Konfliktfyllt Bolivia

Efter alla personliga små resereportage och annat tänkte jag ge er en update på vad som händer i Bolivia. Läget är otroligt konfliktfyllt och smockan hänger i luften (ibland som häromdagen slåss de i parlamentet). Den rika jordägarklassens och högerns försök att stoppa de sociala reformerna och destabilisera Evo Morales regering är mycket hårda. Vi var i Santa Cruz, nästet för denna kampanj, härom veckan och det är ingen trevlig kampanj man kör i varje gatuhörn.
MAn har öppnat upp flera olika konfliktfronter mot regeringen och den senaste och mycket allvarliga sådana är bråket om var huvudstaden ska vara. Konstitutionellt är Sucre (en liten stad på kanske 100 000 invånare) huvudstad och där sitter också Högsta domstolen, men La Paz är det ekonomiska och politiska centrat i landet och är säte för regering och parlament.
Sucre har börjat gapa om omstrukturering och flytt av regeringssätet till Sucre, en ekonomisk katastrof för landet på makronivå och La Paz departementet lokalt. Dessutom ganska orealistiskt. Sucre (Chuquisacadepartementet) bakas dock upp av 5 andra departement (6 mot 3 alltså) och konflikten har orsakat flera generalstrejker, blockader, slagsmål, protestmarcher etc. I La Paz samlades 2 miljoner människor (!) för att protestera mot Sucres krav.

I botten är det en strid mellan olika regioner. Det rika låglandet där det finns mycket olja och andra naturresurser och som behärskas av storgodsägare och andra "oligarker" och som vill bevara rådande makt- och ekonomiska strukturer samt öka sin självbestämmanderätt mot den fattiga altiplanon där huvuddelen av männiksorna bor och där reformrörelserna är mycket starka. Här vill man inte ge för mycket självbestämmande rätt till regioner eftersom man är helt beroende av de inkomster som kommer från naturresurserna i öster om man någonsin ska kunna stävja fattigdomen i landet.

Mitt i allt detta har vi då den konstituerande församlingen som ska arbeta fram en ny konstitution för landet. Eftersom ingen sida har kvalificerad majoritet står det mesta av arbetet still och man har nyligen varit tvungen att förlänga mandatperioden med fyra månader till (till 14:e december). På grund av de politiska stridigheterna går dock hela processen mot ett praktfiasko, vilket spelar de mer konservativa intressen i landet helt i handen.

Vad som händer den 14:e september vill vi helst inte spekulera i. Vi hoppas på en bra utgång, men man blir ganska pessimistisk över läget och allt ifrån militärkupp, uppror eller inbördeskrig är fullt möjligt. I Venezuela tjatar Chavez om att om regringen utsätts för kuppförsök kommer man kunna räkna med venezulanskt stöd. Ja, ni förstår ju själva att det är en krutdurk som kan explodera när som helst, men håll gärna tummarna för Bolivia för det behövs. Det här landet kan bli ett föregångsexempel för andra, låt oss hoppas att det inte blir en total katstrof istället.

Omläggning av biståndspolitiken

Nu har ni som är där hemma säkert också hört att nu har regeringens beslut om vilka länder Sida ska vara kvar i eller inte. Just nu är Sverige via Sida aktiva i ca 70 länder och dessa ska bli 30. Vissa tematiska områden som HIV/AIDS och konflikter ska prioriteras liksom i praktiken vissa geografiska områden som Afrika. Latinamerikabiståndet (det bilaterala) kommer dras ner kraftigt och två av våra verksamhetsländer ska fasas ut. I Bolivia som anses vara Sydamerikas fattigaste land och som dessutom är i början av en intressant demokratiseringsprocess ska arbetet intensifieras.

För vår del innebär det inte så mycket. Vi får inte pengar av de bilaterala medeln och i Peru arbetar inte Sida med samma frågor som vi i vilket fall som helst. I Bolivia ökar däremot möjligheten att söka denna typ av pengar. Rent allmänt så kommer ju en del sektorer, länder och fattiga människor att förlora. Trots allt är ju en fattig människa i Afrika inte mycket fattigare än en fattig människa i Peru eller Bolivia (såvida man inte också har HIV och lever i ett krigsland). Men på det hela taget ser jag ganska positivt på landkoncentrationen. Det handlar ju trots allt om att försöka effektivisera biståndet och koncentrera sig på de områden där vi kan göra nytta. Dessutom försöker man koordinera så att andra givare täcker upp där Sverige lämnar vilket minskar komplexiteten och den administrativa paralyseringen som orsakas av att ha många olika givare.

