Dansar med rävar

Jag käkar frystorkade potatisar med en traditionell ledare
"Dansar med Rävar", en av många dansare som skulle imponerat på Grabbarna på Fagerhult.
Dans med lamor, dock ej offer


En kall torsdagsmorgon åkte vi på projektbesök till en liten aymaraby vid namn Jesus de Machaca. Karin följde också med. Där var det kultur-, hantverks- och matfestival. Hela trakten hade samlats och det vimlade av folk i traditionella kläder (som man iofs har till vardags också). Efter en shopping-spree (mest av Karin) bland lergods och annat, en aptapi (andinskt knytkalas oftast med frystorkad potatis) med de traditionella ledarna (vi får se om färskosten möjligen innhöll en släng av paratyfus) var det dans- och musiktävling. alla som har varit på en sådan här vet att musiken får en att undra om de använder ett annat tonsystem än vad ens trumhinnor är vana vid och danserna är oftast intressantare p g a kläder än p g a inlevelse och häftiga moves. I alla fall är det ju ändå lite kul och den här gången var det ändå lite mer variation än vad jag varit med om tidigare.

Etta kom karins och min favorit, en bizarr dans där man dansar med stora eller små döda djur på kroppen. En kille (se bild) hade t ex en torkad räv som hade gjort Kevin Costner grön av avund och en annan hade en gigantisk lama med torkade, slängande ben på ryggen. Skoj!

Trea kom en annan bizarr sak. Jag förstod aldrig vad det var de dansade och om det fanns nån koreografi överhuvudtaget. Däremot hade de med sig en stor lama som de... hmmm offrade framför publiken genom att skära av halsen och hälla ut blodet på marken och sen plocka ut hjärtat i värsta Indiana Jones stil för att sedan bränna det. Pachamama blev säkert jätteglad, vi svenskar lite mindre. Tydligen gillade juryn också det.

Solen brände oss och efter en lång dags aktivitet åkte vi hem och somnade. Jag hann bara se 20 min av Argentina-USA, men den matchen slutade i alla fall 4-1.

Bolivia inleder Copa America med 2-2 mot Venezuela

Både Chavez, mest uppmärksammad på sistonde för sin nerstängning av en tv-station, och Evo Morales, mest uppmärksammad för sina hårda kampanj mot embargot mot fotboll på 3000 m+, fanns på plats när Copa America (Amerikas EM) startade. Tillsammans med Maradona lekte de huvudpersoner i mittcirkeln innan matchen mellan Bolivia och Venezuela. Matchen slutade 2-2 och gladast är nog Fidel Castro som slapp se en spricka i den annars så tajta anti-imperalistiska trojkan som en gång utnämde sig till "the axis of good". Det är väl för härligt med fotbollsmästerksap med politiska undertoner. Kanske får vi se USA mot Venezuela någonstans längs vägen?

Djungelbilder

Rio Beni, med Andernas sista utlöpare
Larvkoloni som man inte vill sätta handen på om man inte gillar kli
Evo landar på den otroligt sunkiga grusbanan

Lite långt, men så här lever några aror
Vår cabaña i skogen
Stora, stora elaka myror som bits

Pampasbilder

Floden där pampas ligger
Solande sköldpaddor
I Bolivia finns det fortfarande riktiga

kopojkar Något lurar i vassen
Ett stort marsvin enligt Karin, en capybara, världens största gnagare enligt experterna
Micke på floden

Semester i Bolivia Tropical

Karin på pampas

Squirrel monkeys

Nu tänkte vi dela med oss lite av förra veckans semester. Vi åkte 45 min bort (ung som pågatåget Helsingborg-Malmö) med ett litet propellerplan. Under en av de mäktigaste flygningarna vi någonsin gjort flög man förbi hela bergskedjan och väldigt nära toppen på Huayna Potosi (hade det varit några klättrare på toppen hade man sett dem) för att sedan se hur Anderna övergår i gröna kullar på andra sidan och sedan bli plant, även om det mesta av amazonas täcktes just denna dag av ett tjockt molntäcke

