Chapare

Familjen Ödquist

Karins föräldrar är på besök. Tanken var att åka till Santa Cruz, men efter den senaste tidens oroligheter hade vi redan bestämt oss för att ta något mindre konfliktfyllt och närmre hemma. Rurrenabaque alltså. På randen av en av Bolivias mest förtjusande regnskogsnationalparker är den lilla svettiga staden ett klart turistmål. Pittoreska småflyg transiterar vad som måste vara en av världens mest dramatiska flygrutter (höga berg till ångande djungler på 45 min) och flygplatsen är som hämtad ur en Indiana Jones film.
Tyvärr är det därmed också osäkert om man kommer fram i tid eller inte. Så fort det regnar lite natten innan så blir landningsbanan obrukbar och detta innebar att man sköt upp vårt flyg hela tiden. Till slut var vi tvugna att åka nån annanstans. Amaszonas (flygbolaget) verkade förvånade att vi inte ville vänta. Vi flög istället till Cochabamba (2500 m höjd, asfalterad landningsbana, kanske t o m kontrolltorn?) och tog den vackra bergsvägen ner till chapare-djun geln på 300m. Några dagar på ett djungelhotell som gav en säkert 10 rätter att välja på varje dag (grillad fisk med ris och pommes frites, grillad kyckling med ris och pommes frites, friterad kyckling med ris och pommes frites, ”gyllene” kyckling med ris och pommes frites, omelette med ris och pommes frites, en stek med kött och pommes frites osv) och en övermänsklig värme, men även behagliga kvällar, djungelpromenader, fladdermöss och några halvblinda, kraxande nattfåglar (låter ju inte så kul, men det var det). Av den legendariska koka- och kokainproduktionen såg vi inte mycket i vad Ola kallade ”Bolivias” Christiania. Inte ens en blokad. Väldigt obolligt och inte ens den sunkiga minibussen och vår privatschaufförs otröttliga förkärlek till Kjarkaslåten ”Tu no estabas” (ca 100 ggr och i stort sett den enda musik vi hörde på tre dagar) kunde ändra det intrycket.