Nya sammanstötningar i Sucre

Läget fortsätter allvarligt spänt. Under den gånga helgen samlades den konstituerande församlingen i en militärförläggning, enda sättet att skydda sig mot de våldsamma demonstrationer som förlamat församlingens arbete de senaste månaderna enligt regeringen, och godkände "en grande" den nya konstitutionstexten. Oppositionen bojkottade sessionen och kallade den illegal. Sammanstötningarna på gatorna blev så våldsamma att 4 personer dog. Polisen har nu dragit sig tillbaka från Sucre till Potosi. Enligt deras kommendant känner sig polisen som offer för de politiska konflikterna och kommer inte att återvända till Sucre förrän man får "säkerhetsgarantier". Ni förstår ju det bizarra i det hela, men samtidigt är det nog ganska bra att sammanstötningarna lugnas ner lite. I andra departement har ligister börjat bränna statsägda lokaler och institutioner.

Vidare är man nu fullt på krigsstigen vad gäller den allmäna pensionen för personer över 60 år. På både statsägda och privata media kablar man nu ut sina respektiva hårt vinklade budskap om att regeringen snor alla pengarna från departamenten vs. oligarkerna vill hindra Bolivias utveckling.
Ganska fult åt båda hållen. På regeringstödda kanaler visar man bilder på förstörda regeringsbyggnader, utbrända bilar och annat följda av ett antal namn och foton på "fienden", de rika oligarkerna från Santa Cruz.

Själva besökte vi Achacachi i helgen. Två dagar innan vi kom skar en militant ursprungsfolksgrupp vid namn "ponchos rojos" huvudet av några hundar inför tv-kamerorna. Hundarna hade målats med namnen på prefekterna i Cochabamba (Reyes Villas) och Santa Cruz (Ruben Costas). Givetvis blev det ramaskri och Ponchos Rojos hamnade i blickljuset som blodtörstiga bestar. Kanske var det de ville. Uppenbarligen ville de skicka ett budskap, men det kanske inte var det smartaste sättet. Igår attackerades högermedia av upprörda regeringstrogna som inte heller gör någon någon tjänst (regeringen hade inte något med detta att göra enligt dem själva, oppositionen hoppade genast på denn vinkling). Själv bor vi bredvid en av dessa högerkanaler och det var skrik och gormande där halva kvällen.

Sakta men säkert känns det som att folk på alla sidor håller på att tappa både tålamod och huvud. De som vill ha dialog blir allt färre och våldsverkarna fler.

Farväl Oscar

Oscar Sanchez var en av bolivianska stora profiler i modern tid. I fredags gick han bort efter att under en tid blivit allt sämre till följd av njurcancer. Oscar blev bara 36 år gammal. Trots att man opererat bort en av hans njurar tidigare i år spelade han ändå ett par matcher på boliviansk elitnivå. Efter att sjukdomen gjort honom allt för svag för att spela tog han över tränarrollen i ett av de stora La Paz-lagen The Strongest (Tigre).

Oscar Sanchez var stor i La Paz efter många säsongers kamperande som försvarsklippa i Bolivar och Tigre. I landslaget var han given och gjorde debut strax innan VM i USA 1994, i ett av de mest framgångsrika bolivianska landslagen någonsin. Nu är inte boliviansk fotboll så stor, men Oscar Sanchez hade förutom VM-medverkan ett par stora internationella minnen, inte minst när Bolivar gick till final i Copa Sudamericana 2005 och fick möta Boca Juniors (ett av Argentinas största lag). Själv fick jag möjlighet att både se Oscar spela och chansen att prata med honom i Hotel Europas spa för drygt ett år sedan. Då verkade han pigg och berättade hur det var på den där VM-resan till USA, uppladdningen i Europa och stoltheten att få representera sitt land i ett stort mästerskap. Dagen efter såg vi bolivianska landslaget slå El Salvador med 5-1. Oscar nickade in ett av de fem målen.

Men som den lokala dagstidningen skrev: Oscars sista fint lyckades inte.
Han lyckades inte lura döden. Evo besökte likvakan i Cochabamba, det säger en del om Oscars storhet och hur många som nu sörjer. Vila i frid, hoppas du blir uttagen i himlens elva.

Sprickan bråddjup

Nya kravaller och nya problem i den dokusåpa som kallas boliviansk politik. Nu är konflikterna som omger den s k konstituerande församlingen så allvarliga att det är ytterst tveksamt om den ska kunna slutföra sitt uppdrag - att förse landet med en ny konstitution.
Som nämnts tidigare är den riktigt stora konflikten just nu var huvudstaden ska ligga, i Sucre som enligt nuvarande konstituion är huvudstad men som för tillfäller endast inhyser den högsta domstolen, eller i La Paz som är säte för regeringen och parlamentet samt är landets ekonomiska centrum. Detta är dock bara en frontkonflikt för större teman som t ex den djupa klyftan mellan öst och väst i landet.
Huvudstadsfrågan trotsar all lösning, mycket därför att Sucre, eller rättare sagt en del starka ekonomiska och politiska intressen sägs det, vägrar acceptera någon kompromiss. Folkmobbar belägrar den gamla koloniala teatern där sessionerna hålls och p g a säkerheten för de valda delegaterna inte kan garanteras så har församlingen heller inte hållt en enda session sedan tre månader tillbaka. Igår försökte några modiga delegater ta sig in för att återuppta arbetet men blev istället attackerade och misshandlade av en grupp radikala studenter från Sucre. Regeringen anklagar högern och tvärtom. Min magkänsla säger mig att det nog ligger något i regeringens anklagelser.

