Nu börjar den materialistiska eran i katastrofdrabbat Bolivia

I mitt liv är det mest jobb (problem) och praktiska saker med vår flyytt etc. Vi ska i alla fall flytta in i ett litet tyskliknande radhus med ikeamöbler en minut från mitt kontor. Vi ska ha alarm, trädgårdsskötselsbidrag, kabeltv, internet och en basförstärkarsimulator av märket Line6. Fattas bara bilen, hunden och ett par grejer till (som en mountainbike och ett undervattenshus till kameran som jag heller inte har). Medans vi planerar för ett liv i materialistisk anda så är som vanligt resten av Bolivia i katastroftillstånd. I det översvämmningsdrabbade låglandet ligger/har legat 60-80% av departamentet Beni under vatten. Olika organisationer organiserar räddnings- och katastrofarbete så vill ni skänka något så går det säkert att hitta.Vill ni skänka något till ett kanonbra program som vi ska starta för barn och ungdomar i El Alto med jättebra lokala organisationer så kan ni kontakta mig så talar jag om hur ni ska göra. Även mycket små bidrag kan göra skillnad.

Karneval...

På ett ölställe kunde man få in en meter öl i sin alldeles egna tappning. Lägg märke till flipflopsen (till alla boliviavänner)
Paragliding över öknen. Det blev mycket akrobartik den här gången. Hoppas det kommer ne liten video på ett sjukt stunt sen.

... i Bolivia är ingen hit (som det ofta förfärats över på den här bloggen): folk bläter ner dig med vatten dagarna i ända och tycker det är jätteskoj. Spelar ingen roll om du bara ska till mataffären och köpa mat. Sen är alla aspackade och kör ihjäl sig och andra. Så man gör bäst i att förskansa sig i sin borg eller fly landet. Jag valde det senare och åkte till Arica i Chile med min kollega Martina och mexikanen Chris. Chris var dock på en annan buss som dessutom kostade mer och fastnade vid gränsen p g a mekaniska problem. Surt, men dagen efter var han på igen.
Arica är ingen jätteattraktion men bara allmänt trevligt när man kommer från Bolivia. Strand, varmt, casino, billig shoppin och paragliding. Alldeles lagom. Tyvärr kom vi hem på tisdagen och blev genast mötta av vattenballonger och annat bolivianskt trolltyg. Låste in mig och kollade på supertuesday på CNN hela kvällen istället.

Gudfadern

Hej alla!
Nu är det januari och det är mycket jobb och regn. Det har regnat nåt fruktansvärt den senaste tiden och som vanligt är det översvämningar, förstörda vägar, hemlösa och döda. Det här året är det fenomenet la Niña som spökar (fråga mig inte vad det är för jag vet inte exakt, normalt sett är det ju el niño som ställer till det som t ex förra året). I Achumani i Zona Sur spolades bilar bort och det dog några människor. Men annars förbereder sig folk fär karnevalen som börjar 2:e februari. Själv ska jag åka till Chile bort från hela spektaklet.

Men fest blev det i alla fall igår då jag var gudfar till välsignelsen av en bil. Min kollega Martina blev gudmor. Förutom att kasta coca, sprit och blommor på bilen skulle det också drickas mycket öl (ingen fara - bilen var parkerad och blev kvar där sen) och dansas ringdans på en bakgård i El Alto. Quite ett spektakel faktiskt. Min roll som gudfar innebar att jag fick hosta upp en back öl till festen.

Saker man kan göra i Rio

Kolla människor på någon av Rios kända stränder (här Copacabana som enligt en gammal bekant mest härbärgerar turister, tjuvar och prostituerade)

Studera konstig arkitektur (Catedral metropolitana)
Njuta eller förfäras av värmen

