Noel Kempff Mercado - i knarksmugglarnas spår

Solnedgång över Amazonas sett från Huanchaca


Nu har vi kommit hem från Parque Nacional Noel Kempff Mercado, en djungelpark i ett avlägset hörn i nordöstra Bolivia. Parken är känd för fyra saker; rikt djurliv, en magnifik högplatå som reser sig 600 m över Amazonas, sina många spektakulära vattenfall, samt för att ha varit en plats där knarkfabrikanter ostört kunnat bedriva verksamhet i många år (med CIA och diverse militärregeringars stöd sägs det).

Att åka dit landvägen är en pärs bara det. först måste man flyga till Santa Cruz, Bolivias näst största stad, sedan ta sig till Concepción, en liten by med en jättefin jesuitkyrka (som står på UNESCOs kulturvärldsarvslista), och sedan en dammig jeeptur på 9 timmar till en by utanför parken som heter Florida. Därifrån är det sedan tre timmar till baslägret i Los Fierros. Det tar som sagt lite tid och man blir sliten redan innan man kommer in. Där väntar då vid den här tidpunkten ett par tusen djungelbin på att få slicka svetten från din varma kropp under alla dagens timmar. När vi kom dit var det inte så varmt och inte så mycket insekter (förutom bina) tyckte vi. Detta skulle under tidens gång komma att ändras allteftersom sandflugor, myggor, fästingar, getingar och annat gott tog sig tuggor från våra kroppar. Allt bits, sticks, bränns, svider eller annat, och då är ämndå detta den bästa tiden att åka. Inte en droppe regn föll under hela resan och temperaturen (som också är på sin lägsta punkt under juli-augusti) steg sakteligen. Eftersom klimat och miljö är aningen jobbigt kan man ju undra varför man åker dit och hur man pallar. Och det ska jag beraätta lite genom vad vi gjorde och såg.



Först och främst är det ingen plats för veklingar, man måste bära full packning (tält, mat, sovsäck etc) på många sträckor under ovannämnda omständigheter. Ska man upp på höplatån Huanchaca så är det samma sak fast 600 höjdmeter också. Vi började med en dag i baslägret som var ganska sunkig. Bina surrade, vi såg inget och vi gick på några tämligen ointressanta stigar. Vår guide var en surpuppa till narcissist och våra två lokala guider var ganska dåliga.
Snabbt fick vi information (som senare skulle visa sig ganska felaktig) om att det var i stort sett omöjligt att hinna med den södra sidans två stora attraktioner, Huanchaca och El Encantovattenfallet, ordentligt och utan att vandra 10 timmar med packning per dag. Detta p g a bilvägarnas dåliga förhållanden. Vi koncentrerade oss på Hunachaca istället och dag 2 bärjade vi vandringen uppför. Det började med djungel och bin för att övergå till bambuskog och sedan savann uppe på platån. Under sig ser man blå-gula aror flyga genom dalarna upp till sina bon på platån. Riktigt mäktigt och stillsamt. Religiöst nästan. Väl uppe är utsikten över Amazonas imponerande och sedan vandrar man bort till sin campingplats över en vidsträckt savann där man om man kommer rätt i tiden (vilket vi gjorde) lyckas tajma in arornas hemkomst från jobbet nere på låglandet. Vi gick genom palmdungar med massor av hemvändande och nästande aror som fläg 5 m ifrån oss och skränade. Allt detta i solnedgången (80-talskitsch så det förslår). Solen var dessutom så röd som jag aldrig sett den, vilket gjorde detta till en av de mest minnesvärda naturstunder jag varit med om. Campingplatsen var en mysig skogsglänta med en bäck och dagen efter gick vi till en mycket trevlig naturlig pool och badade av oss.

På vägen passerade man knarklangarnas kvarlämningar, en intakt motorcykel som man använt för att köra last med och ett kraschat kokainplan. På mesetan hade de sin fabrik som var så avlägsen att de fick vara i fred. De landade med sina plan och hade tvångsrekryterad lokal arbetskraft som blev mördade om de försökte ta sig ur. Efter mordet på professor Noel Kempff himself (då parken även bytte namn för att hedra minnet) var de tvungna att evakuera och flytta vidare.

Nåja, väl vid poolen upptäckte vi de första fästingarna. Själv plockade jag 10 men en annan i vår lilla grupp räknade in 50 lagom till resans slut. Vi gick tillbaka och campade nedanför mesetan på ytterligare ett mysigt ställe, för att dag 4 ta oss ner till Los Fierros igen. Härifrån gjorde vi sen en serie mer eller mindre bra utflykter för att kolla djur. Vissa, som min bror, hade oturen att ständigt hamna i en grupp (vi delade oss) som inte såg så mycket, medan jag själv såg 3 tapirer (en slags stor gris med en halv elefantsnabel), en bälta, en nattapa, en hjort, spindelapor, en stor ödla och lite annat. Fåglar och rovfåglar bara vimlar det av. Stefan fick dock se lite apor och sedan under en flodtur alligatorer, sköldpaddor, fler apor och lite annat.

Detta höll vi på med till dag 5, ofta på skumma natt- och morgontider då det är som bäst, och sedan åkte vi ut ur parken, åkte kanot på floden och sov i den lilla byn Florida för att sedan åka tillbaka till Concepción och Santa Cruz. Där slappade vi vid poolen, tog ett par välförtjänta drinkar och sedan ett flyg tillbaka till La Paz.

Sammanfattningsvis kan man säga att parken är spektakulär, men jobbig och avlägsen med. Det kändes riktigt surt att missa det stora vattenfallet men högplatån var magnifik och jag hade ju turen att se massor av djur. Vi var sju stycken som kände varandra och det var bara vi, guider etc. Många ställen fick man ha helt för sig själv och bara att ta sig ut i djungeln på natten är en grymt surrealistisk och häftig upplevelse.
Rekommenderas, men endast i kombination med en stor portion tålamod, jävlaranamma, och förmåga att utstå lite bister miljö. Min kollega Tomas har en bra kamera och lyckades ta en hel del fina djurbilder. Om man frågar snällt kan man kanske få dem och då kanske de dyker upp här. Tills dess får ni hålla till godo med mina lite sämre.