Lamania

Man kan aldrig få nog av lamor/alpackor

Bilder från Arequipa/Colca

Colca Canyon

Kvinna i Colca knyter band

Plaza de Armas i Arequipa

En kolibri som flög precis framför mig när jag spanade kondorer

Obligatoriska vicuñor

El condor pasa (vuxen hane)

En trevlig kväll i Arequipa

El condor pasa - en travelogue

Glada människor av alla nationaliteter skrattar och stojar vid den vänliga gränsposteringen i Desaguadero i en föga representativ bild av verkligheten.

Karneval i Bolivia - the scourge of our time. Alltså dags att fly igen. Den här gången blev det en flykt över gränsen till Peru där karnevalshysterin är tämligen kontrollerad. Landvägen måste man passera Desaguadero, förmodligen en av regionens otrevligare platser. Och den här gången var det en märklig resa i karnevalens fotspår. Vi hade i alla fall turen att hamna i en taxi där chauffören varken var full, trött, eller besatt av fartdemoner. Jag kan däremot inte svära på att han inte köpt sitt körkort, men man får vara nöjd med det lilla.

I Desaguadero möttes vi av en uppsjö av flöjtstånd på den bolivianska sidan. Vi skrattade ganska gott för musikalitet ger ofta vika för läten i Bolivia och nu stod det dussintals män och provade flöjter (den "rustika" varaianten) inför kommande karnevalsupptåg. Karnevalen är en jättestor fyllefest och folk bryr sig sällan om hur det låter bara det låter. Vad dessa människor letade efter i sitt val av flöjt vet jag icke, men det hade inget med det vanliga tonsystemet att göra (kanske Harry Martinsson hade kunnat svara?). Vid gränsstationen möttes vi av ett kaos utav dess like. Hundratals människor trängdes för att ta sig in i karnevalens Bolivia. Efter att ha kämpat en längre stund i köerna under den bolivianska migrationsmyndighetens illapassande självbild (se foto) gick det ganska smidigt och snart befann vi oss på en buss till Arequipa. Ett kort stopp i Puno bjöd på en bisarr händelse. Vid ett besök på den manliga toaletten blev jag vittne till stor uppståndelse. En man hindrades från att lämna lokalen av en mäkta upprörd toalettstäderska som tyckte att han skulle städa upp efter sig. Ord som golvet, sitsen och locket nämndes. Mannen nekade bestämt till alla anklagelser och vakt (!) tillkallades. Det måste vara illa när en luttrad toalettstäderska måste tillkalla vakt för att hon inte vill ta hand om eländet. Jag stannade inte för att se vad som hände sedan, utan gick ombord bussen och fortsatte resan till Arequipa. Bussen var ett kapitel i sig och den läckte ganska friskt på en regning altiplano och blötte fullständigt ner min kameraväska.

Men inga ungar kräkte i alla fall på Karins väska, något som först skulle drabba oss på hemvägen, som för övrigt bjöd på taxitransport i 140 (!) km i timmen genom befolkade byar på en väg som inte skulle klassas som 70 i Sverige. Vi var endast beväpnade med chaufförens luggslitna nya testamente som låg i framsätet. Vår vän bibelchauffören byttes mot festprissen som våra peruanska medpassagerare benämnde "un poco raro" (dvs lite skum). Han hade uppenbarligen inte bytt skjorta sedan karnevalsfirandets avslut dagen innan eftersom denna var färgad av den spray som man tycker mycket om att spruta på varandra under karnevalen i den här delen av världen. Håret stretade åt alla håll och han hade svårt att svara på tilltal. Tyvärr, p g a bussförseningar, skulle vi behöva åka med denne man efter mörkrets inbrott och i ösregn vilket normalt sett undvikes. Folk kör utan lysen och olycksrisken stiger ganska rejält, särskilt efter fem dagars okontrollerat supande. Men att han bytte mellan heljus och halvljus då och då tog vi som ett gott tecken på att han i alla fall inte sov. För 10 kr extra per person lyckades vi också bli avsläppta i ett annat distrikt än det ruffiga Cementerio och undvika de skurkar som han påstod (kanske så att han kunde tjäna en extra slant) hade följt efter oss en längre stund för att råna oss när vi lastade ut vårt baggage.

Emellan dessa landtransporter som jag i mina dagar gjort ganska mycket men numera försöker undvika till varje pris så hann vi träffa allehanda vänner i Arequipa, Perus motsvarighet till Malmö (billig, god arabisk mat), lyckas se kondorer i Colca vilket inte är såååå vanligt nu förtiden, och titta på en eftersänd halv halvlek av Inter-Manchester United. Och det regnade precis alla dagar, men som tur var inte hela dagarna. Men ingen sprutade skum, färg eller vatten på oss i alla fall...

Artiklar om Latinamerika

Här kan ni läsa vår vän Jonatan Stibbs artiklar och reportage om Latinamerika för Russia Today.

