Karin på pampas
Squirrel monkeys
Nu tänkte vi dela med oss lite av förra veckans semester. Vi åkte 45 min bort (ung som pågatåget Helsingborg-Malmö) med ett litet propellerplan. Under en av de mäktigaste flygningarna vi någonsin gjort flög man förbi hela bergskedjan och väldigt nära toppen på Huayna Potosi (hade det varit några klättrare på toppen hade man sett dem) för att sedan se hur Anderna övergår i gröna kullar på andra sidan och sedan bli plant, även om det mesta av amazonas täcktes just denna dag av ett tjockt molntäcke
När vi kom fram landade vi i Rurrenabaque (även kallat Rurre), Bolivias centrum för djungel- och tropikturism. Fast ett centrum i Bolivia innebär ändå icke-asfalterad landningsbana och en flygplats som mer ser ut som en hastigt ihopsnickrad lokal restaurang. När vi landade var det inte särskilt varmt och det regnade lite, men resten av veckan skulle visa sig vara helt magisk på väderfronten. När var någon i Amazonas sist utan ett moln på himmeln? Visserligen var en del dagar lite molniga men oftast inte stora delar av dagen. Det gjorde nog också att det inte på dagarna var så mycket kryp och myggor, utan dessa kom inte fram förrän vid solnedgång då det gäller att vara ordentligt förberedd.
I alla fall begav vi os redan nästa dag ut på en s k Pampas-tur, och precis som namnet signalerar så är inte detta djungeln utan öppna slätter och träsk där framförallt flockdjur som backpackande israeler kongregerar för att jaga rätt på stora anakondor. Pampas-området ligger vid med tät vegetation på båda sidor så man blir lätt lite lurad för man ser inte e öppna fälten som ligger fem meter bakom flodstranden. Här är också ställena man ser mest djur. Det fullkomligt vimlar av kajmaner (alligatorer), storkar, rosa floddelfiner, pirayor (fast dessa ser man ju inte heller i det grumliga vattnet), sköldpaddor, apor och capybaras. Har man tur får man då som sagt var se en anakonda också, men tyvärr har områdets användning för boskapsskötsel gjort att boskapsägarna slår ihjäl stora exemplar och turister har ihjäl andra genom felaktig hantering. Man bör inte dra ormarna i svansen och lägga dem runt halsen och jag skulle nog inte heller vilja eftersom de tydligen luktar ganska äckligt och enligt en ormbok ”tenderar att impregnerar dem som tar i dem med denna stank”. Företaget vi åkte med tar inte heller i anakondor, men den av alla israeler omtyckta ”Anaconda Tours” lär ju göra det. Man får t o m en färggrann t-shirt med en stor anakonda på efteråt.
Tyvärr är hela det här området lite sorgligt eftersom det är boskapsmark och förutom floden och typ 5 m till inte designerat som naturskyddsområde vilket gör att man istället får en förstahandsupplevelse av regnskogskövling med djur som trängs på en allt mindre yta. Följaktligen hittade vi inte heller någon anakonda fast vi letade i 3 timmar under en brännande sol. Inte förrän vi skulle åka hem såg någon en konstig fisk som verkade sitta konstigt fast, i munnen på en väldigt liten anakonda (inte alls som i filmen!) visade det sig. Skojsigt!
Mycket trevligare ur naturskyddssynpunkt var det att åka ut i djungeln. Här ligger ett antal kända reservat och nationalparker. Mest känt är Parque Nacional Madidi som var huvudstory i National Geographic 1999 varpå Rurre har exploderat (nja, det är ju fortfarande en håla förståss med mest backpackers) som centrum för utflykter in i parken. Och med alla rätta. 5 min från staden med båt och du är ute i vildaste djungel. Madidi sägs vara ett av de mest bidoiversa, vissa säger det mest biodiversa, området i världen med en helt sjuk mängd arter av djur, växter och tyvärr för resenären mygg. Karin och jag åkte ut till en lyx-ekolodge en timme från staden som drivs av en liten by av förra detta skogshuggande Tacana-indianer. Ett helt magnifikt ställe! Det var så fint och öde att man blev tårögd. Och inte blev det sämre av att vi var de enda som var där, fick en egen och mycket duktig guide och bestämma allt vi ville göra själva. Vi bodde i en egen liten stuga (se bild) mitt ute i djungeln en bra bit bort från alla andra byggnader i lodgen och lyssnade på djungelljud på natten.
