Metal i Bolivia

Metal i Bolivia har det svårt. Det finns inte jättemånga band och scenen och marknaden är inte särskilt stora. Den metal som når ut lite mer är oftast eller alltid kommersiell amerikansk musik av den typ som man hör på listorna.

Länge var det än värre. Visserligen hade Metallica fått både en och annan yngling att spela luftgitarr i sitt pojkrum (metal är inte direkt de fattigas favoritmusik, och inte det man hör på folkliga ställen), men den sociala kontrollen som utövas av de traditionsbundna och katolska familjerna dömde ofta ut denna inte alls satanistiska musikstil som ett verk av djävulen, och således var det ofta slutspelat på pojkrummen och i replokalerna.

Så en dag (eller var det två olika) kom de svenska banden Therion och Hammerfall till Bolivia. Till dags datum är det de enda (kanske nån till) internationellt kända hårdrocksbanden som besvärat sig med att besöka det Andernas rike. Kanske beror det på den tunna luften, men då kan man ju spela i Santa Cruz och slippa syrgasmask, eller kanske beror det på att organisationen här i landet inte alltid är den bästa, vilket Hammerfall senare skulle få erfara. Men troligast är det på grund av att det finns få fans, de få som finns är inte köpstarka, och att Bolivia inte ligger på någon rutt där det finns en större publik.
Och torts att Hammerfall fick uppleva tekniska problem till den milda grad att det knappt blev något ljud alls, så var deras besök en startpunkt för mångas hårda musikintresse.

Ja, sammanfattningsvis kan man säga att bolivianska hårdrocksband inte haft lätt att nå ut i världen och man skulle kunna tycka att det kan väl knappast finnas någon kvalitet i en sådan hårdrockens perifera avkrok. Men det gör det. Själva träffade vi Estertor (betyder rossling), ett melodiöst dödsmetallband från Cochabamba som håller en hög internationell standard trots sina magra resurser (det går knappt att trycka skivor i landet, man får oftast skicka dem till Peru eller Argentina) och få spelningar. Deras skiva ”Between silence and Light” blev av en internationell metal-sajt vald till en av 2003 års bästa skivor i genren tillsammans med en mängd av de otroligt bra band i genren (90% av de mest kända banden är svenska) som vi av ödets ironi begåvats med i Sverige och som spelar på våra klubbar i parti och minut.

Otroligt goa killar (som alla hårdrockare, är det en naturlag?) med vilka det gjordes en intervju (jag var med som metalexpert) som vi hoppas kan hamna i någon svensk tidning. Förhoppningsvis är det konsert nästa månad och då åker vi till Cochabamba och rockar loss.

Bilden: Jag, Emma och Arturo och Marcello från Estertor

Kristus, Cochabamba och vattenkriget

I helgen (det blev en långhelg med lite måndagskomp) åkte jag, Tomas och Emma till Cochabamba för att träffa metalbandet Estertor (se annan rubrik). Cochabamba är en trevlig stad, en av de större i Bolivia, som ligger i en dal på ca 2500 meters höjd. Omsatt i värmetermer innebär det så här års en perfekt svensk sommardag (27-28 grader, torr luft). Väldigt skönt. Och nu blommade jacarandor också och gav staden en lila ton lite här och där. Allt det påminde ju mycket om Pretoria, the jacaranda city. Cochabamba är dessutom en utpräglad bilstad, a la americana, och det är ju Pretoria också.

Cochabamba är känt för två saker utanför Bolivia. Den ena är en stor Kristusstaty på ett berg, nån meter högre än den i Rio. Man kan gå in i Jesus och klättra upp till hans armhåla. Där luktar det tyvärr inte så gott eftersom alla inte tar skylten (se bild) om kissfri zon på allvar. Det är i alla fall en mäktig syn även om utsikten inte är lika bra som i Rio.

Den andra saken som Cochabamba är känt för är det s k vattenkriget som utspelade sig i staden och dess omgivningar år 2000 under Hugo Banzers styre. Banzer är en gammal diktator som ett par decennier och ett par rundor kollektiv minnesförlust senare lyckades bli vald till president. Vattnet i Cochabamba privatiserades och såldes till ett företag i Bechtel-koncernen (amerikansk företagsjätte), med kraftigt höjda vattenpriser som följd. Detta gillade inte befolkningen i och runt Cochabamba, som är en jordbruksregion vars odlingar förbrukade stora mängder vatten. Protester och konfrontationer som följd av ett gemensamt företag av en bred koalition av brokiga intressenter gjorde att regeringen till slut fick backa och riva upp avtalet med Bechtel, varpå Bechtel givetvis stämde bolivianska staten på en ansenlig summa pengar för förlorade inkomster.

Nu, om det var det här året eller förra året, drog Bechtel tillbaka sin stämning då det internationellt uppmärksammade fallet skadade deras rykte. Om jag minns rätt så betalade Bolivia en symbolisk summa på en dollar som plåster på såren.

Vattenkriget blev startskottet för en våg av olika protester (bl a det våldsamma gaskriget 2003 som jag kommer att berätta om någon annan gång) som tills idag har lett till slutet för åtminstone 2 presidenter. Banzer själv fick dra sig tillbaka i förtid p g a cancer. Vattenkriget bevisade för folk att det gick att betvinga staten genom att paralysera viktiga kommunikationer, ett mönster som upprepar sig ständigt fortfarande. Det innebar ett fruktansvärt starkt uppsving för de sociala rörelserna, men som alltid vid sådana här incidenter finns det en obehaglig mörkersida som trots allt det positiva det har betytt för den folkiga upprättelsen hyser ett reellt hot mot ett riktigt demokratiskt samhälle.