När vi kom fram landade vi i Rurrenabaque (även kallat Rurre), Bolivias centrum för djungel- och tropikturism. Fast ett centrum i Bolivia innebär ändå icke-asfalterad landningsbana och en flygplats som mer ser ut som en hastigt ihopsnickrad lokal restaurang. När vi landade var det inte särskilt varmt och det regnade lite, men resten av veckan skulle visa sig vara helt magisk på väderfronten. När var någon i Amazonas sist utan ett moln på himmeln? Visserligen var en del dagar lite molniga men oftast inte stora delar av dagen. Det gjorde nog också att det inte på dagarna var så mycket kryp och myggor, utan dessa kom inte fram förrän vid solnedgång då det gäller att vara ordentligt förberedd.

I alla fall begav vi os redan nästa dag ut på en s k Pampas-tur, och precis som namnet signalerar så är inte detta djungeln utan öppna slätter och träsk där framförallt flockdjur som backpackande israeler kongregerar för att jaga rätt på stora anakondor. Pampas-området ligger vid med tät vegetation på båda sidor så man blir lätt lite lurad för man ser inte e öppna fälten som ligger fem meter bakom flodstranden. Här är också ställena man ser mest djur. Det fullkomligt vimlar av kajmaner (alligatorer), storkar, rosa floddelfiner, pirayor (fast dessa ser man ju inte heller i det grumliga vattnet), sköldpaddor, apor och capybaras. Har man tur får man då som sagt var se en anakonda också, men tyvärr har områdets användning för boskapsskötsel gjort att boskapsägarna slår ihjäl stora exemplar och turister har ihjäl andra genom felaktig hantering. Man bör inte dra ormarna i svansen och lägga dem runt halsen och jag skulle nog inte heller vilja eftersom de tydligen luktar ganska äckligt och enligt en ormbok ”tenderar att impregnerar dem som tar i dem med denna stank”. Företaget vi åkte med tar inte heller i anakondor, men den av alla israeler omtyckta ”Anaconda Tours” lär ju göra det. Man får t o m en färggrann t-shirt med en stor anakonda på efteråt.

Tyvärr är hela det här området lite sorgligt eftersom det är boskapsmark och förutom floden och typ 5 m till inte designerat som naturskyddsområde vilket gör att man istället får en förstahandsupplevelse av regnskogskövling med djur som trängs på en allt mindre yta. Följaktligen hittade vi inte heller någon anakonda fast vi letade i 3 timmar under en brännande sol. Inte förrän vi skulle åka hem såg någon en konstig fisk som verkade sitta konstigt fast, i munnen på en väldigt liten anakonda (inte alls som i filmen!) visade det sig. Skojsigt!

Mycket trevligare ur naturskyddssynpunkt var det att åka ut i djungeln. Här ligger ett antal kända reservat och nationalparker. Mest känt är Parque Nacional Madidi som var huvudstory i National Geographic 1999 varpå Rurre har exploderat (nja, det är ju fortfarande en håla förståss med mest backpackers) som centrum för utflykter in i parken. Och med alla rätta. 5 min från staden med båt och du är ute i vildaste djungel. Madidi sägs vara ett av de mest bidoiversa, vissa säger det mest biodiversa, området i världen med en helt sjuk mängd arter av djur, växter och tyvärr för resenären mygg. Karin och jag åkte ut till en lyx-ekolodge en timme från staden som drivs av en liten by av förra detta skogshuggande Tacana-indianer. Ett helt magnifikt ställe! Det var så fint och öde att man blev tårögd. Och inte blev det sämre av att vi var de enda som var där, fick en egen och mycket duktig guide och bestämma allt vi ville göra själva. Vi bodde i en egen liten stuga (se bild) mitt ute i djungeln en bra bit bort från alla andra byggnader i lodgen och lyssnade på djungelljud på natten.
Ena dagen trekkade vi till ett vattenfall på en jobbig djungelstig och fortsatte sedan till en helt otrolig liten canyon mitt i djungeln. Tyvärr kom vi dit på eftermiddagen då ljuset inte riktigt nådde helt fram (i djungeln är det ganska mörkt, vilket förklarar varför det är så svårt att ta kort). På dagen ska ljuset vara fantastiskt och hela canyonen vara full av kolibris. Nu var det mycket spindlar och fladdermöss vilket också var skoj så klart. Men på dagen ska det vara en religiös upplevelse fick vi veta.