Ena dagen trekkade vi till ett vattenfall på en jobbig djungelstig och fortsatte sedan till en helt otrolig liten canyon mitt i djungeln. Tyvärr kom vi dit på eftermiddagen då ljuset inte riktigt nådde helt fram (i djungeln är det ganska mörkt, vilket förklarar varför det är så svårt att ta kort). På dagen ska ljuset vara fantastiskt och hela canyonen vara full av kolibris. Nu var det mycket spindlar och fladdermöss vilket också var skoj så klart. Men på dagen ska det vara en religiös upplevelse fick vi veta.
Dagen efter åkte vi in i själva Madidi och gick in på en stig som ledde till en klippvägg med hål i. Denna var hem för en massa ara-papegojor (de röda särskilt) och andra mindre papegojor och vi hade tur för på dagen är de inte alltid hemma. Det är en sån grej man ser på tv men man är väldigt glad att få uppleva själv. Tyvärr är det lite långt för att fota utan man fick studera med kikare istället. Men tita noga på bilden så ser man tydligt två röda pappisar sitta och kurtisera i ett hål.
Längre upp längs Rio tuichi som floden heter gick vi en trekk till och eftersom vi var så få (Karin, jag och guiden) sprang vi in i en stor trupp med djungelgrisar (ca 100 st), en liten grupp med lejonapor, en grupp med en slags tvättbjörnar som min bror om han läser detta skulle koma ihåg från vår Amerikaresa som ”Pizotes”. Det är väldigt svårt att se saker i djungeln för vegetationen är så tät, insekterna irriterar (glöm shorts) och svetten rinner. Men förutom djur ser man helt sjuka plantor (en vandrande palm, en djungelvitlök, djungelchoklad, djungelpapaya etc), får lära sig mycket om vad lokalbefolkningen använder plantorna till, samt ser eller får lära sig om olika insektsfenomen.
Vår guide hann bara säga ”akta er för de stora myrorna” innan hans tumme var dubbelt så stor som innan. Våra blöta badkläder hade vi hängt ute för att torka bara för att lite senare glida in på ämnet äckliga insekter varpå vi blev informerade om att vissa fjärilar gillar blöta kläder i vilka de lägger ägg på natten. Tar du sen på dig blöta kläder igen fastnar äggen på något sätt innanför huden och det växer en larv som en dag ska bli en vacker fjäril inuti dig. Vi gick genast och plockade ner våra kläder. Lite för sent dock, när vi skakade dem var de fula av fjärilar. Vi vågade inte bada mer i dessa utan det blev tvätt maskinen direkt efter. Kläder ska hängas inomhus eller torkas ordentligt/strykas eller rökas fattade vi det som innan de används.
Tur att guiden gled in på ämnet i alla fall…
I övrigt klarade vi oss hyfsat från vad som i svensk-communitien benämns som ”bollerier”, d v s de ologiska eller idiotsaker som är Bolivias kännetecken. Värst var en något konstig episod när vi skulle flyga hem. Vi visste att flygbolaget Amaszonas ofta ställer in flygningar, med misstankar att om det inte beror på vädret vilket är en vanlig orsak, så p g a att man inte fyllt flygen och därmed samlar ihop alla passagerare till ett och samma. Officiellt heter det alltid väderanledningar. Morgonen när vi skulle flyga hette det således att planet var försenat/inställt p g a dimma på landningsbanan. Ok, det är alltid dimma vid denna tid i Rurre så flyger de aldrig då eller? Misstänkt, och efter ett par timmars väntan uppenbarade sig den egentliga orsaken tror vi. Ute på flygplatsen var det full parad. Hela byn hade mobiliserat och stått och väntat i flera timmar i stark sol på Evo som skulle göra en blixtvisit (vid just 7.45 enligt tidningen som vi sedan läste). Helikoptern stod startklar, armén paraderade och turisterna väntade. Klockan blev 9.30, ingen Evo. Ett flygvapenplan landar, alla gör sig redo… Falkt alarm, det vare tt plan med journalister. Kl 10 kommer vårt plan iväg, men på landningsbanan får vi vänta och då till slut kom Evos plan. Vi väntade så länge i onödan för att missa honom precis när han väl kom. Snopet, men så är Bolivia.
