Gruvarbetare för en dag

Berget som äter män
Dynamit
Gruvarbetare som SLÄPAR gruvvagn. han i rött är 15 år.
Bergets härskare


Vill ni se de absolut värsta arbetsförhållandena i världen? Åk till potosi och gör ett besök i en gruva i det berömda berget Cerro Rico, som på 1600-talet försåg hela Spanien med silver och var världens rikaste stad med byggnader och lyx som fick Europas metropoler att blekna. Rikedomarna kom dock inte alla till del, särskilt inte de indianer och afrikaner som tvingades till berget för att bygga Spaniens herravälde och dog i hundratusentals på kuppen.
Cerro Rico kallades för ”Berget som äter män”, men går också under det smickrande namnet ”Helvetets gap”.

Idag utvinns ett antal olika metaller ur berget, främst silver, bly och tenn, men även annat. Gruvdriften sköts av ett antal kooperativ som tillsammans har fått koncessioner av staten för att arbeta vissa sektorer i berget. Tillsammans gör man investeringar i maskiner och utrustning, men varje lite grupp inom kollektivet jobbar en egen sektor och står själva för eventuella vinster eller förluster i den sektorn. En gruvarbetare idag med höjda råvarupriser kan tjäna mellan 5-8 ggr (grovt uppskattat) bolivianska minimilöner (minimilön ca 450 SEK/månaden) vilket alltså inte är särskilt dåligt. Vad som däremot är dåligt är arbetsförhållandena. Pensionsåldern i Bolivia är 65 år men medellivslängden bara 63. För gruvarbetare är den dock runt 45 år, vilket innebär att de flesta aldrig får något ut av de där 12% de betalar till olika sociala förmåner och pensionsförsäkringar innan de dör.

Vissa gruvarbetare klarar sig länge, vi träffade en som suttit och hamrat med hammare och mejsel i 37 år i gruvan (han var 48 år) och visst levde han. Men han såg rätt sliten ut och berättade att stendammslungan, gruvarbetarnas kroniska åkomma som drabbar ALLA för eller senare i olika grad, plågade honom liksom reumatism och lite annat. Skulle tro att de flesta är halvdöva p g a alla dynamitsmällar också.

Potosi ligger högt, 4000 möh, och gruvan ännu högre. Klimatet är mycket kyligt men inne i gruivan kan det bli upp till 60 grader varmt p g a all vulkanisk aktivitet. 14 000 personer arbetar i berget, även barn. Vi träffade en 15-åring som stod och slet med att dra upp en gruvvagn genom de tränga, mörka, dammiga och varma gångarna, men många börjar tidigare än så.

Livslängden är som sagt individuell, men generellt sett så ju dammigare jobb och ju äckligare miljö som folk jobbar i dessto kortare liv. De som jobbar med högtrycksborrar på lägre nivåer har en förväntad livslängd på 2-10 år om de fortsätter från det att de börjar. Sen tar gruvsjukan dem. Det är inte ovanligt att 25-åringar dör i stendammslunga..

För att orka med det elände de utsätter sig för dricker de flesta 96% sprit och tuggar cocablad, vilket man också offrar till El Tio, djävulen som styr gruvan och vars avbild finns i alla gruppers sektioner. Tillfredställer man inte El Tio, eller Supay som han också kallas, är det stor risk att han hämnas och tar ditt liv i någon av gångarna. Utanför styr Gud, men i gruvan styr El Tio sägs det.

För 10 dollar kan man få besöka denna underbara arbetsplats och faktiskt få en inblick i hur Bolivias ekonomi drivs på ett medeltida sätt med lika lite respekt för människoliv som på 1600-talet: Det är inte omöjligt att silverringen som du bär just nu har utvunnits ur blodet från en gruvarbetare i Bolivia. Det är mestadels inte trevligt, men nyttigt, och en del av inkomsterna från turistverksamheten går till att förbättra förhållandena för gruvarbetarna.
Hursomhelst så börjar allt med ett besök till marknaden, där man köper lite läsk, kokablad och annat för att bjuda arbetarna på. Marknaden är också konstig därför att man helt öppet kan köpa dynamit, vilket är helt lagligt i Bolivia. Det låter sinnessjukt men så är det. Vem som helst kan köpa dynamit, en treåring (om han bara lärt sig säga ordet och har lite pengar), en självmordsbombare, en gringo. För 4,50 får du en dynamitgubbe. För 15 spänn får man ett helt sprängkit med detonator, stubin, gubbe och lite potenshöjande medel.
HELT SJUKT!!!!

Efter detta besökte vi ett raffinaderi där mineraler krossas (och folk dör av dammet) för att sedan fortsätta till gruvan. Väl inne är det trångt och ännu trängre. Det är mörkt, fuktigt och varmt och dammet bränner i näsa och hals. När de flesta gick ut för luften occh trängseln påverkade dem, var vi ett par dumdristiga personer som följde guidens uppmaningar att bokstavligen kräla längre ner i helvetet med våra pannlampor och skyddskläder. Där långt ner i berget hittade vi ytterligare ett par djävulsavbildningar, dammpartiklar och manuellt arbetande gruvarbetare. En riktigt skrämmande upplevelse, efter ett par timmar var man rätt mör fysiskt och psykiskt och redo för att kräla ut igen. Tyvärr kom jag försent för att smälla av dynamiten som vi köpt och jag fick nöja mig med att höra att det hade varit lyckat. Tja, kanske inte så farligt ändå. Dynamit smälls ju i varje gruvarbetarprotest i La Paz också. El Tio tog oss inte den här gången och det var en verklig upplevelse som jag kan rekommendera om man är i Potosi (gruvorna är egentligen enda anledningen varför folk kommer hit så annars kan man faktiskt hoppa över staden). Staden och stället är dessutom fyllt av historia och det känns.