Den rika s k halvmånen har hela tiden försökt sabotera församlingens arbete av den enkla anledning att man vill inte att Bolivia ska förändras med risk för att de explotativa system (jag vet att det låter socialistiskt men tyvärr är det nog så här) som genererar makt och pengar för ett fåtal ska upplösas. Man har hela tiden också av förklarliga anledningar stött Sucres krav på flytt av presidentmakt och parlament. Nu vill sociala rörelser och andra som stod bakom revolterna 2003 som ledde till det s k gaskriget mobilisera sitt folk och slå en järnring runt teatern som är säte för församlingen eller alternativt flytta församlingen till Oruro, vilket även flera politiker och regeringstrogna är inne på. Ett stort slag i ansiktet på Sucre, undrar jag om inte det skulle kunna utlösa mycket allvarliga konsekvenser.

Mindre konflikter som ständigt blossar upp har inte heller lugnat ner sig. En ny lag som ger äldre rätt till en "Renta de dignidad" (ung. pension för ett värdigt åldrande) är ingen emot, men när pengarna skulle tas från inkomsterna från olje- och gasförsäljning (de s k IDH, direkta skatter på olja och gas) blev det ramaskri på låglandet. De pengarna förvaltas nämligen till en viss procent av departamenten själva. Att at dem är som att slänga bensin på hela den känsliga frågan om regionalt självbestämmande. Nu hotar ett antal regioner med civil olydnand, vilket regeringen har förklarat är helt utanför lagens råmärken och därmed är karusellen igång.

På tal om bensin så råder det allvarlig brist på diesel (ibland är det gas, mjöl eller nåt annat). Spekulationer och okontrollerad smuggling har gjort att det knappt finns nån diesel. Precis som med gasen för ett par månader sen så sker nu många dieseltransporter under militärt beskydd och i konvoj.

Vi följer spänt utvecklingen, den konstituerande församlingen har t o m 14 december på sig att fixa en ny konstitution. En omöjlig deadline. Ska man lyckas får man nog förlänga mandatet ytterligare en gång. Men då krävs en lösning på de problem som f n stoppar all vidare dialog.

Dödskalledagen

Skallarna från vise män (kallawayas) som kommer från en speciell by i Apolobamba, Charasani. Jag bjöd på en cigarrett och lite koka. Hoppas det innebär lite tur.

Den 8:e november, drygt en vecka efter de dödas dag firas "dödskalledagen". Denna dag plockar man ut skallarna från sina döda familjemedlemmar eller andra (vissa har tydligen hittats eller överkommits på andra sätt). Jag har inte riktigt förstått rikigt hur processen att skaffa sig en dödskalle går till och vill nog helst inte veta. Men man tar i alla fall ut sina skallar på tur, går till kyrkogården, ger dem cigaretter, kokablad och annat. vissa skallar har pilotbrillor och andra mössor med favoritfotbollslaget. Ganska bizarrt faktiskt.
Som besökare kan man fråga vad skallen heter och erbjuda den en cigarett eller lite koka för att skallen ska fixa tur till dig. Man behandlar den som en god vän eller familjemedlem under dagen och ser till att den har bra.

En kyckling i armhålan

I söndags bjöd vi in kontorets städerska Doña Eugenia och hennes son på lite fika hemma hos oss. vi pratade om lite allt möjligt, men sonen Eduardo satt ganska tyst som för det mesta. Plötsligt började det pipa innanför jackan på Eduardo och det var inte en mobiltelefon, utan en kyckling. En ganska stor sådan också. Vi fick donera en skolåda till kycklingen och var bara tvungna att ta ett foto för det var ganska... exotiskt.

De dödas dag

Matutdelning för bön på Cementerio General


Allhelgonahelgen har en stark tradition i Bolivia. Hela helgen tillägnar man de döda för vilka man bland annat ber och lagar mat. Det råder en stämning inte så mycket av sorg (efter avd jag upplever) utan snarare av ihågkomst och samvaro med de dödas andar. Blandningen av ursprungstro och katolicism har gett upphov till ett av de mest speciella Allhelgonafirandena på kontinenten. I fredgas var vi därför på den stora kyrkogården i La Paz för att bilda oss en egen uppfattning. Kyrkogården var full av folk som satt eller stod framför döda familjemedlemmars gravar. I Bolivia är det vanligt att man begraver folk i kryptor ovanför jorden. Varje avliden har därmed en egen liten nisch med ett altare där de anhöriga sätter blommor, mat och gåvor. Icke-anhöriga, mest fattiga, går runt och ber för de avlidna mot att de får mat av den avlidnes familj. Vissa familjer hyr in musiker som spelar en stilla melodi framför just deras familjemedlems lilla altare.
Det är definitvt en dag då man som levande känner samvaro med de som dött. Kanske gör denna närhet att döden inte heller känns lika slutlig?
Hursomhelst så är skillnaden från Sverige slående och det rekommenderas att personer som är i Bolivia på den helg gör sig besväret att uppleva något annorlunda.