Metal i Bolivia

Metal i Bolivia har det svårt. Det finns inte jättemånga band och scenen och marknaden är inte särskilt stora. Den metal som når ut lite mer är oftast eller alltid kommersiell amerikansk musik av den typ som man hör på listorna.

Länge var det än värre. Visserligen hade Metallica fått både en och annan yngling att spela luftgitarr i sitt pojkrum (metal är inte direkt de fattigas favoritmusik, och inte det man hör på folkliga ställen), men den sociala kontrollen som utövas av de traditionsbundna och katolska familjerna dömde ofta ut denna inte alls satanistiska musikstil som ett verk av djävulen, och således var det ofta slutspelat på pojkrummen och i replokalerna.

Så en dag (eller var det två olika) kom de svenska banden Therion och Hammerfall till Bolivia. Till dags datum är det de enda (kanske nån till) internationellt kända hårdrocksbanden som besvärat sig med att besöka det Andernas rike. Kanske beror det på den tunna luften, men då kan man ju spela i Santa Cruz och slippa syrgasmask, eller kanske beror det på att organisationen här i landet inte alltid är den bästa, vilket Hammerfall senare skulle få erfara. Men troligast är det på grund av att det finns få fans, de få som finns är inte köpstarka, och att Bolivia inte ligger på någon rutt där det finns en större publik.
Och torts att Hammerfall fick uppleva tekniska problem till den milda grad att det knappt blev något ljud alls, så var deras besök en startpunkt för mångas hårda musikintresse.

Ja, sammanfattningsvis kan man säga att bolivianska hårdrocksband inte haft lätt att nå ut i världen och man skulle kunna tycka att det kan väl knappast finnas någon kvalitet i en sådan hårdrockens perifera avkrok. Men det gör det. Själva träffade vi Estertor (betyder rossling), ett melodiöst dödsmetallband från Cochabamba som håller en hög internationell standard trots sina magra resurser (det går knappt att trycka skivor i landet, man får oftast skicka dem till Peru eller Argentina) och få spelningar. Deras skiva ”Between silence and Light” blev av en internationell metal-sajt vald till en av 2003 års bästa skivor i genren tillsammans med en mängd av de otroligt bra band i genren (90% av de mest kända banden är svenska) som vi av ödets ironi begåvats med i Sverige och som spelar på våra klubbar i parti och minut.

Otroligt goa killar (som alla hårdrockare, är det en naturlag?) med vilka det gjordes en intervju (jag var med som metalexpert) som vi hoppas kan hamna i någon svensk tidning. Förhoppningsvis är det konsert nästa månad och då åker vi till Cochabamba och rockar loss.

Bilden: Jag, Emma och Arturo och Marcello från Estertor