Dagen efter åkte vi in i själva Madidi och gick in på en stig som ledde till en klippvägg med hål i. Denna var hem för en massa ara-papegojor (de röda särskilt) och andra mindre papegojor och vi hade tur för på dagen är de inte alltid hemma. Det är en sån grej man ser på tv men man är väldigt glad att få uppleva själv. Tyvärr är det lite långt för att fota utan man fick studera med kikare istället. Men tita noga på bilden så ser man tydligt två röda pappisar sitta och kurtisera i ett hål.
Längre upp längs Rio tuichi som floden heter gick vi en trekk till och eftersom vi var så få (Karin, jag och guiden) sprang vi in i en stor trupp med djungelgrisar (ca 100 st), en liten grupp med lejonapor, en grupp med en slags tvättbjörnar som min bror om han läser detta skulle koma ihåg från vår Amerikaresa som ”Pizotes”. Det är väldigt svårt att se saker i djungeln för vegetationen är så tät, insekterna irriterar (glöm shorts) och svetten rinner. Men förutom djur ser man helt sjuka plantor (en vandrande palm, en djungelvitlök, djungelchoklad, djungelpapaya etc), får lära sig mycket om vad lokalbefolkningen använder plantorna till, samt ser eller får lära sig om olika insektsfenomen.
Vår guide hann bara säga ”akta er för de stora myrorna” innan hans tumme var dubbelt så stor som innan. Våra blöta badkläder hade vi hängt ute för att torka bara för att lite senare glida in på ämnet äckliga insekter varpå vi blev informerade om att vissa fjärilar gillar blöta kläder i vilka de lägger ägg på natten. Tar du sen på dig blöta kläder igen fastnar äggen på något sätt innanför huden och det växer en larv som en dag ska bli en vacker fjäril inuti dig. Vi gick genast och plockade ner våra kläder. Lite för sent dock, när vi skakade dem var de fula av fjärilar. Vi vågade inte bada mer i dessa utan det blev tvätt maskinen direkt efter. Kläder ska hängas inomhus eller torkas ordentligt/strykas eller rökas fattade vi det som innan de används.

Tur att guiden gled in på ämnet i alla fall…

I övrigt klarade vi oss hyfsat från vad som i svensk-communitien benämns som ”bollerier”, d v s de ologiska eller idiotsaker som är Bolivias kännetecken. Värst var en något konstig episod när vi skulle flyga hem. Vi visste att flygbolaget Amaszonas ofta ställer in flygningar, med misstankar att om det inte beror på vädret vilket är en vanlig orsak, så p g a att man inte fyllt flygen och därmed samlar ihop alla passagerare till ett och samma. Officiellt heter det alltid väderanledningar. Morgonen när vi skulle flyga hette det således att planet var försenat/inställt p g a dimma på landningsbanan. Ok, det är alltid dimma vid denna tid i Rurre så flyger de aldrig då eller? Misstänkt, och efter ett par timmars väntan uppenbarade sig den egentliga orsaken tror vi. Ute på flygplatsen var det full parad. Hela byn hade mobiliserat och stått och väntat i flera timmar i stark sol på Evo som skulle göra en blixtvisit (vid just 7.45 enligt tidningen som vi sedan läste). Helikoptern stod startklar, armén paraderade och turisterna väntade. Klockan blev 9.30, ingen Evo. Ett flygvapenplan landar, alla gör sig redo… Falkt alarm, det vare tt plan med journalister. Kl 10 kommer vårt plan iväg, men på landningsbanan får vi vänta och då till slut kom Evos plan. Vi väntade så länge i onödan för att missa honom precis när han väl kom. Snopet, men så är Bolivia.

fler bilder från Isla del Sol och Copacabana

Några av alla sorters Oca, en slags sötpotatis
Karin på Isla del Sol
Grillad öring på fiskfestival

I bakgrunden ser man hela den östra bergskedjan med toppar över 6000 m
Isla del Sol, Norra delen
En Jatiri, en andinsk schaman

Titicaca

Lite mörkt, men om man tittar under nummerskylten ser man 5 urdruckna ölflaskor på 75 cl vardera.


