Jag hade en gång en kust...

En gång för länge sedan hade Bolivia en kust. Sedan kom de elaka Chilenarna och tog den. Efter det hittade Chile en fet kopparfyndighet i Atacamaöknen och är idag en av världens största exportörer, särskilt som kopparpriset idag är tre ggr högre än vad det var för ett par år sen. Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Bolivia har en dålig armé, Chile har en modern. Den moderna armén får varje år en procent av inkomsterna från koppargruvorna att leka med. Bolivias här plaskar runt i Titicaca.

Det var den korta historien. I ”la guerra del Pacifico” (1878-1883) förlorade Bolivia och dess allierade Peru mot Chile. Priset blev högt. Bolivia förlorade sin kust och Peru förlorade sina södra provinser (bland annat Arica som är gränsstad mot Peru idag, men även Tacna, senare återlämnat, där jag gjorde min fältstudie). Nu hade ju Peru en massa kust kvar, men stackars Bolivia, som alltid blir lurat av sina grannar (Det är en annan historia, men landet har förlorat ung halva sin yta i olika krig och regelrätta annekteringar. Ofta har man fått en oanvändbar järnväg som kompensation.), blev dock av med hela kusten. Och oj vad det svider än idag. Chile är ärkefiende nummer ett och att man är så pass rikt som man är idag p g a kopparen från det bolivianska kustdepartementet gör det inte bättre. Därför snackas det en hel del om att ta tillbaka havet från Chile. Ett par gånger har det varit tal om krig men nu kan man ju bara drömma. ”It ain’t gonna happen”. Men tonläget är högt och vill man vinna politiska poäng så är det bara att appellera till nationalismen och snacka lite om att man ska ta tillbaks kusten vid första bästa tillfälle. Det funkar ALLTID. Vår vän Evo Morales håller därför på att förhandla om det dilemma med Chiles Bachelet. Möjligen kommer de fixa en lösning som ger Bolivia tillgång till havet (det finns ett par redan, en fri pir i Arica, en tullfri väg i Peru), men Chile kommer aldrig att släppa det ”röda guldet” som det numer kallas.

Men drömmen fortsätter och det är intressant att se hur indoktrinerat det bolivianska folket är i frågan. En av kollegerna berättade att Mapuchefolket i Chile som förtrycks av staten visar sin solidaritet mot den gemensamma fienden genom att skrika ”mar para Bolivia” (hav till Bolivia) efter sina möten. I skolan får alla lära sig sången ”Recuperemos nuestro mar” (Vi tar tillbaka vårt hav) och det var därför ingen överraskning när den och ett par andra kustromantiska låtar dök upp i La Razon’s (La Paz tidning) sångbok inför nationaldagen.
På vår kräftskiva visade det sig att alla bolivianerna kunde sjunga den också. (Själva skanderade vi ”Petroleo para Suecia”, olja till Sverige).

I Copacabana häromdagen påstod dock en andinsk präst att Bolivia inte skulle behöva kriga för sin kust utan att en stor naturkatastrof år 2013-2014 skulle kasta om geografin så att havet kom till Bolivia istället. I väntan på det har man rest en längtans staty i Tiquina vid Titicacasjöns kust, där Don Eduardo Avaroa, hjälten från Stillahavskriget, trotsigt pekar mot havet uppå en sockel med detaljerade bilder av hur Bolivia åter ska komma till kusten. De bilderna kan ni se ovan. Lägg inte bara märke till hur modigt en boliviansk soldat (i rött) dödar en feg chilenare, utan också hur andra sidan visar ett mer modernt Bolivia med stridsflygplan och tjusigt uniformerade sjöofficerare pompöst paraderande vid Stilla havets kust. Lite olycksbådande men jag försäkrar er att det är inget skämt här (fast jag tycker faktiskt att Bolivias sårade nationalsjäl innehåller ett gram av bisarr humor). I Arica, Chile, kan man däremot gå på museum och se hur peruanerna ses som djur och chilenarna som modiga patrioter. Jag antar att varje sak har två sidor, men här är det bara ett land som har kust.