Felringningar

La Paz - the felringning capital of the world

"Nej, jag har ingen kiosk att hyra ut" är förmodligen den vanligaste hälsningsfrasen på vår telefon just nu. Någon vill hyra ut en kiosk och har av misstag satt vårat telefonnummer som referens. Och eftersom det är en fysisk annons någonstans så försvinner den inte heller som en annons i en tidning skulle göra. Och eftersom jag jobbar hemifrån (när jag jobbar) så är det huvudsakligen min uppgift att snällt avvisa potentiella kunder.

När en kvinna ville veta vad min adress var och jag frågade henne varför (en rimlig fråga eftersom jag inte har något med kiosken att göra och man inte ska lämna ut sin adress på telefon) så skrek hon "därför att du är dum i huvudet" (bokstavligen jämförde hon mig med en liten maniokboll med ost i från låglandet) och slängde på luren, men oftast lägger folk mest på utan att be om ursäkt. Men kiosken börjar också få hård konkurrens från folk som söker Fil kand. Maria, en terapeut om jag förstått saken rätt. Förmodligen är det dock mest det knepiga telefonsystemet som gör att La Paz måste vara "the felringning capital of the world".

Cock of the Rock-tajm

Tyvärr ett suddigt, utfrätt foto, men ung så här ser en cock of the rock ut

Jag vid vattenfallet

Ännu en fjäril

I helgen var det festligheter för den nya konstitutionen, men jag tyckte jag behövde ett brejk. Så Karin och jag åkte ner till den gode Marios lodge i Yungas och slappade istället (Mario hälsar till Emma och Tomas). Han är fruktansvärt busy nu och har blivit vald till ordförande i den lokala småbrukarföreningen som satsar på att få certifiering för organiskt kaffe och har också blivit ordförande i den nationella sammanslutningen av alla nationalparker och skyddade områden i Bolivia, vilket innebär att han under året måste besöka alla 22. Enligt turistboken hade det inte varit särskilt mycket besökare på sistonde och kanske tur det för det verkade finnas lite tid att guida runt nya besökare etc. Men eftersom vi är lite av stammisar och inte kräver något underhåll så låter Mario oss vandra runt på ägorna själva med en machete för att rensa upp på överväxta stigar.

Parken vid hans egen lodge är känd för en särskild knäpp fågel som heter cock of the rock på engelska och som är väldigt ovanlig och som jag aldrig lyckats se live. Den här gången såg vi dock massor (ofta på 10-15 ms avstånd eller kortare), i bästa ljuset dock tyvärr utan kamera p g a av en mindre incident. Och den här fågeln kom precis till utkanten av själva lodgen liksom ett gäng sömniga nattapor. Nationalparken heter Cotapata och trots att den ligger så nära La Paz finns det knappt någon infrastruktur att prata om, men mycket potential.

En groda

En groda som jag fångade hängandes och manuellt fokuserandes utför ett terassräcke i totalt mörker. En del akrobatik krävs ibland för att få en bra bild.

Skandaler och Dengue

Mycket i Bolivia så här innan karnevalen handlar om en saftig korruptions/mordskandal och ett massivt utbrott av dengue-feber.
Den saftiga skandalen utan att hängt med i alla detaljer involverar den numera f d högste chefen för det staliga oljebolaget och en stor personlighet inom MAS, några oppositionsfigurer, ett gäng kriminella, mutor och annat gott. guy Ritchie hade inte kunnat skriva ett bättre manus själv. Några oppositionspolitiker (däribland Tarijas prefekt Mario Cossío) hämtade ut 450.000 dollar på en bank men blev överfallna av några personer med koppling till en av de rånade personernas rådgivare (insider-tips?). En av de rånade blev ihjälskjuten och pengarna hittades senare i ett hus tillhörandes en släkting till YFPB-chefen Ramirez, tillika MAS-personlighet. Tydligen skulle någon använda pengarna till någon sorts muta. Vet att den här beskrivningen var ganska dålig men jag har som sagt var inte riktigt koll på detaljerna. Evo bytte genast ut Ramirez mot Carlos Villegas och nu ska fler korruptionsutredningar mot YFPB (det statliga oljebolaget) inledas. Hårt slag för Evo och hårt slag för MAS ser det ut som, men vad gjorde Mario Cossió i bankuttaget egentligen?

Den andra stora storyn är att man nu är uppe i över 8.000 rapporterade fall av dengue, de flesta i Santa Cruz. Man räknar att det finns ca 50% fler fall som inte rapporterats till hälsovårdsmyndigheterna och att epidemin på sin peak kommer att drabba mellan 50.000-75.000 människor. Det är trots detta ganska få dödsfall eftersom endast en liten del är av den farligare sortens blödar-dengue. I La Paz (staden) finns det inga myggor och därmed ingen dengue så ingen behöver oroa sig för oss.