Dricka kokosnötter på Copacabana
Åka spårvagn i Santa Teresa

Besöka Jesus
Kitesurfa och leva strandliv (Barra da Tijuca) med tusentals andra

Rio

Skyline Rio centrum

Ja, vad ska man säga. Alla käner till Copacabana, Ipanema och Kristusstatyn. Kanske något om fotboll, Pele och en förfasan om våldet också. Men Rio är en trevlig stad (om än fruktansvärt varm på sommaren). Den är mycket mer nergången än t ex Sao Paolo men vyerna är spektakulära. Här var vi i fem dagar och firade bland annat nyår som säga vara världens största beachparty. Ca 2 miljoner människor var på Copacabana i år. Själv tyckte jag inte det var så speciellt. Som en överdimensionerad Malmöfestival i tropisk hetta. Hela stranden var packad och utanför låg kryssningsskeppen på rad. Mest för att titta på fyrverkerierna misstänker jag. Dessa var 23 minuter långa och bestod av 22 000 olika pjäser enligt tidningen. Så det small och lös rätt rejält, fast ganska okoreografaerat. hursomhelst var det mäktigt. Eftersom priserna på boende vid Ipanema var så ofantligt skyhöga (t ex 6000 sopänn för 3 nätter i en sovsal) så bodde vi i bohemområdet Santa Teresa, ett fint litet villaområde på kullarna ovanför stadens centrum. Här bor alla stadens konstnärer och det finns en massa små mysiga krogar i omårdet som genomkorsas av en spårvagn. Vi trodde det skulle bli lite problematiskt eftersom förutom att vara långt från stränderna, där turister normalt hänger, så hade det rykte om sig att vara lite farligt. Men det var kanon och kan rekommenderas.

Nyårsbilder från Rio

Gott nytt år önskar Micke
Spektakulärt fyrverkeri utanför Copacabana

Drogliberalism i Sao Paolo

Eller vad kallar man dessa apotekarkedjor?

Bilder från Ilha Grande

Den här lilla apan och hans kompisar sprang vi på på en stig

Små krabbor är det gott om på stränderna
Bra stränder med...

Ilha grande

Byn Abrao från vattnet
Liksom i Paraty är det mycket skonar-turer

I fyra dagar var vi på Ilha grande, en djungelö i Rio de Janeiro staten. Vi kom innan jul och då var det ganska lugnt även om det var hyfsat fullt. När vi åkte var det dock stora horder turister som strömmade in och vi läste sen i tidningen att nyår hade varit helt sjukt packat, med folk på alla stränder på hela ön, hundratals båtar överallt och 100% beläggning på hotellen.

Men vi hade det bra på denna paradisö. Det finns inga bilar utom brandkår och polis och man tar sig till fots eller med båt till alla ställen. Ön är fullsmockad med små amragdgröna och azurblå bukter framför fina stränder. Överalt går stigar (populärt vandringsställe också) och en dag gick vi till ett vattenfall och badade. På södra sidan ligger vad vår värd sa var den näst bästa stranden i Brasilien. Det vet jag inte, men det var en grym strand som kunde pryda vilken charterkatalog som helst. För att komma dit var man tvungen att åka båt i ca en och en halv timme och sedan gå genom djungeln i ytterligare en halv timme. På vägen såg vi massor av delfiner och i skogen sprang vi på några söta små apor. Stranden var bred och vit och sköljdes av blå vågor. Karin var förståss i extas, soldyrkare som hon är. På kvällarna dricker man capirinhas och öl på den varma stranden.

Är man i Rio bör man definitivt besöka ön, fast det är nog inte att rekommendera på nyår, och det är inte heller billigt. Men på lågsäsong är man nog relativt ensam. En del charterbolag verkar dock ha fått upp ögonen och kör nu resor dit (vi såg en massa svenska familjer).

Paraty - Brasilien

Paraty från sjösidan
Vitmålade hus med färgglada dörrar och fönster är så Paratys historiska centrum ser ut

Karin på båttur
Micke dyker

Paraty är en liten kolonialstad i Rio de Janeirostaten. Här kan man åka ut med båtar till gömda stränder i djungelklädda bukter, äta fisk och titta på den vackra staden. Och dyka förståss...

Semester i Brasilien

Nu är vi på semester i Brasilien. Lite om hur det var kommer senare. Stay tuned...

Releaseparty för Lucho and the Larreas

Vårt musikprojekt har släppt en skiva. Bestående av mig (bas), Lucho Larrea (gitarr och sång) och Ben Martin (trummor) har visserligen bandet gått i graven efter Luchos flytt till Wien, men innan dess lyckades vi hitta en eftermiddag i studion för att spela in lite saker.

