Cykling på "Dödens Väg"

I lördags var det då dags att hitta på nåt. Det har varit oerhört mycket jobb på sistone och flera gånger den här veckan har jag inte kommit från jobbet förrän vid 23. Så i lördags hoppade jag på mountain-bike tur till Coroico. Man startar då på ca 4700 meters höjd vid bergspasset vid la Cumbre (som betyder toppen). Här på Altiplanon (bolivianska högplatån) är det kallt och det är inte helt ovanligt att det snöar. Vägen är också bra med asfalt, vilket inte är lika vanligt i Bolivia. Landskapet är massivt med en djup sprickdal på ena sidan och pitoreska flockar med lamadjur på andra. På asfalten kan man susa fram i 60 km/h, vilket förståss är en enorm adrenalinkick. Efter att ha glidit fram sådär en bra stund bär faktiskt vägen uppåt i ett par kilometer. Det är inte roligt att behöva trampa på 3000-3500 meters höjd, och när man kommer upp är man helt slut. Man blir iofs erbjuden att åka buss, men hur stor utmaning är det?
Efter ett tag så börjar då grusvägen som lite populärt går under namnen ”världens farligaste väg” eller rätt och slätt ”Dödens väg” efter att ha kallats så i en rapport av Inter-American Development Bank för ett antal år sedan. Och varför kan ni ju se lite längre ner på sidan. Men ska man åka något där så är det antingen cykel eller minibuss. Och helst på helgerna. Annars är det lite smalt och lite för mycket trafik för att man ska trivas. På vägen transporteras mycket frukt, timmer och annat som kommer från låglandet och som ska till La Paz, och man möter hela tiden lastbilar som får backa och trixa på sin väg upp eller nedför berget. Med minibuss känns det inte riktigt lika smalt, och hela vägen är inte lika dålig heller. Men är man rädd för höjder ska man kanske undvika att sitta på yttersidan och titta ner. På många ställen är det stup flera hundra meter rakt ner.

Cykla då? Jo, det är helt fantastiskt och känns inte alls lika farligt. Visst, någon gång då och då dyker det ju upp en lastbil lite oväntat runt hörnet och det har ju dött en del fartdårar också. Men säkerheten är ändå hög. Guiderna åker före och efter och håller kontakten via radio. Om man inte är allra först har man förhoppningsvis en guide ganska nära sig som kan tala om när det kommer ett fordon.
Men framförallt är det grymt häftigt. På ett par av gruspartierna kan man dra på som på en formel 1-bana samtidigt som man tittar ut över en helt otroligt vacker natur. Från höga berg till tropisk bergsregnskog. När man kommer ner är man skitigare än man någonsin varit (en bit av vägen får man ha mask för att det dammar så mycket) och man har tillryggalagt ca 3600 höjdmeter. En dusch och ett dopp i poolen om man vill det, lite mat och sen är det dags att åka uppför vägen igen. Eller stanna i Coroico och bara slappa i en hängmatta. Allt för 35 dollar och då får man även en t-shirt J

Själv är jag helt biten och kommer nog cykla en hel del av de andra bra rutterna som finns runt La Paz.