Musik och dansfestival i Catacora

Mallku (traditionell ledare)


Catacora är en kommun som inte ligger jättelångt avståndsmässigt från La Paz, men tidsmässigt är det längre. Lååååååångt som man skulle säga här (fritt översatt). Men organisationen vi åkte med för att besöka en musik- och dansfestival försäkrade oss att det skulle ta ca 5 timmar. 5 timmar, varav det mesta på horribel grusväg i en usel minibuss utan fjädring är långt bara det. Ditresan tog dessutom 7 timmar inte 5.
Nåja, på vägen såg vi vicuñor, alltså den graciösaste av kameloider och med den finaste pälsen, samt en del Suris (en av två andinska strutsar, alla TP-älskare där hemma). Hela den här zonen som ligger västerut nära gränsen till Peru är dessutom en lama- och alpackaregion och därför fanns det nu tusentals (jag skojar inte) kamloider längs vägen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har sett så många lamor. Svarta, bruna, vita, brun-vita, svart-vita, fläckiga, fula, vackra, små, stora, tjocka, smala. Ja, kort sagt något för alla smaker.

Väl framme i byn som alltid låg bara ”precis om hörnet” strosade vi runt lite medan festiviteterna förbereddes. Byn hette Parachi och ligger på 4700 meters höjd 1 och en halv timme från närmaste telefon och saknar (än så länge) elektricitet. Folk bor vanligtvis i lerhus med grästak i en region där det kan bli ner till -15 på vintern. Lyxiga hus har plåttak.
Festivalen visade sig vara en dans och musiktävling som gick ut på att uppvärdera traditionell kultur (och nervärdera den hädiska västerländska kultur vi själva representerar, lite av en trend i Bolivia idag). Själv tyckte jag att denna del av färden var ganska medioker och det blev inte bättre av att det började regna och blåsa. Vi flydde snabbt in i vår minibuss som vi körde fram till första parkett medan de stackars deltagarna (som iofs är vana vid obehagligt Altiplanoväder) dansade på i regnet. Efter tävlingen som höll på ett par timmar blev det byfest. Det klarnade upp och vi dansade ringdans med byfolket till enformiga och falskklingande låtar (ok, man måste ha varit i Bolivia för att riktigt förstå). Detta är förståss den roliga delen och man blir enormt uppskattad. Fetsen efteråt kulle vara roligare att vara med på men tyvärr var vi tvungna att åka tidigt. Kanske tur det för dessa tillställningar brukar vara en uppvisning i ordentlig fylla och som gäst är man centrum för all dryckesaktivitet.

Resan hem var mindre skoj. 9 timmar med en ömmande svanskota på samma av Gud förbannade vägar, en punktering, ett par svårforcerade floder och en knarkkontroll senare var vi dock äntligen hemma. Allt detta på en dag, förstå om jag var trött dagen efter.