Recuperemos nuestro mar:
”Vi ska ta tillbaka vårt hav.
Vi ska ta tillbaka kusten.

Om så till kostnaden av våra liv
ska vi ta tillbaka vårt fångna hav
ungdomen är närvarande
Bolivia återtar sitt hav

Efter det här orättvisans sekel
är det mer värdigt att dö an att detta tolerera
’ta tillbaka, ta tillbaka’
är vårt rop och vår vilja

Ta tillbaka, ta tillbaka
Kusten och det vida havet”

Kräftskiva

Fernando i sin fina hatt
Tomas i sin fina hårdrockshatt

I lördags var det kräftskiva hos Mårten. Kräftorna måste ha varit fiskade i avloppsfloden här utanför för de smakade inget vidare. Men i övrigt var det som hemma med sång och hattar (fast vi fick göra egna). Någon kom dessutom på idén att kasta kräftor på en dörr eftersom det skulle vara en tradition någonstans. Vi fick se kräftor dåna i väggen för alla representerade landskap, representerade städer i Bolivia och givetvis för den förlorade kusten. Stackars Mårten hade ingen rolig städdag efteråt.

Lite bilder

Vanlig frisyr
Chasqui gör dekarationer av coca

Ja, så här ser jag ut när jag äter (taget i Copacabana, en stad vid Titicacasjön)

Mer Job Creation

Igår upptäckte jag att vi har poliser som vrider på en knapp för att rödljusen ska slå om. Inte på alla ställen, men på många. Jag tror att Job Creation får bli en återkommande rubrik.

Försening

I Bolivia kommer man försent. Så är det. Det verkar vara en naturlag som inte går att ändra på. En del får dåligt samvete när man påpekar det, andra rycker bara på axlarna. Det spelar ingen roll hur viktigt det är eller med vem man har möte. Kommer man sent bevisar det bara att man är viktig, och på viktiga människor får man faktiskt vänta. Att vara försenad är en konst, och det finns många uttryck för tid som alla kan betraktas som relativa. Det vanliga ”en seguida” (genast) betyder egentligen härifrån till evigheten, precis som ”ahora” (nu). Det diminutiva ”ahorita” betyder vanligtvis lite kortare tid men det är ändå bäst att fråga hur många minuter det kan översättas till.
Man kan fråga en busschaffis när bussen ska gå och få svaret kl 7. När man sen frågar vad klockan är och får svaret 7.30 borde det kvittra en liten pippi, men nej.. oftast inte.

Att vara sen är således inget konstigt, men det gäller att veta hur sen man kan vara med allt och ändå slippa undan. T ex så stänger de av strömmen efter 2 månaders utebliven betalning. Det betyder att precis när detta varje månad ska hända så går man till kontoret och betalar nog för att klara sig ett tag till, även om det innebär att man får stå i en 500 meters kö för att alla andra tänker likadant. I hyreshusen, inklusive det där jag bor, kan man utebli med hyra eller ”mantenimiento” (underhåll) i tre månader, sen hamnar man på en lista över opålitliga skurkar. Där kan man läsa den exakta skulden och vem boven är. I mitt hus har vi folk som inte har betalat underhåll sedan december 2005. Och då bor jag inte direkt i något lerhus med stampat jordgolv.

Detta är så vanligt att folk gärna vill ha utlänningar eftersom dessa betalar i tid, särskilt om de garanteras av någon utländsk institution eller företag. När jag och Petter hade inbrott för två veckor sen och var lite sura på säkerheten behövde alltså min chef bara komma och ”oroa” sig över säkerheten och undra om vi verkligen borde bo där för att administrationen skulle börja fjäska och ha sig. I Bolivia är bra hyresgäster ”hard to come by”.

