Condoriri

Hejsan, nu var det länge sedan jag skrev något. Mest för att jobbet varit sjukligt (japp, så illa är det) stressigt. För dem som inte vet det än så ska jag nu i alla fall bli chef. Det var väl en rolig nyhet. Mer ansvar, mer jobb, mer stress…

Då kan det vara trevligt att komma iväg lite och för första gången på flera veckor känns det som slappna av. Vart åker man då? Jo, till en snöig, kall glaciär där man knappt äter något, tvingas vistas i tält (för sova är svårt på höjd) och frysa. Men roligt är det med.
Men nu måste jag nog ta det från början. Ända sen vi kom har det snackats om att man måste upp på Huayna Potosi som är ett 6000m+-berg i La Paz departementet. Det är tufft och kallt, det finns inget syre och de felsta är glada att de gjort det men slipper helst att göra det igen. Man måste vara ordentligt acklimatiserad och efter snart 4 månader i La Paz kände jag mig redo.
Till Huayna Potosi skulle vi så ett gäng, men en efter en trillade folk bort tills det bara var jag och Emma kvar. Då arrangerade vi vår tur och ställde in oss på att gå tills Emma blev sjuk en dag innan. Inte de bästa förutsättningarna så då åkte vi med ett annat gäng kollegor och bekanta till ett lite snällare område – Condoriri, där topparna bara är mellan 5200-5600.

I tre dagar var vi där och tältade. Men eftersom det är lite ostadigt väder så här års fick vi stå ut med att endast resa, vandra till basen och slå läger då det mest regnade och var kallt. En liten tur upp på en av bergskammarna hann vi dock med. Baslägret ligger vid en glaciärsjö och är omgiven av vackra berg och glaciärer. Till på köpet stryker det omkring ett antal flockar med lamadjur och andra kameloider. På den steniga marken stryker massvis av viscachas (kaniner med svans och fin päls) omkring.

När det var dags att sova visade det sig att för min del gick det inte alls. Sova är svårt på höjd, och med lite ackumulerad stress, kyla (vi fick ut och skrapa snö från tältet två gånger) och annat blev det max en halvtimmes sömn för egen del.
När vi gick upp på morgonen var det is och snö överallt (se bild) men otroligt vackert. Dagen tillbringades på en glaciär där vi tränade olika tekniker för att gå med stegjärn på is samt isklättring. En gång tidigare har jag gått med stegjärn, men det var 10 år sedan. Isklättrat har jag aldrig gjort tidigare så det var en kul erfarenhet, mycket roligare än den vanliga klättring jag provade för första gången för ett par månader sedan.

Efter det gick vi hem och åt lite (svårt att äta på höjd med, man tappar aptiten) och skulle gå occh lägga oss för att gå upp vid midnatt och bestiga toppen Pequeño Alpamayo. Alpamayo är ett berg i Cordillera Blanca i Peru och brukar betraktas som världens vackraste berg för sin perfekta konform. Den lilla varianten i Bolivia har ett liknande utseende och når upp till 5360 m.

Efter att ha lyckats sova en 3 timmar så gick vi upp vid midnatt, åt lite frukost och vandrade iväg i stjärnljuset. Efter någon timme eller så kom vi fram till glaciären och började klättra uppåt. Det gick förvånansvärt enkelt även om man var trött i kroppen. När vi nådde ett bergspass på lite över 5000 m började det ljusna, och man såg djupa sprickor som blockerade vägen. Det gick inte heller att hitta någon annan väg runt det och medan vi undersökte möjliga vägar lät det som en stormvind precis bredvid eller under oss. Lite skrämmande för vi insåg att något rasade och att vi som satt ihop i repet låg ner på marken på en väldigt liten yta. Jag hade dessutom trillat ner i en snötäckt spricka (till midjan ungefär) på vägen upp. Säkerheten först och vi fick vända med den första av två toppar inom retligt synhåll. Väldigt knäckande eftersom det fram till topp nummer två endast var en timme (vi hade ju vandrat hela natten).
Men på det hela taget var det väldigt skoj. Inte bara att komma ut i naturen men att få prova på lite nya saker samt se att man har styrkan att bestiga höga berg.

Nu får det nog bli Huayna Potosi nästa säsong. Någon som kommer på besök och pallar kanske?

Resan fick dock en liten trist avslutning då guiden efter att ha släppt av mig vid mitt hus körde på en kvinna precis när han skulle svänga ut igen. Kvinnans manliga bekant blev helt galen, struntade i att hjälpa henne och slog istället sönder sidorutan på jeepen med två knytnävsslag. Det såg ut som en Hollywoodfilm. Kvinnan var dock uppe på benen snabbt och verkade inte vara allvarligt skadad även om hon fick åka till sjukhuset.