Det var luchos sista dag i La Paz, jag kom direkt från en lång, lång resa utan sömn och vi hade inte repat på 3 månader.

Dessutom var det en tagning som gällde på i stort sett alla låtarna. Med några öl och lite jävlar anamanna gick det dock ganska bra. I lördags var det därför dags för releaseparty hemma hos Linda. Tyvärr utan liveframträdande. Skivan kan köpas hos välsorterade skivhandlare...

Fler bilder från 15:e december

"Invandrade utlänningar, bit inte handen som skyddat och fött er". Eftersom man alltid anlägger ett 500-årsperspektiv i Bolivia så kan det här rikta sig mot vita eller också mot utländsk inblandning.
Batallon Colorado marscherar på i 1800-talsuniformer som om kriget mot Chile fortfarande pågick.

Konstitutionsfirande i La Paz

Från vänster: Silvia Lazarte, Asambleans ordförande; Evo Morales, Presindent; Alvaro Garcia Linera, Vice-president

Den 15:e december anordnades stora festligheter i La Paz för att fira den godkända konstitutionens överlämnade. Parader och marscher av konstitutionsanhängare samlades runt plaza Murillo där presidentpalatset ligger och desfilerade framför en hederläktare med dignitärer såsom Evo Morales själv. På andra håll i landet ordnades liknande cermonier för överlämnandet av departamentala stadgar, första steget i autonomiföklaringarna från departement som står emot vad man kallar regeringens nya konstitution. I dessa departement hölls också motdemontrationer mot vad som av många bönder och ursprungsfolk är rika gruppers autonomiförklaring, och som inte alls gynnar alla grupper. Det fanns stora farhågor om våld i samband med vad som regeringen anser vara landsföräderi (att uppmana till landets delning), något som inte blev av som tur var. Nu blir nästa steg en folkomröstning om konstitutionen.


Vi var givetvis på plats för att kolla. Lite orolig blir man för Evos säkerhet. Om någon skulle vilja ställa till något vore det enkelt för dem.

Det börjar dra ihop sig...

...till någon slags showdown i Bolivia. Regeringen har drivit igenom den nya konstitutionen till bönder, arbetares och kokaodlares stora glädje medan oppositionen skriker högljutt att den är illegal etc och inte motsvarar departementens krav. Det är nu 6 av 9 departament som deklarerat att de kommer införa eller rösta om sin egen autonomi. På en del ställen har man redan intagit regeringsbyggnader och utfärdat listor på icke-önskvärda personer (personer från de egna departementen som har röstat för den nya konstitutionen) eller på "förrädare dömda av Santa Cruz". Inom några dagar kommer man nu börja införa sin autonomi och motarbeta allt som regeringen gör. Prefekten i Santa Cruz pratar om en "historisk tid då beslut måste tas" om inte "framtiden för våra barn, våra jobb etc" ska gå om intet.
Samtidigt är ju inte alla i dessa departement eniga med de rika ledarna (i vissa fall självvalda ledarna) så räkna med protester och sammanstötningar.
Läget är så klart mycket allvarligt nu och det är bara att avvakta vad som händer.

Nya sammanstötningar i Sucre

Läget fortsätter allvarligt spänt. Under den gånga helgen samlades den konstituerande församlingen i en militärförläggning, enda sättet att skydda sig mot de våldsamma demonstrationer som förlamat församlingens arbete de senaste månaderna enligt regeringen, och godkände "en grande" den nya konstitutionstexten. Oppositionen bojkottade sessionen och kallade den illegal. Sammanstötningarna på gatorna blev så våldsamma att 4 personer dog. Polisen har nu dragit sig tillbaka från Sucre till Potosi. Enligt deras kommendant känner sig polisen som offer för de politiska konflikterna och kommer inte att återvända till Sucre förrän man får "säkerhetsgarantier". Ni förstår ju det bizarra i det hela, men samtidigt är det nog ganska bra att sammanstötningarna lugnas ner lite. I andra departement har ligister börjat bränna statsägda lokaler och institutioner.

