Pantanal - here we come

Summerar den här veckan med ett en boliviansk politisk paradox. Angående belägringen av Brasiliens ambassad i Honduras där den avsatte president Zelaya och hans anhängare nu härbärgeras. Ström, telefon och vatten har stängts av och ingen mat kommer in. Den käre Evo uttalade sig skarpt mot beteendet och ansåg att sådana metoder bevisade att Honduras nu blivit en facistisk diktatur. Konstiga ord från en man som byggt sin karriär på exakt samma metoder. För Evo är ju syftet skillnaden. För oss andra: Kasta inte sten när man sitter i glashus (hur mycket än vi som inte blockerar daligen kan hålla med i hans analys och hans kamp eller ej).

För övrigt beger jag och Karin nu oss iväg till ett av världens viktigaste träsk - Pantanal - på gränsen mellan Bolivia, Brasilien och Paraguay. Tanken är att vi ska kolla kajmaner, stora ganagre och gigantiska papegojor tills vi stupar. Tanken var också (efter en kontakt med Bolivias enda ok guidningsoperation) att börja i Bolivia och sen ta oss över till Brasilien, för killen som vi pratat med (och som endast kan kontaktas på mobil) och som sa att vi bara skulle ringa nån dag innan vi åkte är inte helt oväntat incomunicado en dag innan avfärd. Ni som känner till Bolivia vet frustrationen och hopplösheten som ett "Luego de la señal..." innebär. Den högst otillförlitliga mobilkontakten funkar sällan ens i La Paz centrum så hur är det då i bushen?

Så vi drar nog rakt över gränsen till Brasseland istället och stannar en vecka eller två. Vi ses därefter. Bilder utlovas.