Däremot får vi se hur fortsättningen blir eftersom det här bara är första steget i regeriongens nya biståndspolitik. Kvarstår gör ju fortfarande frågan om man tänker smygsänka biståndet genom att dribbla in kostnader för andra utgiftspområden som i det här fallet skulle te sig om moraliskt tveksamma (vilken utvecklingseffekt har t ex våra asylkostnader på sändarländerna; en definition som OECD har satt för medel som räknas som bistånd men där man ändå konstigt nog avtalat om att godkänna asylkostnader).

Fler bilder från Noel Kempff

Efter en hård djungeltur var det gott att drick en drink, sola och bada.

Den berömda kyrkan i Concepción, en av många jesuitkyrkor av liknande slag i området
I Florida blev det landsbygdsliv, då får man hämta sitt vatten i brunnen
En gigantisk padda i Florida

En glad liten ödla sprang upp på Stefan och ville inte släppa
Vår jeep korsar Rio Paragua för att komma in i parken

Lite bilder från Noel Kempff

Huanchaca
Brorsan och jag erövrar Huanchaca
Flygande gulblå aror

Noel Kempff Mercado - i knarksmugglarnas spår

Solnedgång över Amazonas sett från Huanchaca


Nu har vi kommit hem från Parque Nacional Noel Kempff Mercado, en djungelpark i ett avlägset hörn i nordöstra Bolivia. Parken är känd för fyra saker; rikt djurliv, en magnifik högplatå som reser sig 600 m över Amazonas, sina många spektakulära vattenfall, samt för att ha varit en plats där knarkfabrikanter ostört kunnat bedriva verksamhet i många år (med CIA och diverse militärregeringars stöd sägs det).

Att åka dit landvägen är en pärs bara det. först måste man flyga till Santa Cruz, Bolivias näst största stad, sedan ta sig till Concepción, en liten by med en jättefin jesuitkyrka (som står på UNESCOs kulturvärldsarvslista), och sedan en dammig jeeptur på 9 timmar till en by utanför parken som heter Florida. Därifrån är det sedan tre timmar till baslägret i Los Fierros. Det tar som sagt lite tid och man blir sliten redan innan man kommer in. Där väntar då vid den här tidpunkten ett par tusen djungelbin på att få slicka svetten från din varma kropp under alla dagens timmar. När vi kom dit var det inte så varmt och inte så mycket insekter (förutom bina) tyckte vi. Detta skulle under tidens gång komma att ändras allteftersom sandflugor, myggor, fästingar, getingar och annat gott tog sig tuggor från våra kroppar. Allt bits, sticks, bränns, svider eller annat, och då är ämndå detta den bästa tiden att åka. Inte en droppe regn föll under hela resan och temperaturen (som också är på sin lägsta punkt under juli-augusti) steg sakteligen. Eftersom klimat och miljö är aningen jobbigt kan man ju undra varför man åker dit och hur man pallar. Och det ska jag beraätta lite genom vad vi gjorde och såg.



