Grått och regnigt och ensamt

Hej från ett grått och regnigt La Paz. Efter ett långt halvår som mer känns som flera år är jag nu på min sista arbetsdag det här året. Det är knappt någon här och det känns enormt ensamt. Karin är på väg men p g a isdimma fastnade hon minst ett dygn på Heathrow. Vi får väl se om hon dyker upp en dag efter, men det är ju i mån av plats på existerande flyg i juletider. Det känns tungt.
Egentligen borde jag varna alla att aldrig flyga till La Paz, för det går aldrig som det ska. Kommer man i tid så blir man av med väskorna. Det är nästan en naturlag.
Och andra sidan vill jag ju att ni alla ska komma och hälsa på, så glöm vad jag just skrev.

God jul!

Tuni

Boliviansk domkraft
Marsvin till cia










Kvinna med barn i Awayo

Små fula fiskar

Lite socialisering i byn Tuni


Det bästa med mitt jobb är att jag pendlar mellan två olika världar. Jag bor i Bolivia, som är Sydamerikas fattigaste land, men jag har ändå ett väldigt bekvämt liv som boende och arbetande i den internationella delen av La Paz. Jag kan äta min pizza, gå på bio och göra det mycket billigare än hemma. För många stannar det där och de kommer aldrig ut och ser det riktiga Bolivia. För medan Sopocachi och Zona Sur är moderna stadsdelar med höga hus och franchise-food så är det små enklaver i ett i övrigt utarmat land (på högplatån i alla fall).
Jag däremot får tillfälle att göra instick i byar och fattiga kåkstäder, lära känna människor och få en inblick (om en begränsad) hur det är att bo och leva i den andra delen. Det bästa av två världar alltså. Jag tror inte jag hade orkat med att enbart få uppleva bara det ena eller det andra.

Söndag morgon klockan 5.00. Jag måste gå upp för att åka med en samarbetsorganisation ut på landet, alltså egentligen en av de bra grejerna. Trots den tidiga timmen och den heliga vilodagen så ska det ju vara nära och vi ska ju vara hemma klockan 10 igen. Skönt eftersom helgerna är den enda tiden man kan pusta ut och jag inte gillar att jobba då. Aktiviteterna vägrar dock inrätta sig efter svensk kontorstid och ibland får man alltså göra undantag.

Ut på landet, men ändå nära staden, lämna över en högtalare, lyssna på tretti-elva tacktal och formaliteter från byns alla auktoriteter, dricka lite läsk, dansa lite ringdans till gnällig ostämd musik (”La hojita de coca verde”, det lilla gröna cocabladet hette visst maratongnället) och sen ut och glassa lite i solen med fåren och byborna. Nu ska ni inte tro att jag är sarkastisk och elak, det är skoj. Nja inte talen, formaliteterna och gnällmusiken då.

Men det finns en sak som jag har väldigt svårt för: när det är dags att äta. Då får man oftast inte så goda saker och väldigt stora portioner som folk lägger upp till en. Ett par dagar senare fick jag äta soppa med hela, fula fiskar som tittade konstigt på en. Jag sa ”två, tack” eftersom där gick min gräns. Jag fick tre. ”En frystorkad potatis, tack”. Jag fick två. ”Inga små friterade, hela fiskar med stora ögon, tack”. Jag fick en handfull. Eftersom man är gäst ska man helst ha lite extra och seden bjuder att man måste äta upp för att inte vara oförskämd.

Nja, tillbaks till den nämnda dagen och utflykten. Klockan 10 på morgonen slänger alltså någon upp en jättetallrik med frystorkad potatis och en sönderkokt, självdöd gammal höna. Jag lider. Och lider. Och det är ju ändå inte det värsta man kan få. Det finns en enda utväg i den här prekära situationen. Det är nämligen accepterat att lägga allt man inte orkar i en medhavd påse och säga att man ska äta det senare. Problemet är att man oftast glömmer påsen, men kommer man ihåg den så glömmer man den oftast vid ett senare tillfälle när den är full, lämpligen på en buss eller annat transportmedel.

Klockan blir snabbt tolv, och efter ett par missplacerade önskemål till mig om att finansiera en chokladbjudning på julaftonen för de fattiga barnen och diverse annat (t ex tak till en marsvinsfarm) så ska vi bara med ett litet besök till på vägen hem. Nej, nu får det vara nog tänkte vi, men vad kan man säga när någon ber dig snällt att celebrera invigningen av ett utedass (nej, det är inget skämt) i en fattig och kall utkant av El Alto. Ok, fem minuter då. Men först måste man ta sig dit och då måste man vandra till vägen för att ta en minibuss. Som tur är står där ju en. Vad bra! Men den stod där för att den hade fått punktering, men dessa rappa bolivianer är ju vana vid sådant med tanke på vägarna som de kör på, så det tar nog inte så lång tid. Ojdå, han hade ingen domkraft! Vad förvånad man blir…

Men som med allt annat i Bolivia så tagerr man vad man haver. Och passagerare som kunde lyfta bilen medan chauffören byggde upp med stenar under hade vi ju. Hoppas i alla fall han lärde sig något av det tills nästa gång, men jag får en känsla av att… kanske inte.

Klockan 14 kom vi slutligen hem. Hem och sova och sen iväg att äta ett jättebra julbord på kontoret som Tomas och Mårten fixat. Och ett par partier futbolin.