Dags att räkna in ett år med ”el excelensisimo”, broder Evo och hans Movimiento al Socialismo. Den 22:e januari inföll ett-årsdagen för folkets hjälte nummer ett (i alla fall om man får tro alla superlativ som ströddes över broder Evo av hans partikamrater på firandet). På plats fick vi höra hur denna regering är så annorlunda alla andra. Är det så då?
Ja, lik är den i alla fall inte. Den förändringsprocess som började någon gång på nittiotalet med stora folkliga marscher och rätten till lokalt deltagande, fortsatte med vattenkriget 2000, gaskriget 2003 och Evo Morales valseger 2005, och processen med den konstituerande församlingen förra året (fortsätter i år) talar för att Bolivias fattiga har vaknat och att förändring kanske är på väg.
Vår älskvärde president, ursprungsfolkens beskyddare, cocaodlarnas fackordförande, Castros och Chavez bäste vän och USAs hatobjekt har onekligen redan gjort ett avtryck.
På den positiva sidan har den nya regeringen förhandlat om gas- och oljekontrakt och lyckats håva in 82% av inkomsterna till staten istället för 18% som innan. Oljebolagen är ändå hyfsat nöjda eftersom det är långtidskontrakt = säkrade inkomster. Höjda priser gör att vinsten i absoluta tal bibehålls hög för alla parter. För Bolivias del innebär inkomstökningen med 400% att de offentliga utgifterna för skola, hälsovård etc kunnat höjas med 42%. Nu ska petrodollarna få jobba i folkets tjänst sägs det.
En nyhet är också den skolpeng på ca 200 SEK/år som införts, något tidigare ohört i Bolivias moderna historia. En alfabetiseringskampanj och utäkad och gratis sjukvård på många ställen tack vare utbyte med Kuba är ytterligare bonus (Chavez pröjsar, Kuba skickar läkare och vad Bolivia gör vet jag inte). Regeringen har tagit itu med korruptionen på högsta nivå (ja, det innebär ju inte att man lyckas eller att det hänt så mycket, men man visar vilja i alla fall), och trots all hård reotrik har man lyckats omförhandla särskilda handelsprivelegier för hantverk med USA (som egentligen är en belöning för att ställa upp på USAs anti-coca politik, vilket inte riktigt går friktionsfritt just nu).
På minussidan har vi en lite för nära vänskap med Venezuelas älsklingspopulist Chavez och Kubas Castro. Visst, det är positiva saker med, men det är inte bra PR och det finns väl andra man kan vara kompis med. Det innebär ju att man får gå på cocktailparty med trevliga maktmän från Syrien, Iran och alla andra som hatar USA. Snart annonserar väl oljeemiratet i nord en allians med Kim Jon Il också.
Mest oroande är dock alienering av de östra departementen och därmed ökningen av de sociala konflikterna i landet. Retoriken om revansch för 500 års kolonialsiering gör nog ingen rik spanskättling särskilt mycket tryggare. Förlorar man östern så förlorar man all olja och då är det fattiga höglandet inte mycket värt längre. Självständighet kan således inte tillåtas och om konflikterna blir alltför tillspetsade kan det gå hur som helst.
Själv gillar jag inte heller hur regeringens symbolik är närmast identisk med Aymarafolkets (t ex använder man sig mycket av Whipalan, aymaraflaggan som också hänger från presidentpalatset), medan de andra 35 ursprungsfolken är ganska osynliga.
Den konstituerande församlingen, som många fattiga bolivianer helt felaktigt (i min mening) sätter sitt hopp till är hittills ett fiasko. Man har inte kommit överens om hur man ska komma överens än, och oppositionen hungerstrejkar (men eftersom de är rika och inte riktigt pallar så hungerstrejkar de flesta i skift sägs det). Dessutom har man egentligen satt maxtiden för en ny konstitution till 1 år, det har ungefär gått ett halvt.
Tanken var att man skulle bygga ett nytt brett koncensuerat socialt kontrakt för Bolivia så det funkar heller inte om man kör rävtricks för att få igenom sina förslag. Man lyckades få över två oppositionssuppleanter för genomdrivandet av en lag som skulle ge den gamla jordreformen nya tänder. Genast höjdes röster om mutor och fula knep från oppositionen.
Den rika jordägarhögern blev måttligt glad och har satt sig emot sådana okonventionella åtgärder. Som om inte det var nog blockeras valda delar av landet av MAS-anhängare, kokabönder och andra som protesterar mot prefekternas (en slags kommunrepresentant som innan representerade regeringen på lokal nivå men som nu väljs i fria val) snack och stöd för autonomi för vissa departement (de rika områdena). I Cochabamba har protesterna, som övergick i våldsamheter med döda och sårade, pågått i veckor. Kycklingen tog slut för den kom mest från Cochabamba, men oroa er inte, nu går det att få tag på den igen. Nu är även El Alto blockerat i protest mot prefekten i La Paz och det lär nog snart påverka en mer än kycklingtorkan, såtillvida inte konflikterna löser sig snart.
