Colombia

Gatudans i Cartagena

Knappt en vecka har gått sen vi kom hem från Colombia och plötsligt känns det längesen. Men man kan ju leva på minnena för det var helt fantastiskt. Vi började i Bogota, vars rykte för ett antal år sen skulle skrämma livet av varje svensk, men som nu städats upp alldeles extra. Jämför man Pretoria och Bogota så är man inte ens på samma kontinent. Tom Lima känns i alla fall farligare. Men mer än utposterade militärer lite här och var och en taxichaffis som deltagit i Bloque de Busqueda på 90-talet (specialstyrkan som jagade den extremt våldsamme men i vissa områden folkkäre knarkungen Pablo Escobar, el Padrino) kom vi inte legendonsusade knarkkungar eller gerillakidnappningar. Istället bjöd Bogota på trevliga människor, god mat och en någorlunda upputsad kolonial kärna. Botero-museet besöktes (han med de tjock tanterna ni vet) och vi tog en tur upp till Monserrat-kyrkan på berget ovanför.
Sedan åkte vi till Cartagena, eller rättare sagt det Miami-insipirerade höghusområdet Bocagrande. Det var Sida-konferens, vi bodde på modernt höghushotell och förutom poolbaren på 22:a våningen så var det sådär. Ingen bar start för Karibiens pärla alltså. Jag gjorde lite utflykter på dagarna när Karin jobbade och sedan åkte vi med gamla Boliviavännerna Ola och Nilla ut till Islas del Rosario , ett pärlband av öar i kristallklart vatten från vilken Fritidsresor-katalog som helst. Vi snorklade, åt hummer, låg i hängmattan, åt grillad fisk med kokosris (faktiskt varje dag när vi inte åt hummer) och gottade oss åt historierna om att Shakira och ...igen Pablo Escobar hade/haft hus på öarna utanför. När vi kom tillbaka till Cartagena visade sig staden från sin finaste koloniala sida. Överallt mysiga torg, perfekt temperatur och koloniala gator, med afrikansk dans, trummor, men också en del störiga gatuförsäljare. Det var här som Gabriel Garcia Marquez "Kärlek i Kolerans tid utspelade sig".
När Olla och Nilla åkte hem till honduras fortsatte jag till Santa Marta, mest känt för att vara dödsplats för den store befriaren Simon Bolivar, och om jag ska vara ärlig ingen höjdarstad. Men vi hade istället siktet inställt på Parque Nacional Tayrona, en djungelnationalpark vid kusten som skulle ha fantsatiska stränder (i del 2 för nu hinner jag inte skriva mer).