Titicaca-sjön ligger på nästan 4000 m höjd på gränsen mellan Peru och Bolivia. I andinsk kultur är sjön helig av en mängd anledningar, inte minst därför att det var här som inka-kulturen har sitt upphov. Fast långt innan inka-kulturen uppstod var området befolkat av andra framstående kulturer. Idag är också den mest kända staden på den bolivianska sidan – Copacabana (som är en förspanskning av aymara-orden för utsiktspunkt över sjön)
- ett centrum för katolicism och helgonadyrkan. Hit åker man bland annat för att välsigna sin bil. I en blandning av traditioner binder man lite blommor på bilen, låter en präst kasta lite vigvatten på och i den, offrar lite sprit till Pachamama, klämmer ett par starköl (se bild) och beger sig sedan glatt därifrån bakom ratten. Åk alltså helst inte med välsignade bilar på vägen hem.

Vi var i alla fall där för att semestra lite över den gångna långhelgen och samtidigt passa på att vara med på invigningen av en fisk-mässa. Inte vilken som helst utan i sann boliviansk anda en fisk-mässa proklamerad som den 7:e internationella fiskfestivalen (fiskproducenter från både Bolivia och Peru var ju med!). Jag hade blivit lovad (eller hotad) med att jag skulle vara tvungen att prata under invigningen samt vara med i domarpanelen som skulle utse den bästa fiskrätten. Och alla som känner mig vet ju hur svårt jag för att äta t ex friterade spigg, soppor med mellanstora fula fiskar i, grodlår och annat gott. Särskilt när folk förväntar sig ett glatt leende och ett uppmuntrande ord tillbaka. Som tur var, var programmet så försenat att jag slapp både hålla tal och döma, då invigningen skulle sändas i radio och man därför fick skippa ett par punkter. Ganska lättad åt jag och Karin varsin stekt öring istället.

Under fredagen gjorde vi en utflykt till Isla del Sol där inkarikets vagga återfinns. På Isla del Sol uppenbarade sig den första inkan Manco Kapac och hans syster för första gången proklamerandes att de var solens barn till de folk som då bodde på ön.
Själva ön är fantastiskt vacker, fast den är kal, och har en intressant historia. Den ligger bara ca 2 timmar från Copacabana och man kan ta en tur dit för 20 bolivianos (ca 18 kr). Från Isla del Sol ser man hela den östra bergskedjan med toppar på upp till 6500 m. Allt detta med en klarblå himmel som hör till säsongen.

Isla del sol håller dock på att översvämmas av turister och detta är nog vad som väntar alla stora resmål i Bolivia under juni-augusti. Huvudgatan i Copacabana svämmar också över med gringoställen. Bäst är nog om man åker till Isla del sol och stannar över natten och går lite mer på själva ön. Tyvärr höll inte riktigt mitt knä eller Karins arm för det den här gången men då har vi anledning att åka tillbaka.

Bli inte sjuk i Bolivia!

Segrande svenskar och förlorande danskar. Vi lyckades dessutom få in den riktiga danskmatchen på ESPN där vi tillsammans förundrade oss över den något ovanliga utvecklingen av matchen. Jubel, ilska, förundran.

Nu känner jag att jag måste skriva om den bolivianska sjukvården, framförallt den privata eftersom jag nu har samlat ihop tillräckligt med exempel, egenupplevda och vänners och bekantas, för en någorlunda, dock alarmerande, beskrivning.