När vi kom fram landade vi i Rurrenabaque (även kallat Rurre), Bolivias centrum för djungel- och tropikturism. Fast ett centrum i Bolivia innebär ändå icke-asfalterad landningsbana och en flygplats som mer ser ut som en hastigt ihopsnickrad lokal restaurang. När vi landade var det inte särskilt varmt och det regnade lite, men resten av veckan skulle visa sig vara helt magisk på väderfronten. När var någon i Amazonas sist utan ett moln på himmeln? Visserligen var en del dagar lite molniga men oftast inte stora delar av dagen. Det gjorde nog också att det inte på dagarna var så mycket kryp och myggor, utan dessa kom inte fram förrän vid solnedgång då det gäller att vara ordentligt förberedd.
I alla fall begav vi os redan nästa dag ut på en s k Pampas-tur, och precis som namnet signalerar så är inte detta djungeln utan öppna slätter och träsk där framförallt flockdjur som backpackande israeler kongregerar för att jaga rätt på stora anakondor. Pampas-området ligger vid med tät vegetation på båda sidor så man blir lätt lite lurad för man ser inte e öppna fälten som ligger fem meter bakom flodstranden. Här är också ställena man ser mest djur. Det fullkomligt vimlar av kajmaner (alligatorer), storkar, rosa floddelfiner, pirayor (fast dessa ser man ju inte heller i det grumliga vattnet), sköldpaddor, apor och capybaras. Har man tur får man då som sagt var se en anakonda också, men tyvärr har områdets användning för boskapsskötsel gjort att boskapsägarna slår ihjäl stora exemplar och turister har ihjäl andra genom felaktig hantering. Man bör inte dra ormarna i svansen och lägga dem runt halsen och jag skulle nog inte heller vilja eftersom de tydligen luktar ganska äckligt och enligt en ormbok ”tenderar att impregnerar dem som tar i dem med denna stank”. Företaget vi åkte med tar inte heller i anakondor, men den av alla israeler omtyckta ”Anaconda Tours” lär ju göra det. Man får t o m en färggrann t-shirt med en stor anakonda på efteråt.
Tyvärr är hela det här området lite sorgligt eftersom det är boskapsmark och förutom floden och typ 5 m till inte designerat som naturskyddsområde vilket gör att man istället får en förstahandsupplevelse av regnskogskövling med djur som trängs på en allt mindre yta. Följaktligen hittade vi inte heller någon anakonda fast vi letade i 3 timmar under en brännande sol. Inte förrän vi skulle åka hem såg någon en konstig fisk som verkade sitta konstigt fast, i munnen på en väldigt liten anakonda (inte alls som i filmen!) visade det sig. Skojsigt!
Mycket trevligare ur naturskyddssynpunkt var det att åka ut i djungeln. Här ligger ett antal kända reservat och nationalparker. Mest känt är Parque Nacional Madidi som var huvudstory i National Geographic 1999 varpå Rurre har exploderat (nja, det är ju fortfarande en håla förståss med mest backpackers) som centrum för utflykter in i parken. Och med alla rätta. 5 min från staden med båt och du är ute i vildaste djungel. Madidi sägs vara ett av de mest bidoiversa, vissa säger det mest biodiversa, området i världen med en helt sjuk mängd arter av djur, växter och tyvärr för resenären mygg. Karin och jag åkte ut till en lyx-ekolodge en timme från staden som drivs av en liten by av förra detta skogshuggande Tacana-indianer. Ett helt magnifikt ställe! Det var så fint och öde att man blev tårögd. Och inte blev det sämre av att vi var de enda som var där, fick en egen och mycket duktig guide och bestämma allt vi ville göra själva. Vi bodde i en egen liten stuga (se bild) mitt ute i djungeln en bra bit bort från alla andra byggnader i lodgen och lyssnade på djungelljud på natten.