Fotboll

Bolivar heter det bästa laget i Bolivia, och det kallas "Celeste" (himmelsblå precis som Malmö FF). Liksom sin namne (Simon Bolivar, den mest kände av befriare "libertadores") är de mycket mäktiga, och skulle säkert kunna vinna svenska division 2. Nja, så dåliga är de inte, de kom faktiskt till final i Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, förra året, då de förlorade mot Boca Juniors (Argentina). Fast hemma vann de, men det kan ju ha något med att de spelar på 3600 meters höjd.
I söndags var det "el clásico", Bolivar mot Strongest (Tigre, spelar i samma färger som Elfsborg), på La Paz stora stadium, som egentligen är varken stor, fin, välskött eller något annat som kan förknippas med något positivt. Det var dessutom väldigt lite folk, konstigt nog.

Gräsmattan ser förskräcklig ut, som ni kan se., och matchen var heller ingen höjdare. Men det är ganska charmigt. Petter har redan bestämt att jag ska vara Bolivar, men efter första halvlek ville man knappt. Till slut blev det 1-1 efter varsin utvisning och ett frisparksmål av "Bomba" Gutierrez. Det får nog bli himmelsblått ändå...

I forsättningen hoppas jag på roliga landskamper (Brasilien eller Argentina kanske) och täta CL-matcher, då det tydligen ska vara knökfullt på läktaren.

Man tager vad man haver

Som ni kära läsare av den här bloggen kanske förstått så är Bolivia ett land där det är lättare att hitta piratkopian än originalet. Detta gäller det mesta – skivor, filmer, kläder osv. En skiva kostar t ex 10 bolivianos (9 kronor) såvida det inte är en colombiansk kopia, då den kommer kosta dig 15. Colombia är piratkopiornas Mecka och i Bolivia kommer de finaste kopiorna därifrån. Och det är inte bara så triviala saker som skivor och dvds som kopieras i Colombia. Även dollar, vilket man är mycket skickliga på. Dessa hittar sedan lägligt nog till grannländerna Ecuador och Panama som båda har dollarn som valuta. Försök växla en 100 dollar sedel varsomhelst i Sydamerika, och du kommer att märka att det inte är det lättaste p g a det stora antalet falska sedlar i omlopp. Om jag inte minns fel nu så tvättar man bl a sedlar av lägre valör (fast det inte ska gå) och trycker nya av högre valör på det tvättade pappret. Dollarna är ju lika stora oavsett valör och har samma färg. Ganska korkat kan man tycka, men det här gör att de nya sedlarna är väldigt svåra att skilja från äkta och t o m banker är försiktiga med att växla 100 dollar sedlar.

Nåja, här i Bolivia säljs allt med ett undantag – bolivianska produkter. Det är en slags marknadspatriotism där piratkopior av verk från inhemska artister, filmare osv är tabu och anses skada landet. Att stjäla varor från ”los yanquis” är ju däremot bara bra resonerar man.
Vi får attribuera detta fenomen, som ju absolut inte är unikt för Bolivia, till den ekonomiska situationen. Den dåliga köpkraften, det perifiera läget i världen och den höga höjden gör också att det inte är så många bra utländska artister som kommer hit. Men det stoppar inte medel-Mamanin (Mamani är ett mycket vanligt namn på altiplanon, ung som Svensson hemma) från att lyssna på sin favoritmusik live. Det formligen vimlar av tribute-band alltså band som spelar covers från någon specifik artist. De mest avancerade försöker dessutom efterlikna sina idoler. Idag är det Tribute to U2 på ett ställe i närheten. Det som funkar med skivor och filmer funkar alltså också för konserter.

Nu gick jag inte till U2 eftersom jag var iväg på annat håll. Länge har det nu annonserats om Iron Maiden Bolivia. Ni som känner mig bra vet att Iron Maiden var mina favoriter när jag var liten och en av anledningarna till att jag började spela i band. Nu skulle de alltså komma till La Paz? Nja, inte riktigt.

Är det någon som kommer ihåg Paul Di’anno? Inte, nä... det är ju inte direkt något skamligt. PD var Iron Maidens förste sångare som senare kom att ersättas av den mycket mer kända, och får jag säga, karismatiske Bruce Dickinson. Nevertheless så gjorde PD två rätt hyfsade skivor med Iron Maiden men slutade i bandet (kickad?) 1981. Ladies and gentlemen, det är alltså 25 år sedan denne lönnfeta och skalliga Hells Angels-medlem (det är sant) hade något som helst att göra med bandet Iron Maiden. Ok, så då tänkte man att han var ännu en av alla ”has-beens” som behöver pengar, kapar det nu mycket kända bandnamnet och åker på turné till något obskyrt ställe som La Paz för att spela nu 30 år gamla låtar. Det kunde ju vara värt 60 Bol tänkte jag.

