Chapare Libre

För den törstige kan jag rekommendera en lokal specialitet: Chapare Libre
Den som läste inlägget om kokan kommer kanske ihåg att Chapare är den region där huvuddelen av den illegala kokan kommer ifrån, och att det under USAs drogkrig var en starkt militariserad zon.

Men på baren är Chapare fritt och innehåller:
-Singani (ung samma som Pisco, alltså sprit gjord på druvskal och annat som blir kvar efter vintillverkning)
-Sprite
-Kokablad

Cykling på "Dödens Väg"

I lördags var det då dags att hitta på nåt. Det har varit oerhört mycket jobb på sistone och flera gånger den här veckan har jag inte kommit från jobbet förrän vid 23. Så i lördags hoppade jag på mountain-bike tur till Coroico. Man startar då på ca 4700 meters höjd vid bergspasset vid la Cumbre (som betyder toppen). Här på Altiplanon (bolivianska högplatån) är det kallt och det är inte helt ovanligt att det snöar. Vägen är också bra med asfalt, vilket inte är lika vanligt i Bolivia. Landskapet är massivt med en djup sprickdal på ena sidan och pitoreska flockar med lamadjur på andra. På asfalten kan man susa fram i 60 km/h, vilket förståss är en enorm adrenalinkick. Efter att ha glidit fram sådär en bra stund bär faktiskt vägen uppåt i ett par kilometer. Det är inte roligt att behöva trampa på 3000-3500 meters höjd, och när man kommer upp är man helt slut. Man blir iofs erbjuden att åka buss, men hur stor utmaning är det?
Efter ett tag så börjar då grusvägen som lite populärt går under namnen ”världens farligaste väg” eller rätt och slätt ”Dödens väg” efter att ha kallats så i en rapport av Inter-American Development Bank för ett antal år sedan. Och varför kan ni ju se lite längre ner på sidan. Men ska man åka något där så är det antingen cykel eller minibuss. Och helst på helgerna. Annars är det lite smalt och lite för mycket trafik för att man ska trivas. På vägen transporteras mycket frukt, timmer och annat som kommer från låglandet och som ska till La Paz, och man möter hela tiden lastbilar som får backa och trixa på sin väg upp eller nedför berget. Med minibuss känns det inte riktigt lika smalt, och hela vägen är inte lika dålig heller. Men är man rädd för höjder ska man kanske undvika att sitta på yttersidan och titta ner. På många ställen är det stup flera hundra meter rakt ner.

Cykla då? Jo, det är helt fantastiskt och känns inte alls lika farligt. Visst, någon gång då och då dyker det ju upp en lastbil lite oväntat runt hörnet och det har ju dött en del fartdårar också. Men säkerheten är ändå hög. Guiderna åker före och efter och håller kontakten via radio. Om man inte är allra först har man förhoppningsvis en guide ganska nära sig som kan tala om när det kommer ett fordon.
Men framförallt är det grymt häftigt. På ett par av gruspartierna kan man dra på som på en formel 1-bana samtidigt som man tittar ut över en helt otroligt vacker natur. Från höga berg till tropisk bergsregnskog. När man kommer ner är man skitigare än man någonsin varit (en bit av vägen får man ha mask för att det dammar så mycket) och man har tillryggalagt ca 3600 höjdmeter. En dusch och ett dopp i poolen om man vill det, lite mat och sen är det dags att åka uppför vägen igen. Eller stanna i Coroico och bara slappa i en hängmatta. Allt för 35 dollar och då får man även en t-shirt J

Själv är jag helt biten och kommer nog cykla en hel del av de andra bra rutterna som finns runt La Paz.

