Omläggning av biståndspolitiken

Nu har ni som är där hemma säkert också hört att nu har regeringens beslut om vilka länder Sida ska vara kvar i eller inte. Just nu är Sverige via Sida aktiva i ca 70 länder och dessa ska bli 30. Vissa tematiska områden som HIV/AIDS och konflikter ska prioriteras liksom i praktiken vissa geografiska områden som Afrika. Latinamerikabiståndet (det bilaterala) kommer dras ner kraftigt och två av våra verksamhetsländer ska fasas ut. I Bolivia som anses vara Sydamerikas fattigaste land och som dessutom är i början av en intressant demokratiseringsprocess ska arbetet intensifieras.

För vår del innebär det inte så mycket. Vi får inte pengar av de bilaterala medeln och i Peru arbetar inte Sida med samma frågor som vi i vilket fall som helst. I Bolivia ökar däremot möjligheten att söka denna typ av pengar. Rent allmänt så kommer ju en del sektorer, länder och fattiga människor att förlora. Trots allt är ju en fattig människa i Afrika inte mycket fattigare än en fattig människa i Peru eller Bolivia (såvida man inte också har HIV och lever i ett krigsland). Men på det hela taget ser jag ganska positivt på landkoncentrationen. Det handlar ju trots allt om att försöka effektivisera biståndet och koncentrera sig på de områden där vi kan göra nytta. Dessutom försöker man koordinera så att andra givare täcker upp där Sverige lämnar vilket minskar komplexiteten och den administrativa paralyseringen som orsakas av att ha många olika givare.

Däremot får vi se hur fortsättningen blir eftersom det här bara är första steget i regeriongens nya biståndspolitik. Kvarstår gör ju fortfarande frågan om man tänker smygsänka biståndet genom att dribbla in kostnader för andra utgiftspområden som i det här fallet skulle te sig om moraliskt tveksamma (vilken utvecklingseffekt har t ex våra asylkostnader på sändarländerna; en definition som OECD har satt för medel som räknas som bistånd men där man ändå konstigt nog avtalat om att godkänna asylkostnader).