Kossor på stan

Någon hade släppt ut ett par kossor på stan. Helt plötsligt hade vi 5 kossor utanför kontoret.

Bilder från invigningen

Har man fest måste man bjuda på cocablad
Justitieminister Casimira Rodriguez

Invigning av det nya kontoret

Brinnande lamafoster och lite annat smått och gott till Pachamama


Så var det den 22:e, dagen för invigningen av det nya kontoret (som vi förresten trivs väldigt bra i). 130 personer hade bekräftat sin ankomst och vi hade ordnat med grill och uppträdanden. Hur många som slutligen kom vet jag inte, men maten och drickan tog i alla fall slut. Bland gästerna kunde man se folk från våra samarbetsorganisationer, folk från andra organisationer, från ambassaden. Till och med justitieminister Casimira Rodriguez tittade in en stund. Don Mario, en andinsk präst, hade fixat offret till Pachamama för oss så att vi skulle få det bra i vårt nya kontor, men tydligen så brann inte lamafostret upp på rätt sätt, och askan blev svart istället för vit så nu är det nog kört… Såtillvida vi inte ordnar en reningsritual också.

Bilder från Catacora

Vicuñas
Byfest
Typiskt lerhus

Musik och dansfestival i Catacora

Mallku (traditionell ledare)


Catacora är en kommun som inte ligger jättelångt avståndsmässigt från La Paz, men tidsmässigt är det längre. Lååååååångt som man skulle säga här (fritt översatt). Men organisationen vi åkte med för att besöka en musik- och dansfestival försäkrade oss att det skulle ta ca 5 timmar. 5 timmar, varav det mesta på horribel grusväg i en usel minibuss utan fjädring är långt bara det. Ditresan tog dessutom 7 timmar inte 5.
Nåja, på vägen såg vi vicuñor, alltså den graciösaste av kameloider och med den finaste pälsen, samt en del Suris (en av två andinska strutsar, alla TP-älskare där hemma). Hela den här zonen som ligger västerut nära gränsen till Peru är dessutom en lama- och alpackaregion och därför fanns det nu tusentals (jag skojar inte) kamloider längs vägen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har sett så många lamor. Svarta, bruna, vita, brun-vita, svart-vita, fläckiga, fula, vackra, små, stora, tjocka, smala. Ja, kort sagt något för alla smaker.

Väl framme i byn som alltid låg bara ”precis om hörnet” strosade vi runt lite medan festiviteterna förbereddes. Byn hette Parachi och ligger på 4700 meters höjd 1 och en halv timme från närmaste telefon och saknar (än så länge) elektricitet. Folk bor vanligtvis i lerhus med grästak i en region där det kan bli ner till -15 på vintern. Lyxiga hus har plåttak.
Festivalen visade sig vara en dans och musiktävling som gick ut på att uppvärdera traditionell kultur (och nervärdera den hädiska västerländska kultur vi själva representerar, lite av en trend i Bolivia idag). Själv tyckte jag att denna del av färden var ganska medioker och det blev inte bättre av att det började regna och blåsa. Vi flydde snabbt in i vår minibuss som vi körde fram till första parkett medan de stackars deltagarna (som iofs är vana vid obehagligt Altiplanoväder) dansade på i regnet. Efter tävlingen som höll på ett par timmar blev det byfest. Det klarnade upp och vi dansade ringdans med byfolket till enformiga och falskklingande låtar (ok, man måste ha varit i Bolivia för att riktigt förstå). Detta är förståss den roliga delen och man blir enormt uppskattad. Fetsen efteråt kulle vara roligare att vara med på men tyvärr var vi tvungna att åka tidigt. Kanske tur det för dessa tillställningar brukar vara en uppvisning i ordentlig fylla och som gäst är man centrum för all dryckesaktivitet.

Resan hem var mindre skoj. 9 timmar med en ömmande svanskota på samma av Gud förbannade vägar, en punktering, ett par svårforcerade floder och en knarkkontroll senare var vi dock äntligen hemma. Allt detta på en dag, förstå om jag var trött dagen efter.