Upprinnelsen till mitt bristande tålamod är att jag under en fotbollsmatch i helgen (en 5-manna förmatch till Danmark-Sverige där vi svenskar vann med 17-12) skadade mig i knäet. Knäet vreds om det knäppte till i ena sidan och jag blev liggande i smärta på marken. Turligt nog hade det danska laget mönstrat ett par läkare som gav en första bedömning och inget verkade vara av eller brutet, men de rådde mig att åka till en av de bästa klinikerna för att ändå kolla, förestådd av en alldeles speciell skojare vid namn Dr Ballong (fingerat men ganska nära). På Dr Ballongs vägg sitter det en massa fina diplom från tyska institut, men så här i efterhand kan man ju tänka sig att ett och annat är förfalskat. Eller så lär man ut att man ska gipsa allt. Till saken hör ju också att samme doktor bara för en vecka sen gipsade in hela Karins överkropp i ett mumieliknande skal. Detta för en axel ur led som de i Sydafrika och Sverige fixade med en mitella.

Nåja, in kommer jag, Dr Ballongs konstaterar att det är en ”mindre skada” men att det för säkerhets skull är bästa att ”immovilizar” hela mitt ben i 2 veckor. Mina protester hjälpte inte mot doktorns hela fulla tyska prestige och ut fick jag gå totalt inkapabel att ens ta på mig en strumpa. Gipset gick från halva låret ner till fotknölen. Nu tänker ni: ”Ok, lite overkill och kanske lite inkompetens, men han bryr ju sig i alla fall om sin patient!”. Nej, fel. Och det insåg jag när jag fick räkningen. 1000 pix för gipset och en massa återbesök a 150 kr styck. Nu finns det ju en kulturgrej också att det är lite tabu att skicka hem någon med order om att vila eller annat. Minst en tablett och en komplett behandling ska man ha som stadfäster att läkaryrket är det som skiljer vanliga dödliga från den högre klassen. Prislappen signalerar vidare att det är en extraordinär behnadling man får. Vila skulle undergräva hela Dr Ballongs status som läkare. Men mest är det nog ändå stålarna. Han har en fin 4X4 jeep och det ska ju bekostas av något mer än skattefusket (ingen faktura, beviset för att man betalar skatt, på Karins saltade räkning på 5000 kr).

När jag kom blev jag mer och mer förbannad på den gode doktorn och ett dygn senare fick han gått ta av gipset och nöja sig med knäskydd. Men då hade han ju redan fått sina gipsstålar och lyckats pracka på mig ett knäskydd för ytterligare 1000 spänn, så han är kanske nöjd ändå.

Detta var ett exempel, nu kommer fler goa historier med samma innehåll i korthet:

Min kollega har fått diskbråck, läkaren säger att ”vi måste operera” genast för annars ”komemr du bli förlammad” för resten av livet!
En dansk kompis hade sömnsvårigheter förmodligen p g a höjden, blev genomkörd alla upptänkliga sjuka tester, presenterad med en nota på 2500 kr utan diagnos, gick till en annan läkare, fick avslappnande eftersom detta är vanligt bland utlänningar, och sover nu gott 2500 onädiga kr fattigare
En kanadensare hade ont i magen, läkaren vill köra en CT-scan eller liknande, för ”man kan inte utesluta att det är en hjärntumör som påverkar magen”. Det blev inget med det, men man undrar ju hur notan hade sett ut?
En annan kollega har 3 ggr fått fel preparat för parasiter och annat magont, detta av den s k bästa magexperten i Bolivia. En gång stod det i FASS ”ingen bevisad klinisk effekt på personer över 11 år” på det ordinerade preparatet.
Det mest tragiska hände för ca två månader sen då en dansk blev inlagd på sjukhus i en vecka för ”migrän” när han i själva verket hade en blodpropp eller blödning i hjärnan. När han blev paralyserad på ena sidan evakuerade man honom till Chile med ambulansflyg, där de på en timme konstaterade att det inte var migrän. Killen får möjligen bestående men.
Det mest tragikomiska var när en kollegas kompis från Sverige var på besök och blev biten av sandflugor på ett mycket känsligt ställe, och läkarna började förbereda honom för proceduren. Efter att inte ha fattat vad de sa lyckades de klämma ur sig ”...you know like the jews” varpå en förskräckt patient stoppade resten av operationen. Kostnad 1000 dollar.