Vidare är man nu fullt på krigsstigen vad gäller den allmäna pensionen för personer över 60 år. På både statsägda och privata media kablar man nu ut sina respektiva hårt vinklade budskap om att regeringen snor alla pengarna från departamenten vs. oligarkerna vill hindra Bolivias utveckling.
Ganska fult åt båda hållen. På regeringstödda kanaler visar man bilder på förstörda regeringsbyggnader, utbrända bilar och annat följda av ett antal namn och foton på "fienden", de rika oligarkerna från Santa Cruz.

Själva besökte vi Achacachi i helgen. Två dagar innan vi kom skar en militant ursprungsfolksgrupp vid namn "ponchos rojos" huvudet av några hundar inför tv-kamerorna. Hundarna hade målats med namnen på prefekterna i Cochabamba (Reyes Villas) och Santa Cruz (Ruben Costas). Givetvis blev det ramaskri och Ponchos Rojos hamnade i blickljuset som blodtörstiga bestar. Kanske var det de ville. Uppenbarligen ville de skicka ett budskap, men det kanske inte var det smartaste sättet. Igår attackerades högermedia av upprörda regeringstrogna som inte heller gör någon någon tjänst (regeringen hade inte något med detta att göra enligt dem själva, oppositionen hoppade genast på denn vinkling). Själv bor vi bredvid en av dessa högerkanaler och det var skrik och gormande där halva kvällen.

Sakta men säkert känns det som att folk på alla sidor håller på att tappa både tålamod och huvud. De som vill ha dialog blir allt färre och våldsverkarna fler.

Farväl Oscar

Oscar Sanchez var en av bolivianska stora profiler i modern tid. I fredags gick han bort efter att under en tid blivit allt sämre till följd av njurcancer. Oscar blev bara 36 år gammal. Trots att man opererat bort en av hans njurar tidigare i år spelade han ändå ett par matcher på boliviansk elitnivå. Efter att sjukdomen gjort honom allt för svag för att spela tog han över tränarrollen i ett av de stora La Paz-lagen The Strongest (Tigre).

Oscar Sanchez var stor i La Paz efter många säsongers kamperande som försvarsklippa i Bolivar och Tigre. I landslaget var han given och gjorde debut strax innan VM i USA 1994, i ett av de mest framgångsrika bolivianska landslagen någonsin. Nu är inte boliviansk fotboll så stor, men Oscar Sanchez hade förutom VM-medverkan ett par stora internationella minnen, inte minst när Bolivar gick till final i Copa Sudamericana 2005 och fick möta Boca Juniors (ett av Argentinas största lag). Själv fick jag möjlighet att både se Oscar spela och chansen att prata med honom i Hotel Europas spa för drygt ett år sedan. Då verkade han pigg och berättade hur det var på den där VM-resan till USA, uppladdningen i Europa och stoltheten att få representera sitt land i ett stort mästerskap. Dagen efter såg vi bolivianska landslaget slå El Salvador med 5-1. Oscar nickade in ett av de fem målen.

Men som den lokala dagstidningen skrev: Oscars sista fint lyckades inte.
Han lyckades inte lura döden. Evo besökte likvakan i Cochabamba, det säger en del om Oscars storhet och hur många som nu sörjer. Vila i frid, hoppas du blir uttagen i himlens elva.

Sprickan bråddjup

Nya kravaller och nya problem i den dokusåpa som kallas boliviansk politik. Nu är konflikterna som omger den s k konstituerande församlingen så allvarliga att det är ytterst tveksamt om den ska kunna slutföra sitt uppdrag - att förse landet med en ny konstitution.
Som nämnts tidigare är den riktigt stora konflikten just nu var huvudstaden ska ligga, i Sucre som enligt nuvarande konstituion är huvudstad men som för tillfäller endast inhyser den högsta domstolen, eller i La Paz som är säte för regeringen och parlamentet samt är landets ekonomiska centrum. Detta är dock bara en frontkonflikt för större teman som t ex den djupa klyftan mellan öst och väst i landet.
Huvudstadsfrågan trotsar all lösning, mycket därför att Sucre, eller rättare sagt en del starka ekonomiska och politiska intressen sägs det, vägrar acceptera någon kompromiss. Folkmobbar belägrar den gamla koloniala teatern där sessionerna hålls och p g a säkerheten för de valda delegaterna inte kan garanteras så har församlingen heller inte hållt en enda session sedan tre månader tillbaka. Igår försökte några modiga delegater ta sig in för att återuppta arbetet men blev istället attackerade och misshandlade av en grupp radikala studenter från Sucre. Regeringen anklagar högern och tvärtom. Min magkänsla säger mig att det nog ligger något i regeringens anklagelser.