Klockan 9 var det dags. Tekniken strulade och konserten blev 2 timmar försenad (förvånad…? Nej.). Då går det upp för mig att denne Paul Di’anno minsann inte har satt ihop något sjaskigt band av sina biker-kompisar utan att jag befinner mig på en avancerad tribute-konsert. Det är alltså några bolivianer som gillar IM som har satt ihop ett band, repat in covers (det gjorde de bra) och sedan bjudit in denne ende med någon relation till Iron Maiden som skulle säga ja utan att tveka. Denne ville dessutom envisas med att hälften av låtarna skulle vara från hans egen tämligen misslyckade karriär utanför Iron Maiden.

Men det funkar i Bolivia, för närmare än så här kommer man inte den riktiga gruppen. Det här är i alla fall ett substitut med högt förädlingsvärde. Och ser man annonseringen och media-hypen runt konserten så luktar det nästan lite äkta också.

Paul Di’anno hade dagen till ära lärt sig alla fula ord på spanska, en kunskap som han gärna skröt med. Bush fick sig en känga, Amerika fick sig en känga, sen Europa med. Och givetvis polisen, PDs eget hatobjekt (kom ihåg att han är HA). Polisen hade rensat ett område framför scenen från folk för att allt skulle var lugnt och snyggt och försvarade denna yta nitiskt mot alla som ville ta sig fram. Detta gillade inte Paul som ville ha publiken nära. Han skällde på polisen användandes sin intränade vokabulär och uppmanade folk att invadera området. Jättesmart i ett land där det är ganska mycket spänningar mellan polis och folk och där sådana saker kan få svåra konsekvenser! Polisen gav sig till slut och ställde istället upp på scen (liten scen, men med 14 poliser). PD fortsatte grymta och skälla och förklara sin kärlek till Bolivia (som han ett par gånger misstog för Brasilien, där han verkar bo). Själv trodde jag att den gode Paul skulle dö på scenen av höghöjdssjuka, men i de mest kritiska lägen fick han på sig en syrgasmask.

Så här är det i La Paz. Kan man inte få tag på äkta vara, så duger ju en kopia nästan lika bra

Rap battle i El Alto

Denna vecka håller ett stort hip-hop evenemang rum i La Paz och El Alto. Det har kommit gäster från Frankrike, Tyskland, andra länder i Sydamerika, och givetvis från hela Boliva, för att umgås, lära av varandra och duellera i rap. Förutom workshops i breakdance, mixning och rap-teknik är det ett antal konserter och uppträdanden. Jag och Petter åkte till La Ceja (ögonbrynet, centrala El Alto) för att kolla på en ”battle”. Ni som har sett ”8 mile” med Eminem vet vad jag pratar om. Ni andra som inte är intresserade av hip-hop kan sluta läsa nu, för det här kommer handla enbart om denna musikstil och hur den tar sig uttryck i Bolivia. Hip-hop verkar trivas bäst där det finns sociala problem och av det har El Alto mycket. Nu var det alltså hip-hop fajt i La Ceja och i sann boliviansk anda började alltihop 2 timmar försent. Men när det väl kom igång var det drag. Battle går ut på att improvisera fram en text över ett beat och som helst går ut på att förolämpa sin motståndare som sedan får svara. Poppis är att angripa sin motståndares klädsel, utseende eller geografisk härkomst.
Den som får mest bifall från publiken vinner. Hemmaplan hjälper en hel del så klart. Den här gången var det kanske 20 personer som ställde upp, och fajterna varvades med konserter. Rapparna vi fick se hette saker som Choclo (majs, alltså inte så tufft) och Yoggi 13 (en ny yogurthsmak eller Yogi Bears trettonde kusin?), men bäst var nog en som vi döpte till Oruro’s egen ”4 Bol” (växelkurs $1 = 8 Bol).