Fler bilder från Yungas

Puente Colgante
Barn i Yungas
Afrobolivianer i yungas

Mountain biking är farligt

Det skulle blivit kayaking och rappelling nerför ett vattenfall, men på grund av diverse Bolivia-saker (oorganisation, okunskap och lite till) ringde agenturen 1 timme innan stängningsdags dagen innan vi skulle åka och sa att man inte fått tag på guiden fast man hade försäkrat oss om att det inte skulle vara några som helst problem. Istället sa de att man bara kunde åka till Coroico och ta den lokala operatören där. Så det gjorde vi (det blev bara Karin och jag till slut), men det finns ingen sådan där. Nähä, vad ska man göra då, för även om ligga slappa i en pool är skönt var det ju inte riktigt därför vi åkte dit. Mountain bike är ju däremot skoj och det finns ju mycket roliga vägar och cykla på + en bra operatör i Coroico så det fick bli det istället.

Snabbt susade vi fram på breda stenlagda vägar i mäktigt djungellandskap. Vi testade även single track som egentligen är en mer teknisk form där man cyklar över stock och sten på små stigar i naturen, i det här fallet en grönskande djungel. Efter ett tag började det ösregna och vi blev genomblöta. Efter att ha kommit ner till floddalen blev vi skjutsade upp till ett litet pensionat mitt ute i ingenstans. Det finns en hel del afro-bolivianer där, ättlingar till slavar som spanjorerna skeppade dit från Afrika. Även om man kan glömma bort att man är i Sydamerikas hjärta och istället tro att man hamnat i Centralafrika, så blir man snabbt påmind eftersom dessa människor pratar aymara och spanska. En del klädde sig mer som man gör i Afrika, men andra har indiankläder på sig. Det hela är mycket intressant. Nåväl, där fick vi efter en del om och men lite lunch innan vi fortsatte nerför bergen. Efter en del grusväg (som är sjukt skoj för man kan dra på rejält) tog vi ett par riktigt svåra single track spår. Dessa var branta och regnet gjorde att man bara gled hela tiden. Svårt och farligt vilket jag snart skulle få erfara. En lurig hal stig, en felbedömning och en felaktig reflex gjorde att jag trillade av stigen och ut i djungeln – nerför. Vegetationen vek sig och jag och cykel stupade 5 m ner tills jag slog i ett träd. Trädet var det enda och sedan stupade det 15-20 m till. Tur i oturen var det enda jag skadade svanskotan som idag är väldigt öm och det är svårt att sitta. Armen kilades fast mellan två grenar, men hade jag inte prickat rätt där hade den nog knäckts. Inte heller slog jag mig på cykeln eller styret som landade över mig. Den kanske fastnade i en lian eller nåt innan den landade på mig. Jag kan inte fatta vilken tur jag hade för jag kunde lika gärna ha varit död eller invalidiserad. Chocken gjorde att jag bara skakade och det tog ett tag innan den riktiga smärtan satte in. På kortet ser man inte att det stupar rakt ner efteråt för all grönskan och det är svårt att se att det är minst 75 graders lutning. Hålet där mina räddare drar upp mig och min cykel var en grön vägg innan jag trillade ner.
DET ÄR DUMT ATT CYKLA PÅ SVÅRA STIGAR NÄR DET ÖSREGNAR!!! Kom ihåg det.

