el jiribilder

Stooort träd
Kokaodling
Uggla

Karin på hängbro
Jag på canopylinan

El Jiri lodge

Utsikten från frukostbordet

I samhället Charobamba ligger el Jiri lodge, en ekolodge innanför gränsen för Cota pata nationalpark. Området tillhör Nord Yungas där det mest kända stället är Coroico.
Nord Yungas är egentligen ett bergsregnskogsområde på ca 1200-3500 m höjd, men i verkligheten har ganska mycket av skogen fått ge vika för odlingar. Mycket lite av skogen finns nu kvar, men i Cota pata bevaras denna speciella form av djungel. Åker man således till el Jiri kan man förvänta sig skogstrekks, små vattenfall, bad i den naturliga poolen eller som jag tyckte var skoj – canopying. Ägaren Mario har stora planer på att göra en runda där man trekkar uppför bergssidan i skogen och sedan via 17 olika linjer tar sig snabbt ner till lodgen igen. Superkul alltså. Nu var bara tre linjer klara, men det räckte.
Vi tillbringade en helg som bjöd på fin natur, men även odlingslandskap och lite action. Starkt rekommenderat.

Bilder från Huayna

Höjdlägret 5200 m, den lilla runda plåtstugan till vänster

Surrealistiskt islandskap pä glaciären, ca 5600 m

Upp mot höjdlägret
Så här mycket snöade det precis innan vi vände

En isig helg

Utsikt över dalen där baslägret ligger
På den vita vidden

I lördags åkte jag, vår kompis Linda och en engelsman till Huayna Potosi, ett 6088 m högt berg nära La Paz, i ett försök att bestiga det. Vädret var ganska dåligt och det hade det varit ca en vecka. Ovanligt för vid den här tiden på året brukar vädret vara kanonfint. Vi tänkte i alla fall göra ett tvådagars försök (man kan även göra tre då man får acklimatisera sig och träna lite på glaciären först). Tanken var att de som inte provat isklättring innan skulle få prova en timme vid höjdlägret. När vi kom till baslägret på 4700 m regnade/haglade det lite smått men det var inget som hindrade en stigning till höjdlägret på 5200m. Till höjdlägret måste man ta med sig en massa packning. Inte bara sovsäck och varma kläder utan också all utrustning som behövs för glaciärvandringar och isklättring. Stigningen är ganska brant och belagd med slask och is vilket gjorde det lite mer problematiskt, men i övrigt var det inga problem.

Vi kom dock sent till höjdlägret ( p g a vi gick sent från baslägret av någon anledning) och någon träning blev det inte för Linda och Nick. Istället fick vi kvällsmat som jag åt alldeles för mycket av med tanke på höjden. Jag mådde ganska illa när vi gick och la oss för att vila vid kl 19. Huvudvärken smög sig på tillsammans med en jobbig känsla av att jag var tvungen att spy. Jag tryckte i mig ännu ett höjdpiller och tviveln om att ens försöka sig på toppen byttes mot försiktig positivitet när vi gick upp vid 00.30 för att göra oss i ordning för nattens vandring och klättring. Att spy och ha migränhuvudvärk är tecken på att något är ganska dåligt och att man borde ta sig ner och inte upp, men det är väldigt svårt att självdiagnosticera sig själv för hur allvarligt det egentligen är. Huvudvärk får man räkna med och spykänslorna är jag inte säker på att de hängde ihop med höjden eftersom det har varit mycket salmonella och annat på gång på sistonde. Hur som helst så snörde vi på oss plastkängor, snölås, selar, stegjärn, huvudlampor och annat och gav oss ut i kylan. Det snöade lite lätt, men eftersom det hade snöat ganska länge fanns det ett rätt tjockt lager med lössnö att pulsa genom. Det är extra jobbigt eftersom den inte har hunnit hårdna tillräckligt för att man ska kunna gå på den utan man sjunker ner och tillbaka för varje steg. Extra jobb behöver man inte på den höjden Dessutom täcker den upp hål så att man inte ser var det kan vara farligt att gå. Slutligen täcker den även upp rutten så att det blir lättare att irra ut sig på farlig mark. Men det var i alla fall hyfsat hanterbart. Jag och Nick gick med en guide och Linda med en annan. Efter 5600 m var det bara jag och Nick som fortsatte och snart kom vi till en isvägg som skulle klättras på. 55 grader skulle den vara och det var den nog efter ett tag. Början var dock snarare 80 och stackars Nick hade aldrig ens fått prova att klättra. Isväggen var dessutom täckt med lössnö och yxan och stegjärnen tog inte lika lätt och satt inte fast så bra som man hade önskat Trots det sitter man ju fast i rep så det är inte så farligt som det låter.