Det är väldigt intressant att se hur ungdomarna får en arena som de trivs och kan uttrycka sig på. Det normala i Bolivia är att ungdomar är ganska undertryckta och har dåligt självförtroende. Både tjejer och killar deltog. Här har Svalorna ett nytt område att jobba med i framtiden, för tro det eller ej att ha saker som man brinner för eller som är meningsfulla här som ungdom är något som verkligen fattas. Därför sponsras också hela grejen av franska och tyska ambassaderna, som bl a har ställt upp med en studio och ett utrymme för ungdomarna att hålla till i.

Texterna då? Nåja, de är inte helt lätta att hänga med i på snabb slangspanska med dåligt ljud, men en del snappar man ju upp. Och trots konferencierens vädjan att hålla personpåhoppen och de fula adjektiven till ett minimum så var det kanske inte precis vad som… hrmmm… hände. Men jag måste säga att de allra flesta var grymma och det var riktigt skoj att kolla. Det är klart en fördel att kunna hela släktterminologin för mödrar, systrar, kusiner, gudmödrar och andra kvinnliga släktingar förekommer frekvent i texterna. Några exempel på roliga fraser var:

”Eres de Chuquisaca y tienes cara de alpaca” = Du är från Chuquisaca (provins i Bolivia) och du har ett ansikte som en alpacka (sydamerikansk kameloid)

”Soy el jefe de tu hermana que está en la cocina” = [Fritt översatt på ungdomsspråk] Jag äger din syrra och hon står i köket.

Kvinnosynen är kanske inte alltid den bästa så därför var det skoj att se hur en tjej spöade killarna hon mötte på scen. Nedan följer även en ordlista med de viktigaste uttrycken i hip-hop svängen på spanska. Ska man smälta in får man faktiskt ta och plugga lite.

“Fluidez” = Flow
“Rapero” = Rappare
“Mezcladero” = DJ
“Mi barrio” = mitt “hood”
“Represento a mi gente/barrio” = Jag representerar mitt folk/hood
“Batalla” = Battle
“Lengua de acero” =tunga av stål

(bilden är tagen vid ett annat tillfälle)

Sverige, Schweiz eller lite av varje

Alla som har träffat amerikaner vet ju att det är lite sisådär med geografikunskaperna och att Schweiz och Sverige är lite same-same. Båda är ju Europa (som man för övrigt kan göra på en vecka). Sydamerika är no different, men det hela är värre därför att Schweiz heter Suiza och Sverige Suecia. Säger man jag kommer från Suecia nickar folk igenkännande (fejk) och säger ”Ahhhh Suiza”. Säger man då Suecia igen ser de lite oroliga ut och säger ”Ahhhhh” som att de förstod (vilket de inte gör i 98% av fallen). Många gånger blir det Suicia. Hopplöst. Igår blev vi igen presenterade som våra kära ”compañeros de Suiza”. Min kollega hoppades på att Sverige skulle möta Schweiz i VM så att det en gång för alla skulle bli slut på det här. Han fick nöja sig med att det var en schweizisk domare i en av Sveriges matcher. Men folk verkade inte reflektera över att domaren kom från samma land som ett av lagen. Synd!

Apthapi

Dagen till ära är det dags att lära sig lite mer om Andernas folk. Bolivias vicepresident (som har ett förflutet i en lokal gerillarörelse=politisk merit i Sydamerika) sa nyligen att han inte borde kallas socialist utan ”Andino”. Varför detta då? Jo därför att traditionen bland Andernas olika ursprungsfolk är väldigt kollektiv. Man brukar/de jorden kollektivt och ställer upp för varandra på alla sätt och vis. Den som hade mer pengar och egendom (om jag nu minns rätt) tvingades bjuda andra på fester och kalas för att utjämna skillnaderna. Att ha ett politiskt ämbete innebar att du var tvungen att betala för en massa saker i byn och efter ditt ledaruppdrag var du lika fattig som alla andra igen. Livsfilosofin har inget med ackumulation att göra utan det handlar om att leva bra och i harmoni – med naturen, gudarna och mellan könen (trots det är det sjukt mycket kvinnomisshandel). Leva bra är alltså måttstocken och innebar inte att vara rik (vi vet ju ändå att man inte är lycklig bara för att man är rik – men lite pengar skadar ju inte).