Lite foton Cumbre-Coroico

Man blev lite smutsig
På väg
La Cumbre
Bland dessa berg cyklar man
Några "sobrevivientes"

Mina kollegor Petter och Maria

Deonda Ltd

Glöm inte titta in på Deonda Ltd's nya uppfräschade sida

http://fade.to/deonda

FELCN, USA, Bolivia och kokan

(bild på en lerugn i El Alto. Steka ett får var tanken. Har absolut inget att göra med texten :)

I söndags var jag ute på stan. På söndagarna brukar de spärra av huvudgatan, el Prado, och ha en massa jippon. Den här gången var det lite bokmässa, lite konserter och en stor informationskampanj av FELCN (Fuerzas Especiales de la Lucha contra el Narcotráfico), d v s knarkpolisen. Man visade upp sina knarkhundar, sin testutrustning, olika saker som folk smugglade kokain i, hur legal koka ska transporteras (i märkta säckar av godkänd typ), höll föredrag för barn, och berättade om olika tillslag. Det är helt otroligt avd folk är uppfinningsrika. Eller vad sägs om flip-flops som man skurit mitt itu och gömt kokain i. Tydligen populärt i djungelområdena eftersom alla går runt i dessa skodon, eller garnlindor men i stället för en kartongbit vilken man virar garnet runt så har den ett halvt kilo kokain som stomme..

Det hela är ganska intressant eftersom koka (bladet alltså) betyder något helt annat än vad vi associerar det till i Sverige. Koka är också grunden till mycket av Bolivias problem med omvärlden (eller läs det stora landet i norr), och FELCN är ett direkt resultat av USAs inblandning i Bolivia. Tanken är att USA betalar FELCNs löner och att de skulle vara omutbara. Tja, ni kan ju själv tänka er vad som händer i ett land som Bolivia när man skapar en enhet som ska kontrollera kokahandeln och stävja kokainproduktionen och smugglingen med de pengar som är inblandade. Det har inte varit helt problemfritt.

Men nu tänkte jag berätta lite för er om bakgrunden till ämnet koka och kokain eftersom man hör så lite om det i Sverige och det är svårt att få en bra bild av hela saken, USAs drogkrig och annat.
Kokabladet använda till mycket saker i Bolivia, inte bara kokain. Det har en rituell och traditionell betydelse i den andinska kulturen, man använder det som medicin, och tuggar man kokablad så får man vita tänder (även om de först blir gröna). Koka smakar bittert och när man tuggar på det (med lite aska för att få ut saften) så domnar tungan lite lätt.
Gruvarbetarna som arbetar under svåra förhållanden, ja rent av bland de värsta förhållanden man kan tänka sig, tuggar koka för att undertrycka hungern och orka mera. Gringos och indianer tuggar koka för höjdsjukan. Träffar man någon socialt (eller i mitt fall även professionellt) är det inte omöjligt att denne någon sträcker fram en påse med koka som bjudgodis. Att säga till en bolivian att kokabladet är en drog för att man kan göra kokain av det är ofta samma sak som att säga att potatis är en drog för att man kan göra sprit på den, i hans mening. Ja, ni förstår...

När tennpriserna kollapsade på 80-talet var det många nu arbetslösa gruvarbetare som utvandrade till Chapare (en region i östra Bolivia) och är startade kokaodlingar. Detta sammanföll med den stora efterfrågeboomen på kokain i västvärlden och blev således ett sätt för många fattiga familjer att överleva. Knarkkungarna köpte koka, som de processerade till kokain eller dess förstadium och sedan exporterade till antingen Colombia eller direkt till Väst.

Det här gillar inte USA som började spendera stora summor på att bekämpa kokaodlingen i Latinamerika och Bolivia, ofta med de då sittande regeringarnas medverkan. I utbyte mot ”coca eradication” skulle USAID pumpa in pengar till alternativ utveckling i bl a Chapare.
Den alternativa utveckling blev sällan så bra som man hoppats.
Bolivia är indelat i tre zoner där den första är en zon där man får odla koka för legalt inhemskt bruk (ligger öster och norr om La Paz), den andra som är Chapare där ”coca eradication” skulle vara frivillig och lockbetet alt. utv. Den tredje zonen är det direkt bekämpning utan ersättning för de som odlar koka som gäller.

Den alternativa utvecklingen bestod bland annat i andra grödor, men ingen har någonsin hjälpt till med några grödor som har en marknad, förutom en gång då citrusfrukter föreslogs. En bra idé som skulle kunna funka. Det stödet stoppades i den amerikanska kongressen av folk som företrädde de amerikanska citrusjättarna till företag.

I takt med ökade problem med kokaodling så har också de mänskliga rättighetsövergreppen ökat. Folk försvinner, misshandlas, fängslas osv i kokaområden. Kokaodlarna (cocaleros) är dessutom väl organiserade och ganska militanta och det blir inte sällan stridigheter mellan dem och militären och polisen.