Den rika s k halvmånen har hela tiden försökt sabotera församlingens arbete av den enkla anledning att man vill inte att Bolivia ska förändras med risk för att de explotativa system (jag vet att det låter socialistiskt men tyvärr är det nog så här) som genererar makt och pengar för ett fåtal ska upplösas. Man har hela tiden också av förklarliga anledningar stött Sucres krav på flytt av presidentmakt och parlament. Nu vill sociala rörelser och andra som stod bakom revolterna 2003 som ledde till det s k gaskriget mobilisera sitt folk och slå en järnring runt teatern som är säte för församlingen eller alternativt flytta församlingen till Oruro, vilket även flera politiker och regeringstrogna är inne på. Ett stort slag i ansiktet på Sucre, undrar jag om inte det skulle kunna utlösa mycket allvarliga konsekvenser.

Mindre konflikter som ständigt blossar upp har inte heller lugnat ner sig. En ny lag som ger äldre rätt till en "Renta de dignidad" (ung. pension för ett värdigt åldrande) är ingen emot, men när pengarna skulle tas från inkomsterna från olje- och gasförsäljning (de s k IDH, direkta skatter på olja och gas) blev det ramaskri på låglandet. De pengarna förvaltas nämligen till en viss procent av departamenten själva. Att at dem är som att slänga bensin på hela den känsliga frågan om regionalt självbestämmande. Nu hotar ett antal regioner med civil olydnand, vilket regeringen har förklarat är helt utanför lagens råmärken och därmed är karusellen igång.

På tal om bensin så råder det allvarlig brist på diesel (ibland är det gas, mjöl eller nåt annat). Spekulationer och okontrollerad smuggling har gjort att det knappt finns nån diesel. Precis som med gasen för ett par månader sen så sker nu många dieseltransporter under militärt beskydd och i konvoj.

Vi följer spänt utvecklingen, den konstituerande församlingen har t o m 14 december på sig att fixa en ny konstitution. En omöjlig deadline. Ska man lyckas får man nog förlänga mandatet ytterligare en gång. Men då krävs en lösning på de problem som f n stoppar all vidare dialog.

Dödskalledagen

Skallarna från vise män (kallawayas) som kommer från en speciell by i Apolobamba, Charasani. Jag bjöd på en cigarrett och lite koka. Hoppas det innebär lite tur.

Den 8:e november, drygt en vecka efter de dödas dag firas "dödskalledagen". Denna dag plockar man ut skallarna från sina döda familjemedlemmar eller andra (vissa har tydligen hittats eller överkommits på andra sätt). Jag har inte riktigt förstått rikigt hur processen att skaffa sig en dödskalle går till och vill nog helst inte veta. Men man tar i alla fall ut sina skallar på tur, går till kyrkogården, ger dem cigaretter, kokablad och annat. vissa skallar har pilotbrillor och andra mössor med favoritfotbollslaget. Ganska bizarrt faktiskt.
Som besökare kan man fråga vad skallen heter och erbjuda den en cigarett eller lite koka för att skallen ska fixa tur till dig. Man behandlar den som en god vän eller familjemedlem under dagen och ser till att den har bra.

En kyckling i armhålan

I söndags bjöd vi in kontorets städerska Doña Eugenia och hennes son på lite fika hemma hos oss. vi pratade om lite allt möjligt, men sonen Eduardo satt ganska tyst som för det mesta. Plötsligt började det pipa innanför jackan på Eduardo och det var inte en mobiltelefon, utan en kyckling. En ganska stor sådan också. Vi fick donera en skolåda till kycklingen och var bara tvungna att ta ett foto för det var ganska... exotiskt.