Allt kan då alltså hända i det här ganska galna, men intressanta landet. Förutom krig kan det ju inte bli sämre än det varit under tidigare regeringar och på sikt kan det kanske till och med bli riktigt bra (i alla fall i relativ mening). Hayaya Bolivia!
Ja, lik är den i alla fall inte. Den förändringsprocess som började någon gång på nittiotalet med stora folkliga marscher och rätten till lokalt deltagande, fortsatte med vattenkriget 2000, gaskriget 2003 och Evo Morales valseger 2005, och processen med den konstituerande församlingen förra året (fortsätter i år) talar för att Bolivias fattiga har vaknat och att förändring kanske är på väg.
Vår älskvärde president, ursprungsfolkens beskyddare, cocaodlarnas fackordförande, Castros och Chavez bäste vän och USAs hatobjekt har onekligen redan gjort ett avtryck.
På den positiva sidan har den nya regeringen förhandlat om gas- och oljekontrakt och lyckats håva in 82% av inkomsterna till staten istället för 18% som innan. Oljebolagen är ändå hyfsat nöjda eftersom det är långtidskontrakt = säkrade inkomster. Höjda priser gör att vinsten i absoluta tal bibehålls hög för alla parter. För Bolivias del innebär inkomstökningen med 400% att de offentliga utgifterna för skola, hälsovård etc kunnat höjas med 42%. Nu ska petrodollarna få jobba i folkets tjänst sägs det.
En nyhet är också den skolpeng på ca 200 SEK/år som införts, något tidigare ohört i Bolivias moderna historia. En alfabetiseringskampanj och utäkad och gratis sjukvård på många ställen tack vare utbyte med Kuba är ytterligare bonus (Chavez pröjsar, Kuba skickar läkare och vad Bolivia gör vet jag inte). Regeringen har tagit itu med korruptionen på högsta nivå (ja, det innebär ju inte att man lyckas eller att det hänt så mycket, men man visar vilja i alla fall), och trots all hård reotrik har man lyckats omförhandla särskilda handelsprivelegier för hantverk med USA (som egentligen är en belöning för att ställa upp på USAs anti-coca politik, vilket inte riktigt går friktionsfritt just nu).
På minussidan har vi en lite för nära vänskap med Venezuelas älsklingspopulist Chavez och Kubas Castro. Visst, det är positiva saker med, men det är inte bra PR och det finns väl andra man kan vara kompis med. Det innebär ju att man får gå på cocktailparty med trevliga maktmän från Syrien, Iran och alla andra som hatar USA. Snart annonserar väl oljeemiratet i nord en allians med Kim Jon Il också.
Mest oroande är dock alienering av de östra departementen och därmed ökningen av de sociala konflikterna i landet. Retoriken om revansch för 500 års kolonialsiering gör nog ingen rik spanskättling särskilt mycket tryggare. Förlorar man östern så förlorar man all olja och då är det fattiga höglandet inte mycket värt längre. Självständighet kan således inte tillåtas och om konflikterna blir alltför tillspetsade kan det gå hur som helst.
Själv gillar jag inte heller hur regeringens symbolik är närmast identisk med Aymarafolkets (t ex använder man sig mycket av Whipalan, aymaraflaggan som också hänger från presidentpalatset), medan de andra 35 ursprungsfolken är ganska osynliga.
Den konstituerande församlingen, som många fattiga bolivianer helt felaktigt (i min mening) sätter sitt hopp till är hittills ett fiasko. Man har inte kommit överens om hur man ska komma överens än, och oppositionen hungerstrejkar (men eftersom de är rika och inte riktigt pallar så hungerstrejkar de flesta i skift sägs det). Dessutom har man egentligen satt maxtiden för en ny konstitution till 1 år, det har ungefär gått ett halvt.
Tanken var att man skulle bygga ett nytt brett koncensuerat socialt kontrakt för Bolivia så det funkar heller inte om man kör rävtricks för att få igenom sina förslag. Man lyckades få över två oppositionssuppleanter för genomdrivandet av en lag som skulle ge den gamla jordreformen nya tänder. Genast höjdes röster om mutor och fula knep från oppositionen.
Den rika jordägarhögern blev måttligt glad och har satt sig emot sådana okonventionella åtgärder. Som om inte det var nog blockeras valda delar av landet av MAS-anhängare, kokabönder och andra som protesterar mot prefekternas (en slags kommunrepresentant som innan representerade regeringen på lokal nivå men som nu väljs i fria val) snack och stöd för autonomi för vissa departement (de rika områdena). I Cochabamba har protesterna, som övergick i våldsamheter med döda och sårade, pågått i veckor. Kycklingen tog slut för den kom mest från Cochabamba, men oroa er inte, nu går det att få tag på den igen. Nu är även El Alto blockerat i protest mot prefekten i La Paz och det lär nog snart påverka en mer än kycklingtorkan, såtillvida inte konflikterna löser sig snart.
Allt kan då alltså hända i det här ganska galna, men intressanta landet. Förutom krig kan det ju inte bli sämre än det varit under tidigare regeringar och på sikt kan det kanske till och med bli riktigt bra (i alla fall i relativ mening). Hayaya Bolivia!
Posts
No comments:
Post a Comment