Kriget förs i huvudsak på ”supply”sidan av kokainproblemet och främst mot småbönder (inte mot kokainkungar) eftersom utbudet på råvaror har blivit den stora politiska knäckfrågan. Ja, det här pågick ju en lång tid i skymundan och bolivianska regeringar samarbetade villigt eller motvilligt. USAs inblandning har lett till en vitt spridd antiamerikanism (och därför kan man t ex köpa små trätavlor på Usama som säljes jämte dito med Che). En video med 11 sep kan man köpa i vilken piratvideobutik som helst.

Nu fick ju då Bolivia en ny president som inte bara var socialist (styrande partiet Movimiento al Socialismo, MAS) som har lierat sig med ärkefienderna Kuba och Venezuela, han var dessutom gammal cocalero. Frostiga relationer minst sagt. Vi får se hur det går.

Lång post, men sen är det också ett komplext problem.

Mer bilder

Bilder från COPROCA

Fakta om kamelider och annat

Jaha, gott folk. Kan ni nämna några andra kamelider (eller vad det heter, camélidos på spanska) än just kamel och dromedar? Och visste ni att i Sydamerika finns det fyra stycken? Den mest kända är ju Laman med en ganska sträv ull, en annan välkänd sak är Alpacan, som har väldigt fin ull och som ser ut som ett får med lång hals. I det vilda finns en liten söt sak som heter Vicuña och som producerar den finaste ullen i världen. En fjärde art är Guanacon.

Förr i tiden, på inkatiden, var det förbehållet adeln att bära plagg av vicuña-ull. Dessutom kan man inte föda upp dem utan man måste fånga dem i det vilda, klippa dem, och sen släppa dem fria. Normalt sett går det till så att hela byn samlas och omringar de stackars djuren för att sedan gradvis sluta cirkeln tills vicuñorna är fast. Nu för tiden kan en halsduk av vicuñaull kosta ett par tusen dollar. Det, ni!

En annan sak att lägga på minnet är att när en lama spottar på dig så är det inte saliv utan spyor som det rädda djuret får ur sig. Och, hörde jag igår, det händer oftast när man försöker klippa dem.

Själv har jag en kollega som jobbar som textildesigner på en "kamelidgarnfabrik", alltså ett ställe där man gör garn av ullen från lamor och alpacor. Det är mycket bra för då kan man få specialdesigna sin egen kollektion av alpacaprodukter, välja färger osv. Allt till självkostnadspris.

Igår var jag och Petter ute och skulle besöka någon ceremoni där äldre presenterade ett lagförslag. Detta var i El Alto, där även garnfabriken ligger. El Alto är den stora kåkstaden som ligger ovanför La Paz. Men eftersom detta var Bolivia så hade de gett oss fel adress och svarade inte i telefon. Resultatet blev att vi hamnade helt fel ute. Idag hörde vi att ingen,inte ens paralmentsledamöterna som förslaget skulle presenteras för, hade hittat dit.

Efter att ha hört tio olika bud om vart det kunde ligga och irrat runt i två timmar åkte vi till COPROCA istället (garnfabriken). Maskinerna ser ut som de var från 1800-talet, men de fungerade. Ungefär så här såg det ut.

Vägar i Bolivia

Hittade det här på nätet. Sköna bilder på vägen mellan La Paz och Coroico (Coroico ligger ett par tusen meter lägre, har skönt klimat och är ett vattenhål för folk som vill slippa bergskylan över helgen). Jag åkte den för 7 år sen. Nu tänkte jag cykla den nån dag (när man tillfrisknat från halsinfektioner, magsjuka och annat). Det är inte bara en något för smal väg, det är även en helt fantastisk utsikt.

http://javimoya.com/blog/pics/200607/bolivia.htm

Dans på La Paz egen dag

Igår var det La Paz dag.
Inte jättespännande men man var i alla fall ledig.