Nåja, jag överlevde det också, och jag tycker fortfarande mountain bike är otroligt skoj. Så skoj att jag nog måste ta mig en riktig funderare på om jag inte ska låta Carlos bygga en cykel till mig. Bolivia sägs vara ett av de absolut bästa MB-länderna i världen och det vore ju synd att inte passa på. Jag måste bara berätta en annan Boliviahistoria som är väldigt typiskt för det här landet. På vägen hem tog vi en minibuss. Denna stannar 100 m från stationen och tankar. Tror ni de tankar fullt? Nej, just det utan endast vad de trodde skulle räcka till La Paz utan minsta marginal. Resultatet blev att vi blev stående en bit från staden ute på vischan i mörkret utan bensin. Ett, tu, tre så var också chaufförerna borta. Då hade de liftat till La Paz för att skaffa bensin utan att säga ett knyst. En och en halv timme senare kommer de tillbaka med en petflaska så att vi kunde fortsätta. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, men ingen i bussen tyckte det verkade konstigt, ingen gnällde eller skällde heller. Hayaya Bolivia! Nej gott folk, ska ni komma på besök hit så gäller det att ha tålamod (vilket för övrigt inte är ett bra tecken om de säger till dig det här, det är illa nog med ordet genast). Inga tajta tidsplaner, ingen europeisk logik för då går det inte att njuta av det som är bra här. Yungas (regionen där Coroico ligger) är för övrigt än vackrare nu när det regnar, men det var nog sista gången den här säsongen som jag åker dit. Vägen hade redan börjat rasa och det regnade ganska mycket.

Bolivia-El Salvador 5-1

Just det! Vår vän Oscar Sanchez lyckades till och med nicka in ett. El Salvador är nog usla från början, på 3600 m såg de ännu sämre ut. Nu väntar vi bara på att Sverige ska annonsera ut planerna för julturneen, men Bolivia blir nog tyvärr inte ett av besöksmålen. Vi slipper alltså se publiken skrika "altura, altura" (höjd) till en speghetti-benad Anders Svensson.

Bolivia vs El Salvador

I söndags var vi på spa på ett av La Paz bästa hotell. För 80 bol fick man tillgång till jacuzzi, ångbastu, pool, vanlig bastu och lite annat. Det var vi svenskar, tre holländare (tror vi) och hela Bolivias fotbollslandslag. Uppenbarligen var det uppladdning inför vänskapslandskampen mot El Salvador på onsdag. Vi fick oss därför ett bra snack med Oscar (Sanchez?), Bolivars mittlås och en veteran från USA-vm 1994, det enda vm i modern tid som jag kan komma ihåg att Bolivia kvalificerat sig till. Nu är han äldst och ska tydligen lägga av om ett år eller så. Jag fick chansen att snacka lite fotboll, informera honom om Henke Larssons bedrifter i HIF, samt försöka pressa honom på ett par biljetter till onsdagsmatchen. Det blev inte så mycket av det så då gav jag och Mårten oss på att pressa den andra vm-veteranen som nu är tränare. Han lovade att försöka fixa det, men det kan ju också vara s k ”bolsnack” (läs struntprat).
Bolivias vm-facit 94? Förlust mot Tyskland och Spanien och oavgjort mot Sydkorea, men det kan Bolivias gyllene generation leva länge på här. Vi funderade på vilken paritet Bolivia- El Salvador skulle ha i Europa. Efter många om och men bestämde vi oss för att det nog är som Finland-Cypern.
I övrigt undrar jag om man hade tillåtits komma så nära Zlatan och Co? Nä, tror inte det va…

Futbolin=lycka

Söndag morgon. Jag är lycklig. Inte för att jag är i El Alto (det brukar inte göra mig överdrivet lycklig), utan för att jag nu är delägare till ett s k futbolin, kostnad 420 Bol. Alltså ett fotbollsspel som ibland i Sverige går under namnet Fuzzball. Futbolinet ska vi ha på vår patio på vårt nya fräscha kontor. Nu blir det mycket övertid…

Hyra video

I Bolivia finns det videouthyrningsaffärer precis som i Sverige. Man kan hyra en film för ca. 4,50. Annars kan man köpa den för tio. Det må se ut som en svensk affär men ALLA filmer är brända, nerladdade eller nåt annat illegalt. Varför hyra överhuvudtaget?

Bilder från Peru

Peru eller Polen?
Omar, min peruanska fader?

