Mountain biking är farligt

Det skulle blivit kayaking och rappelling nerför ett vattenfall, men på grund av diverse Bolivia-saker (oorganisation, okunskap och lite till) ringde agenturen 1 timme innan stängningsdags dagen innan vi skulle åka och sa att man inte fått tag på guiden fast man hade försäkrat oss om att det inte skulle vara några som helst problem. Istället sa de att man bara kunde åka till Coroico och ta den lokala operatören där. Så det gjorde vi (det blev bara Karin och jag till slut), men det finns ingen sådan där. Nähä, vad ska man göra då, för även om ligga slappa i en pool är skönt var det ju inte riktigt därför vi åkte dit. Mountain bike är ju däremot skoj och det finns ju mycket roliga vägar och cykla på + en bra operatör i Coroico så det fick bli det istället.

Snabbt susade vi fram på breda stenlagda vägar i mäktigt djungellandskap. Vi testade även single track som egentligen är en mer teknisk form där man cyklar över stock och sten på små stigar i naturen, i det här fallet en grönskande djungel. Efter ett tag började det ösregna och vi blev genomblöta. Efter att ha kommit ner till floddalen blev vi skjutsade upp till ett litet pensionat mitt ute i ingenstans. Det finns en hel del afro-bolivianer där, ättlingar till slavar som spanjorerna skeppade dit från Afrika. Även om man kan glömma bort att man är i Sydamerikas hjärta och istället tro att man hamnat i Centralafrika, så blir man snabbt påmind eftersom dessa människor pratar aymara och spanska. En del klädde sig mer som man gör i Afrika, men andra har indiankläder på sig. Det hela är mycket intressant. Nåväl, där fick vi efter en del om och men lite lunch innan vi fortsatte nerför bergen. Efter en del grusväg (som är sjukt skoj för man kan dra på rejält) tog vi ett par riktigt svåra single track spår. Dessa var branta och regnet gjorde att man bara gled hela tiden. Svårt och farligt vilket jag snart skulle få erfara. En lurig hal stig, en felbedömning och en felaktig reflex gjorde att jag trillade av stigen och ut i djungeln – nerför. Vegetationen vek sig och jag och cykel stupade 5 m ner tills jag slog i ett träd. Trädet var det enda och sedan stupade det 15-20 m till. Tur i oturen var det enda jag skadade svanskotan som idag är väldigt öm och det är svårt att sitta. Armen kilades fast mellan två grenar, men hade jag inte prickat rätt där hade den nog knäckts. Inte heller slog jag mig på cykeln eller styret som landade över mig. Den kanske fastnade i en lian eller nåt innan den landade på mig. Jag kan inte fatta vilken tur jag hade för jag kunde lika gärna ha varit död eller invalidiserad. Chocken gjorde att jag bara skakade och det tog ett tag innan den riktiga smärtan satte in. På kortet ser man inte att det stupar rakt ner efteråt för all grönskan och det är svårt att se att det är minst 75 graders lutning. Hålet där mina räddare drar upp mig och min cykel var en grön vägg innan jag trillade ner.
DET ÄR DUMT ATT CYKLA PÅ SVÅRA STIGAR NÄR DET ÖSREGNAR!!! Kom ihåg det.

Nåja, jag överlevde det också, och jag tycker fortfarande mountain bike är otroligt skoj. Så skoj att jag nog måste ta mig en riktig funderare på om jag inte ska låta Carlos bygga en cykel till mig. Bolivia sägs vara ett av de absolut bästa MB-länderna i världen och det vore ju synd att inte passa på. Jag måste bara berätta en annan Boliviahistoria som är väldigt typiskt för det här landet. På vägen hem tog vi en minibuss. Denna stannar 100 m från stationen och tankar. Tror ni de tankar fullt? Nej, just det utan endast vad de trodde skulle räcka till La Paz utan minsta marginal. Resultatet blev att vi blev stående en bit från staden ute på vischan i mörkret utan bensin. Ett, tu, tre så var också chaufförerna borta. Då hade de liftat till La Paz för att skaffa bensin utan att säga ett knyst. En och en halv timme senare kommer de tillbaka med en petflaska så att vi kunde fortsätta. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, men ingen i bussen tyckte det verkade konstigt, ingen gnällde eller skällde heller. Hayaya Bolivia! Nej gott folk, ska ni komma på besök hit så gäller det att ha tålamod (vilket för övrigt inte är ett bra tecken om de säger till dig det här, det är illa nog med ordet genast). Inga tajta tidsplaner, ingen europeisk logik för då går det inte att njuta av det som är bra här. Yungas (regionen där Coroico ligger) är för övrigt än vackrare nu när det regnar, men det var nog sista gången den här säsongen som jag åker dit. Vägen hade redan börjat rasa och det regnade ganska mycket.