Med all snö var väggen ändå ganska jobbig och den ständiga närkontakten med snön hade gjort båda mina vantpar genomblöta. I fortsatte en brant stigning medan snöfallet ökade i intensitet. Efter ett tag började det ljusna och man såg ingenting för alla snö och dimma. Det var en liten bitv stigning, en slätt och slutligen den 280 m höga isväggen tilll toppen kvar. Huvudet värkte ganska mycket men i övrigt kändes kroppen fin. Guiden var skeptisk till förhållandena och frågade om vi inte skulle vända. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att 1) det kommer vara extremt jobbigt att ta sig till toppen 2) vi kommer inte se någonting 3) säkerheten på den höga väggen med så mycket snö kanske inte är den bästa. Vi beslutade oss för att vända. Ner går snabbare än upp och snart var vi nere vid väggen igen. Den här gången klättrade vi nerför med ett topprep som säkring. Det behövdes för på sista biten trillade Nick ner i ett ishål och drog loss mig också eftersom han klättrade först och var längst ner. Repet satt ju dock fast och det blev mest en hård duns mot väggen för min del. Vi fortsatte tillbaka mot höjdlägret och i gryningsljuset såg vi stora issprickor breda ut sig här och var. Vår rutt började snöa igen och mot slutet var den helt borta. Nu såg man också hur liten marginal stigen vi gick på hade mot snösläntorna och issprickorna bredvid. Detta såg man inte i mörkret och dimman och tur var väl det för man halkade hela tiden till i lössnön.

Nu värkte fötter och huvud rejält och väl i höjdlägret möttes man av upptäckten att hela bergsmasivet var rejält igensnöat. Stigen upp till baslägret var hal nog. Med lössnö ovanpå är den direkt livsfarlig vilket skulle betyda ett extremt långsamt och känsligt nedstigande till första baslägret. En kvarts vila gjorde susen och jag kände mig lite bättre. I alla fall tillräckligt bra för att kuna placera fötterna hyfsat säkert. Jag tog också mina egna kängor och inte de hala plastkängor man måste ha på glaciären. Stegjärn kunde man ändå inte använda på stigen ner. Vist halkade man ett par gånger men på det hela taget gick det bra och efter två-tre timmar till var vi nere. Ibland gav sig dimman och molnen iväg tillräckligt för att avslöja en massiv utsikt över omgivande berg och sjöar. Nere i baslägret fick vi varm mat och sen åkte vi hem. Ett spännand eäventyr men också ganska jobbigt. Från och med att vi gick vid kl 2.00 på natten tills att vi kom tillbaka hade vi gått ca 9 timmar, det mesta på höjder som översteg 5200m, med väldigt få pauser. Sitter man för länge kylan blir man bara nerkyld ändå.

Vi kom visserligen inte upp till toppen, men jag är övertygad att jag hade klarat det om inte vädret hade varit så dåligt och om man kanske acklimatiserat sig en extra dag eller tryckt i sig lite av de andra kemikalier som finns på marknaden. För det största hotet, andningen och muskelkramp kände jag ingenting av, inte ens på 5800 som var det högsta vi kom. Men å andra sidan är jag nöjd med min insats. Jag tror dock inte det blir fler höga toppar på ett tag,särskilt inte nu när man har bevisat för sig själv att man faktiskt pallar utmaningen.