Piscos och kondorer

Långhelg=semester. Lite oklart exakt vilken dag som var helg i vilket land men det hade något att göra med Dia de los muertos att göra. Jag och ett par vänner och kollegor lämnade dödsstämningen och brödbaket och åkte till det soliga och varma Arequipa, Peru. Egentligen kan man inte göra så mycket där. Staden, som är Perus näst största är mest känd på turistrutten som utgångspunkten för Colca Canyon dit man åker och badar i varma källor och tittar på stora gamar (kondorer kallas de också, viktig andinsk symbol). Om Sydafrika plågar en med sina big five så gör Arequipa det med sina kondorer. Och det är inte alls säkert att man får se någon heller (men jag fick ju aldrig se någon leopard i Sydafrika heller). Det fick inte mina föräldrar. Men som tur är så har någon vänlig peruan fixat detta på en restaurang där man kan se denna viddernas kung kedjad, vingklippt och till allmän beskådan. Den enda kondor jag själv fick se denna gång var i form av en kylskåpsmagnet som jag köpte. Nog om det, förutom kondorer så är Arequipa känt för sin mat, så är man inte fågelintresserad kan man ju alltid äta och dricka (Pisco Sour). Och det gjorde vi också. Rätt skönt med ett avbrott från den alltid så smakfattiga och flottiga maten i La Paz. Vi hann även med lite river rafting, vilket på bilden mest ser ut som en söndagsutflykt i kanot för en grupp sjätteklassare, men ska sanningen fram så blev det mer dramatiskt än vad någon kanotutflykt på Rönne Å någonsin blivit. I någon fors körde vår båt rakt in i en sten och fastande där medan den snabbt vattenfylldes. Blixtsnabba (eller inte) reflexer räddade upp oss på båtens kant och hindrade denna från att slå runt. Men nu satt vi ju fastklamrade på relingen kramandes en sten. Det fanns ingen annan lösning än att kasta sig i vattnet och dras in med lina till den andra stranden medan guiderna fixade loss båten. Jag, min klant, lyckades ju dock trilla i vattnet, fastna i ett rep under ytan och få en rejäl kallsup innan jag kom upp våtskodd på andra stranden. Jag väntar fortfarande på en rejäl amöbaattack, då den fagra Rio Chile nog innehåller en hel del organismer som skulle göra vilken laboratorieassitent som helst vild av lycka. Tur att vi i alla fall var uppströms från Arequipa. Våta, glada och nöjda gick vi sedan ut och drack drinkar och försummade återigen sömnen, vilket skulle visa sig lite senare fram i helgen. Lördagen tillbringades vid en industrihamn som i brist på annat av peruanerna kallas ett badparadis. Men nu är det inte säsong och en tjock grå slöja dolde precis all himmel och sol som man annars skulle kunna önska sig i ett badparadis. Jag trillade i vattnet, blev blöt, frös och återupplivade min gamla mentala bild av Polen (No offense, Polen är säkert jättebra). Efter att nästan ha somnat hemma hos Magnus när han bjöd på middag sov jag till klockan 13. Då var min Boliviakollegor redan på en buss över altiplanon på väg hem till La Paz. Jag fick ett förebrående mail från min peruanska ”familj” för att jag hade setts på stadens gator men inte ringt och jag var därför tvungen att ordna ett avbönsbesök. Detta visade sig vara trevligt och jag och min kollega Susanna blev runtkörda i staden ivrigt konverserade. Under två dagar därefter var jag tvungen att befatta mig med arbete (men även en och annan Pisco) och sociala visiter, innan jag nöjd och belåten satte mig på 12 timmars bussen hem.

Fler bilder från Condoriri

Isklättring
Kontroll av sprickbildningen på glaciären
Boliviadraken isklättrar!
På högersida: glaciären som vi gick upp på
Fruset tält
Snötäckta berg

Condoriri

Hejsan, nu var det länge sedan jag skrev något. Mest för att jobbet varit sjukligt (japp, så illa är det) stressigt. För dem som inte vet det än så ska jag nu i alla fall bli chef. Det var väl en rolig nyhet. Mer ansvar, mer jobb, mer stress…