Fler foton från trivselhelgen

Ett av alla dessa djungelvattenfall
En till utsiktsbild från Coroico, nu i solljus så att man ser hur fint det är

Trivselhelg i Coroico 8-10 sep

Eftersom det har varit så krävande på jobbet hade vi betsämt att vi skulle åka på trivselhelg till Coroico (igen, det var 3:e gången under min tid här, men sen är det ju varmt och trevligt också). Till slut blev vi nio personer med anhöriga.

För 10 dollar/person bodde vi hur bra som helst med en fantastisk utsikt. Det regnade första dagen, men sen blev det varmt som det ska. Så vi slappade, spelade biljard, spelade fuzzball (futbolin här), solade, badade och drack en del goda drinkar också. Det är ju det man gör här. En dag åkte vi ner till pozas del vagante och badade i floden ett par hundra meter ner. Hur bra som helst, med strömmar som förvandlade floden till en jacuzzi. Ett minus för alla insekter som bet mig så illa så att jag än idag (en och en halv vecka senare) lider.

Foton valle de las animas

Fler klättringsfoton

Klättring och vandring i La Paz

I lördags var Emma, Tomas och jag och klättrade i Zona Sur. Först blev vi lite besvikna när vi kom fram till en vägg i en liten by där det dessutom också var en massa folk. Det blev snart bättre då vi gick lite högre upp bland de röda fina klipporna. Det var första gången jag klättrade och jag tyckte att lederna var lite för svåra. Först fick jag prova på en 6A men då kom jag bara halvvägs. Min amatörmässiga blick tyckte det var lite för brant. Efter två försök gav jag upp och då gick vi vidare till en 5C. Förutom ett oerhört svårt parti i början, där jag fick lite hjälp :), så lyckades jag till slut ta mig upp till toppen där man kunde titta ut över dalen nedanför. Det var väldigt skoj och kändes som en stor seger. I mina två första försök hade jag trillat ner när jag inte orkade mer på det första partiet och det hade inte varit kul att behöva åka hem med idel misslyckanden.

Det var dessutom en väldigt fin och solig dag och det kändes som vi var på semester. Efteråt strosade vi runt och njöt lite i Zona Sur, som är den riktigt rika delen av La Paz.

I söndags var vi och vandrade i ett jättefint område i närheten av La Paz. Helt fantastiskt fint. Jag ska inte skriva så mycket utan lägga upp lite bilder istället. Här: Emma på väggen

Vad gör jag?

Nu har jag skrivit mycket om Bolivia och diverse fritidsaktiviteter, men inte så mycket om vad det mesta av min tid går till – jobb.
Så nu tänkte jag berätta lite vad jag gör. Jag är ”Coordinador de Programa”, alltså något liknande programhandläggare eller programutvecklare. Min uppgift är bland annat att hjälpa till att utveckla det biståndsprogram som vi drar igång här i La Paz departementet 2007. Då spenderar man sin dag med möten, besök och pappersarbete. Budgetar, ekonomi, programdokument osv.

Vi som alla andra svenska biståndsorganisationer använder oss av LFA, logical framework analysis för vårt programmeringsarbete. Det innebär att man utgår från målgruppens (alltså olika segment av den fattiga befolkning man vill hjälpa) egna behov. Tillsammans med dem skapar man ett ”problemträd” som visar rotorsaker, huvudproblem och effekter och därmed också visar var projektet, eller i det här fallet programmet, ska ha sitt fokus. Problem vänds till mål och resultat var efter man bestämmer vad man ska göra i verkliga livet för att uppnå sina resultat. Sedan fixar man budget, riskbedömningar och annat.
Mycket av grundarbetet görs av våra samarbetspartners (särskilt problemträden) men vi kommer in i ett tidigt skede för att se att arbetet uppfyller de krav som ställs och ligger innanför vår, Forum Syds, och Sidas verksamhets ram. Just nu är vi i två sådana här processer i olika stadium och vi samarbetar för närvarande med 9 organisationer.

Det blir alltså otroligt mycket jobb då tiden alltid är knapp. Dessutom är det många viljor som ska enas och alla har inte alltid samma syn på vad vi är för några, och tror istället att vi är en ovillkorlig källa till pengar. Då blir jag förbannad. Det har varit ganska jobbigt för jag har redan fått ta rollen som hård och direkt svensk som kommer med krav och restriktioner, särskilt i en process som jag så att säga ”ärvt”. I den andra som är helt ny blir alla nya krav inarbetade från början och ställer inte relationerna på sin spets på samma sätt.

Då och då försöker jag sticka ut och besöka projekt och organisationer eftersom det ger en väldigt bra bild av deras verksamhet och kapacitet. Det tar dock så mycket tid att det är svårt att komma ut så ofta. Som tur är verksamhetsområdet bara det här departementet, men även korta sträckor blir långa med sådana här vägar och sådana här politiska förhållanden. T ex blev det sightseeing i El Alto (omväg) för att det var ”bloqueo” (vägblockad) på vägen från Copacabana i förra veckan. Då hade vi ändå tur som kom fram överhuvudtaget.
I tisdags var det återigen blockad och då fick Perus landgrupp, som var på besök, helt enkelt snällt acceptera. Så småningom lyftes transportblockaden och de hade kunnat åka hem när de ville, men det vet man aldrig i förväg.