnesjukt vattenkrig. Vattenbomberna haglar på läktarna och ingen skonas. Likaså säljs en slags skumspray som används flitigt för att spruta alla förbipasserande löddriga av karnevalsyra. (se karnevalsglad man som roade sig med att fylla spannar med vatten och kasta på folk för att sedan ta emot hämnden gladeligen) En dag kan man väl stå ut, men det här börjar alltså en vecka innan i la Paz och håller sedan på under hela karnevalen som är fyra dagar.

Efter en dag i Oruro fortsatte Karin och jag vår lilla minisemester till Sucre, som är den konstitutionella huvudstaden i Bolivia och tillika en väldigt vacker kolonialstad och hem för den just nu heta processen med skapandet av en ny konstitution. Tyvärr kunde vi inte njuta av något av detta, eftersom så fort vi gick ut under någon av våra tre dagar i staden så blev vi fullkomligt attackerade av vattenligister i alla åldrar. Extra kul att kasta på gringos så klart. Karnevalen i Sucre hade dessutom inget av den flärd som Oruro hade utan gick ut på att en massa (minst 20) tjatiga blåsband med en eller två lika tjatiga melodier gick runt staden och följdes av en hop superfulla människor (mest ungdomar) som attackerade allt i sin väg. Nästan allt var dessutom stängt så det var tur att det fanns kabelteve på rummet. Detta fortsatte sedan in på den sista dagen när vi lyckades ta oss till Potosi, trots att alla bussar utan vår vetskap stod stilla (kanske bäst så med tanke på fyllan) denna dag. Väl i Potosi var det svårt att hitta något ätbart eftersom allt var stängt. En gång räddade av kabelteven och ett par Champions League matcher i fotboll.
Förutom en dags färgglad fest i Oruro (Evo var där och dansade med) så var annars hela den bolivianska karnevalen en stor besvikelse, snudd på en mardröm i vissa lägen (läs när man gick ut för att äta och fick stenhårda vattenballonger haglandes över kroppen, eller påhoppade av ett gäng ligister med skum som sprutade tills öron, ögon och mun var igenproppade). Riktigt bottenbetyg blir det, och jämfört med den karneval jag upplevde i Salvador de Bahia i Brasilien var det här ett skämt, räddat endast av storleken och festen i Oruro. Vattenkriget var extra förhatligt och det var full mundering i fyra dagar som gällde om man inte ville bli blöt och frysa.