Då kan det vara trevligt att komma iväg lite och för första gången på flera veckor känns det som slappna av. Vart åker man då? Jo, till en snöig, kall glaciär där man knappt äter något, tvingas vistas i tält (för sova är svårt på höjd) och frysa. Men roligt är det med.
Men nu måste jag nog ta det från början. Ända sen vi kom har det snackats om att man måste upp på Huayna Potosi som är ett 6000m+-berg i La Paz departementet. Det är tufft och kallt, det finns inget syre och de felsta är glada att de gjort det men slipper helst att göra det igen. Man måste vara ordentligt acklimatiserad och efter snart 4 månader i La Paz kände jag mig redo.
Till Huayna Potosi skulle vi så ett gäng, men en efter en trillade folk bort tills det bara var jag och Emma kvar. Då arrangerade vi vår tur och ställde in oss på att gå tills Emma blev sjuk en dag innan. Inte de bästa förutsättningarna så då åkte vi med ett annat gäng kollegor och bekanta till ett lite snällare område – Condoriri, där topparna bara är mellan 5200-5600.

I tre dagar var vi där och tältade. Men eftersom det är lite ostadigt väder så här års fick vi stå ut med att endast resa, vandra till basen och slå läger då det mest regnade och var kallt. En liten tur upp på en av bergskammarna hann vi dock med. Baslägret ligger vid en glaciärsjö och är omgiven av vackra berg och glaciärer. Till på köpet stryker det omkring ett antal flockar med lamadjur och andra kameloider. På den steniga marken stryker massvis av viscachas (kaniner med svans och fin päls) omkring.

När det var dags att sova visade det sig att för min del gick det inte alls. Sova är svårt på höjd, och med lite ackumulerad stress, kyla (vi fick ut och skrapa snö från tältet två gånger) och annat blev det max en halvtimmes sömn för egen del.
När vi gick upp på morgonen var det is och snö överallt (se bild) men otroligt vackert. Dagen tillbringades på en glaciär där vi tränade olika tekniker för att gå med stegjärn på is samt isklättring. En gång tidigare har jag gått med stegjärn, men det var 10 år sedan. Isklättrat har jag aldrig gjort tidigare så det var en kul erfarenhet, mycket roligare än den vanliga klättring jag provade för första gången för ett par månader sedan.

Efter det gick vi hem och åt lite (svårt att äta på höjd med, man tappar aptiten) och skulle gå occh lägga oss för att gå upp vid midnatt och bestiga toppen Pequeño Alpamayo. Alpamayo är ett berg i Cordillera Blanca i Peru och brukar betraktas som världens vackraste berg för sin perfekta konform. Den lilla varianten i Bolivia har ett liknande utseende och når upp till 5360 m.

Efter att ha lyckats sova en 3 timmar så gick vi upp vid midnatt, åt lite frukost och vandrade iväg i stjärnljuset. Efter någon timme eller så kom vi fram till glaciären och började klättra uppåt. Det gick förvånansvärt enkelt även om man var trött i kroppen. När vi nådde ett bergspass på lite över 5000 m började det ljusna, och man såg djupa sprickor som blockerade vägen. Det gick inte heller att hitta någon annan väg runt det och medan vi undersökte möjliga vägar lät det som en stormvind precis bredvid eller under oss. Lite skrämmande för vi insåg att något rasade och att vi som satt ihop i repet låg ner på marken på en väldigt liten yta. Jag hade dessutom trillat ner i en snötäckt spricka (till midjan ungefär) på vägen upp. Säkerheten först och vi fick vända med den första av två toppar inom retligt synhåll. Väldigt knäckande eftersom det fram till topp nummer två endast var en timme (vi hade ju vandrat hela natten).
Men på det hela taget var det väldigt skoj. Inte bara att komma ut i naturen men att få prova på lite nya saker samt se att man har styrkan att bestiga höga berg.

Nu får det nog bli Huayna Potosi nästa säsong. Någon som kommer på besök och pallar kanske?

Resan fick dock en liten trist avslutning då guiden efter att ha släppt av mig vid mitt hus körde på en kvinna precis när han skulle svänga ut igen. Kvinnans manliga bekant blev helt galen, struntade i att hjälpa henne och slog istället sönder sidorutan på jeepen med två knytnävsslag. Det såg ut som en Hollywoodfilm. Kvinnan var dock uppe på benen snabbt och verkade inte vara allvarligt skadad även om hon fick åka till sjukhuset.