Ena dagen trekkade vi till ett vattenfall på en jobbig djungelstig och fortsatte sedan till en helt otrolig liten canyon mitt i djungeln. Tyvärr kom vi dit på eftermiddagen då ljuset inte riktigt nådde helt fram (i djungeln är det ganska mörkt, vilket förklarar varför det är så svårt att ta kort). På dagen ska ljuset vara fantastiskt och hela canyonen vara full av kolibris. Nu var det mycket spindlar och fladdermöss vilket också var skoj så klart. Men på dagen ska det vara en religiös upplevelse fick vi veta.
Dagen efter åkte vi in i själva Madidi och gick in på en stig som ledde till en klippvägg med hål i. Denna var hem för en massa ara-papegojor (de röda särskilt) och andra mindre papegojor och vi hade tur för på dagen är de inte alltid hemma. Det är en sån grej man ser på tv men man är väldigt glad att få uppleva själv. Tyvärr är det lite långt för att fota utan man fick studera med kikare istället. Men tita noga på bilden så ser man tydligt två röda pappisar sitta och kurtisera i ett hål.
Längre upp längs Rio tuichi som floden heter gick vi en trekk till och eftersom vi var så få (Karin, jag och guiden) sprang vi in i en stor trupp med djungelgrisar (ca 100 st), en liten grupp med lejonapor, en grupp med en slags tvättbjörnar som min bror om han läser detta skulle koma ihåg från vår Amerikaresa som ”Pizotes”. Det är väldigt svårt att se saker i djungeln för vegetationen är så tät, insekterna irriterar (glöm shorts) och svetten rinner. Men förutom djur ser man helt sjuka plantor (en vandrande palm, en djungelvitlök, djungelchoklad, djungelpapaya etc), får lära sig mycket om vad lokalbefolkningen använder plantorna till, samt ser eller får lära sig om olika insektsfenomen.
Vår guide hann bara säga ”akta er för de stora myrorna” innan hans tumme var dubbelt så stor som innan. Våra blöta badkläder hade vi hängt ute för att torka bara för att lite senare glida in på ämnet äckliga insekter varpå vi blev informerade om att vissa fjärilar gillar blöta kläder i vilka de lägger ägg på natten. Tar du sen på dig blöta kläder igen fastnar äggen på något sätt innanför huden och det växer en larv som en dag ska bli en vacker fjäril inuti dig. Vi gick genast och plockade ner våra kläder. Lite för sent dock, när vi skakade dem var de fula av fjärilar. Vi vågade inte bada mer i dessa utan det blev tvätt maskinen direkt efter. Kläder ska hängas inomhus eller torkas ordentligt/strykas eller rökas fattade vi det som innan de används.
Tur att guiden gled in på ämnet i alla fall…
I övrigt klarade vi oss hyfsat från vad som i svensk-communitien benämns som ”bollerier”, d v s de ologiska eller idiotsaker som är Bolivias kännetecken. Värst var en något konstig episod när vi skulle flyga hem. Vi visste att flygbolaget Amaszonas ofta ställer in flygningar, med misstankar att om det inte beror på vädret vilket är en vanlig orsak, så p g a att man inte fyllt flygen och därmed samlar ihop alla passagerare till ett och samma. Officiellt heter det alltid väderanledningar. Morgonen när vi skulle flyga hette det således att planet var försenat/inställt p g a dimma på landningsbanan. Ok, det är alltid dimma vid denna tid i Rurre så flyger de aldrig då eller? Misstänkt, och efter ett par timmars väntan uppenbarade sig den egentliga orsaken tror vi. Ute på flygplatsen var det full parad. Hela byn hade mobiliserat och stått och väntat i flera timmar i stark sol på Evo som skulle göra en blixtvisit (vid just 7.45 enligt tidningen som vi sedan läste). Helikoptern stod startklar, armén paraderade och turisterna väntade. Klockan blev 9.30, ingen Evo. Ett flygvapenplan landar, alla gör sig redo… Falkt alarm, det vare tt plan med journalister. Kl 10 kommer vårt plan iväg, men på landningsbanan får vi vänta och då till slut kom Evos plan. Vi väntade så länge i onödan för att missa honom precis när han väl kom. Snopet, men så är Bolivia.
Posts
1 comment:
pizottar! Coolt! Fick du någon på bild? Var där inte sådana vid igazu också?
Post a Comment