Först och främst är det ingen plats för veklingar, man måste bära full packning (tält, mat, sovsäck etc) på många sträckor under ovannämnda omständigheter. Ska man upp på höplatån Huanchaca så är det samma sak fast 600 höjdmeter också. Vi började med en dag i baslägret som var ganska sunkig. Bina surrade, vi såg inget och vi gick på några tämligen ointressanta stigar. Vår guide var en surpuppa till narcissist och våra två lokala guider var ganska dåliga.
Snabbt fick vi information (som senare skulle visa sig ganska felaktig) om att det var i stort sett omöjligt att hinna med den södra sidans två stora attraktioner, Huanchaca och El Encantovattenfallet, ordentligt och utan att vandra 10 timmar med packning per dag. Detta p g a bilvägarnas dåliga förhållanden. Vi koncentrerade oss på Hunachaca istället och dag 2 bärjade vi vandringen uppför. Det började med djungel och bin för att övergå till bambuskog och sedan savann uppe på platån. Under sig ser man blå-gula aror flyga genom dalarna upp till sina bon på platån. Riktigt mäktigt och stillsamt. Religiöst nästan. Väl uppe är utsikten över Amazonas imponerande och sedan vandrar man bort till sin campingplats över en vidsträckt savann där man om man kommer rätt i tiden (vilket vi gjorde) lyckas tajma in arornas hemkomst från jobbet nere på låglandet. Vi gick genom palmdungar med massor av hemvändande och nästande aror som fläg 5 m ifrån oss och skränade. Allt detta i solnedgången (80-talskitsch så det förslår). Solen var dessutom så röd som jag aldrig sett den, vilket gjorde detta till en av de mest minnesvärda naturstunder jag varit med om. Campingplatsen var en mysig skogsglänta med en bäck och dagen efter gick vi till en mycket trevlig naturlig pool och badade av oss.

På vägen passerade man knarklangarnas kvarlämningar, en intakt motorcykel som man använt för att köra last med och ett kraschat kokainplan. På mesetan hade de sin fabrik som var så avlägsen att de fick vara i fred. De landade med sina plan och hade tvångsrekryterad lokal arbetskraft som blev mördade om de försökte ta sig ur. Efter mordet på professor Noel Kempff himself (då parken även bytte namn för att hedra minnet) var de tvungna att evakuera och flytta vidare.

Nåja, väl vid poolen upptäckte vi de första fästingarna. Själv plockade jag 10 men en annan i vår lilla grupp räknade in 50 lagom till resans slut. Vi gick tillbaka och campade nedanför mesetan på ytterligare ett mysigt ställe, för att dag 4 ta oss ner till Los Fierros igen. Härifrån gjorde vi sen en serie mer eller mindre bra utflykter för att kolla djur. Vissa, som min bror, hade oturen att ständigt hamna i en grupp (vi delade oss) som inte såg så mycket, medan jag själv såg 3 tapirer (en slags stor gris med en halv elefantsnabel), en bälta, en nattapa, en hjort, spindelapor, en stor ödla och lite annat. Fåglar och rovfåglar bara vimlar det av. Stefan fick dock se lite apor och sedan under en flodtur alligatorer, sköldpaddor, fler apor och lite annat.

Detta höll vi på med till dag 5, ofta på skumma natt- och morgontider då det är som bäst, och sedan åkte vi ut ur parken, åkte kanot på floden och sov i den lilla byn Florida för att sedan åka tillbaka till Concepción och Santa Cruz. Där slappade vi vid poolen, tog ett par välförtjänta drinkar och sedan ett flyg tillbaka till La Paz.

Sammanfattningsvis kan man säga att parken är spektakulär, men jobbig och avlägsen med. Det kändes riktigt surt att missa det stora vattenfallet men högplatån var magnifik och jag hade ju turen att se massor av djur. Vi var sju stycken som kände varandra och det var bara vi, guider etc. Många ställen fick man ha helt för sig själv och bara att ta sig ut i djungeln på natten är en grymt surrealistisk och häftig upplevelse.
Rekommenderas, men endast i kombination med en stor portion tålamod, jävlaranamma, och förmåga att utstå lite bister miljö. Min kollega Tomas har en bra kamera och lyckades ta en hel del fina djurbilder. Om man frågar snällt kan man kanske få dem och då kanske de dyker upp här. Tills dess får ni hålla till godo med mina lite sämre.

Till djungeln

Imorgon bär det av till djungeln. I ett avlägset hörn av Bolivia och Amazonas ligger Parque Nacional Noel Kempff Mercado, döpt efter en av Bolivias mest kända biologer efter att han blev dödad av knarksmugglare där. Vi har blivit tillsagda att det inte är en vanlig liten tur utan en expedition. Det blir nog mycket machetande, bärande, röjande och vandrande, men det ska samtidigt vara en av de mest spektakulära parkerna i Sydamerika. Hoppas bara man inte blir 1) skjuten av en knarksmugglare 2) kramad av en anakonda 3) uppäten av en jaguar 4) får för många larver som gror i skinnet.
Vi ses runt den 13:e.