San Pedro Fängelse

Känt från boken "Marching Powder". Galet fängelse mitt i centrum där man måste betala inträde som fånge samt köpa sig en "bostadsrätt" (cell). Ett tag drev de intagna turist tours för att tjäna pengar med vakternas goda minne. Nu sitter där en skylt från någon minister att "utländska tursiter är strängeligen förbjudna att vistas i San Pedro". Tydligen ska också Bolivias bästa kokain ha tillverkats innanför dessa murar (framsidan är faktiskt rätt vacker). Här lever rika knarksmugglare lyxliv medan fattiga fångar ligger och dör i kylan. Bolivia i miniatyr!

Jobb, jobb, jobb

(strul med internet. Nu får jag posta det lite senare)
Jaha, nu har man snart varit här i en och en halv vecka och nu får man jobba. Vi har suttit hela landgruppen hela helgen med en årsansökan som skulle varit inne i fredags. Sjuka är vi med. Sitter och snorar och hostar allihopa. Klockan är 23.30 en söndag. Men rätt skön stämning ändå.
Annars är man rätt sugen på att bli frisk och göra nåt utanför stan, kanske mountainbika nerför bergen?
Senaste upptäckterna:
-Det finns en bizarr variant av Wrestling här där små indianskor i sina dräkter kastar sig över varandra i bittra strider. Kom och hälsa på så ska vi gå och kolla spektaklet själv.
-Det verkar finnas ett mycket bra hårdrocksband här som heter Estertor. Låter lite In Flames. Vet inte om de dricker blod eller äter lamafoster men när de kommer till stan nån gång får man kolla. http://www.estertor.net/ så länge. Finns lite nedladdningsbart och sånt med.
-Ett internationellt hiphop konvent kommer att äga rum i La Paz/El Alto 11-12 Aug. Stenhårda gangstrar och mulliga MCs. Kan bli skoj.

Manuell bowling

Tydligen finns det för alla bowlingfanatiker en Twinlane i La Paz. Två ultramoderna banor där de anställda sätter upp käglorna för hand. Ni kan ju förstå hur sugen man är på att rulla ett par klot.




Sopocachi, La Paz, där jag bor

Job Creation

Illimani
6342 möh

Jag går in på ett kontor för att snacka med en till synes oupptagen kvinna vid ett skrivbord angående mina försvunna väskor. Kvinnan säger att hon inte kan hjälpa mig förrän jag hämtat en ticket i ett annat rum. Jag går in på det andra kontoret och pratar med en annan kvinna som ger mig min gyllene biljett till den första kvinnans uppmärksamhet. Nu äntligen kan hon prata med mig. Vad har hon att säga då?
-Vi har inget ansvar. Vi kan inget göra. Du får prata med nån annan.
-Tack och adjö, säger jag, varpå hon uppmärksammar mig på att jag måste överlämna biljetten så att hon stolt kan bokföra det avslutade ärendet. Mina väskor är fortfarande försvunna men på British Airways kontor är alla nöjda och glada. Det mina damer och herrar kallas Job Creation.

Ok, kroppen funkar alltså lite annorlunda på 4000 meters höjd, och det verkar som att en av effekterna är att man går ner i vikt. Rejält och utan att göra någonting. Det skulle kunna bero på kyla, syrebrist=hårdare arbetande hjärta och andning, långsammare matsmältning. Min kollega och tillika lägenhetscompañero Petter har gått ner 9 kg på några månader. Så dag 2 har nu min matchvikt bestämts till 82 kg (vi har uppenbarligen en väldigt smickrande våg) och därmed kan experimentet börja.

Framme i La Paz

Ok, ni far nu sta ut med att inga ö,ä,å kommer att orkas skrivas. Nu ar jag i alla fall framme i La Paz efter en lang och seg resa over bl a London och Miami. Mina vaskor kom ju sa klart inte fram, men man far ju vara glad for det lilla. Nu kan man ju shoppa lite pa British airways konto.
Annars kanns det lite som man ar bakis, med hojden och allt. La Paz ligger i en gryta med snokladda vulkaner runtomkring. Nan gang ska jag forsoka pallra in ett foto har. Tydligen har Petter, min kollega, efter 2 ars vistelse numera sprungit upp for bergen. Sa om tva ar ska jag kunna gora det samma.
I ovrigt paverkas kroppen pa lite olika satt sags det. Matsmaltningen ar langsammare, hjartat slar snabbare och man gar ner i vikt aven om man ater Burger King (som finns, MacDonalds ar dock utkort).
Men nu ska jag framforallt vila.