Piscos och kondorer

Långhelg=semester. Lite oklart exakt vilken dag som var helg i vilket land men det hade något att göra med Dia de los muertos att göra. Jag och ett par vänner och kollegor lämnade dödsstämningen och brödbaket och åkte till det soliga och varma Arequipa, Peru. Egentligen kan man inte göra så mycket där. Staden, som är Perus näst största är mest känd på turistrutten som utgångspunkten för Colca Canyon dit man åker och badar i varma källor och tittar på stora gamar (kondorer kallas de också, viktig andinsk symbol). Om Sydafrika plågar en med sina big five så gör Arequipa det med sina kondorer. Och det är inte alls säkert att man får se någon heller (men jag fick ju aldrig se någon leopard i Sydafrika heller). Det fick inte mina föräldrar. Men som tur är så har någon vänlig peruan fixat detta på en restaurang där man kan se denna viddernas kung kedjad, vingklippt och till allmän beskådan. Den enda kondor jag själv fick se denna gång var i form av en kylskåpsmagnet som jag köpte. Nog om det, förutom kondorer så är Arequipa känt för sin mat, så är man inte fågelintresserad kan man ju alltid äta och dricka (Pisco Sour). Och det gjorde vi också. Rätt skönt med ett avbrott från den alltid så smakfattiga och flottiga maten i La Paz. Vi hann även med lite river rafting, vilket på bilden mest ser ut som en söndagsutflykt i kanot för en grupp sjätteklassare, men ska sanningen fram så blev det mer dramatiskt än vad någon kanotutflykt på Rönne Å någonsin blivit. I någon fors körde vår båt rakt in i en sten och fastande där medan den snabbt vattenfylldes. Blixtsnabba (eller inte) reflexer räddade upp oss på båtens kant och hindrade denna från att slå runt. Men nu satt vi ju fastklamrade på relingen kramandes en sten. Det fanns ingen annan lösning än att kasta sig i vattnet och dras in med lina till den andra stranden medan guiderna fixade loss båten. Jag, min klant, lyckades ju dock trilla i vattnet, fastna i ett rep under ytan och få en rejäl kallsup innan jag kom upp våtskodd på andra stranden. Jag väntar fortfarande på en rejäl amöbaattack, då den fagra Rio Chile nog innehåller en hel del organismer som skulle göra vilken laboratorieassitent som helst vild av lycka. Tur att vi i alla fall var uppströms från Arequipa. Våta, glada och nöjda gick vi sedan ut och drack drinkar och försummade återigen sömnen, vilket skulle visa sig lite senare fram i helgen. Lördagen tillbringades vid en industrihamn som i brist på annat av peruanerna kallas ett badparadis. Men nu är det inte säsong och en tjock grå slöja dolde precis all himmel och sol som man annars skulle kunna önska sig i ett badparadis. Jag trillade i vattnet, blev blöt, frös och återupplivade min gamla mentala bild av Polen (No offense, Polen är säkert jättebra). Efter att nästan ha somnat hemma hos Magnus när han bjöd på middag sov jag till klockan 13. Då var min Boliviakollegor redan på en buss över altiplanon på väg hem till La Paz. Jag fick ett förebrående mail från min peruanska ”familj” för att jag hade setts på stadens gator men inte ringt och jag var därför tvungen att ordna ett avbönsbesök. Detta visade sig vara trevligt och jag och min kollega Susanna blev runtkörda i staden ivrigt konverserade. Under två dagar därefter var jag tvungen att befatta mig med arbete (men även en och annan Pisco) och sociala visiter, innan jag nöjd och belåten satte mig på 12 timmars bussen hem.