Ett uttryck för den andinska kollektiviteten är Apthapin – det andinska knytkalaset. Våran förra journalist skickade en gång hem en artikel om några hip-hopare som rappade om apthapi. Stockholm redigerade det till vad de trodde var rätt – apati. Och det låter väl bättre än att rappa om ett knytkalas? För hur hip-hop är det?
Idag var jag med på min första apthapi och det verkar vara en väldigt betydelsefull sak för alla. Alla gör sin del som man delar med sig.

Här ovan kan ni ju se hur det ser ut. Mest är det olika sorters potatis och majs, samt torkat kött (av lama och lite annat) samt starka såser. Potatis är ju gott och det finna fler sorter än man kan räkna till här. Ändå tycks det finnas en viss förkärlek till halvruttna frystorkade saker som ser vidriga ut (ja, jag vet, frystorkningen är ett sätt att konservera mat och vi med vår surströmming ska bara hålla tyst). Som tur är smakar det inte lika illa som det ser ut, men det är bäst att försöka undvika att någon lägger upp till dig! Dessa godsaker kallas ”Chuño” eller ”Caya” (tror jag) beroende på sort.
Och glöm inte att offra lite sprit och annat till Pachamama (Jordmodern). Det är dags nu!

Bolivia och ursprungsfolkens situation

Ca 60-80 procent av Bolivias befolkning tillhör som bekant något av ursprungsfolken. De största grupperna är Aymara, Quechua och Guarani. Till dessa finns det en massa till, och lika många språk. Det går inte att gå på gatan i La Paz utan att det vimlar av indianer i färgranna och traditionella dräkter. Trots att dess folkgrupper är i klar majoritet så har de alltid varit hopplöst förtryckta och diskriminerade av vita och mestiseliten som har suttit på all maktpositioner inom politik, ekonomi och näringsliv. Så har det varit sen spanjorerna kom. Egentligen är det inte så mycket ditt genetiska ursprung utan snarare vilka vanor du lagt dig till eller av med. En bolivian som adopterat ett västerländsk levnadssätt och spanska som sitt modersmål kan mycket väl räknas som mestis (blandning mellan indian och vit) trots att båda hans föräldrar är tvättäkta Aymara (största folkgruppen i La Paz), men en som behåller sitt modersmål, sin klädsel och sina indianska vanor är dömd till ett liv utan möjligheter att ta sig upp.
Som indian blir du portad från fina hotell, restauranger osv. Pratar du ditt eget språk i skolan så kan du få stryk eller bli utslängd från lektionen. Påminner väldigt mycket om gamla Sydafrika där majoriteten också var utestängd från det mesta. Fast lagstiftning och politiken var ju värre där. Här är det mer bara självklart och icke ifrågasatt. Men för ett par år sedan började saker och ting ändras och nu kan man höra Aymara, som tidigare mest var ett skuggspråk i officiella sammanhang, lite varstans.

På spanska här är ordet ”indio” (indian) ett skällsord. Själv kallar man sig ”campesino” (bonde) ”indigena” (ursprungsfolk) eller ”pueblo originario” (dito). Den 2:e augusti kallas konstigt nog fortfarande Dia del Indio och är egentligen en dag för ursprungsfolkens upprättelse. Vi var på en ceremoni idag och då bytte talarna konsekvent ut dia del indio mot dia del campesino. Vilket inte heller är helt rätt eftersom det bor väldigt många medlemmar ur dessa folkgrupper i städerna nu för tiden. T ex är El Alto (staden utanför La Paz) nästan helt Aymara. Men eftersom det har varit fult att vara indian och många andra generationens migranter till städerna har tappat mycket av sin kultur och sitt språk har man nu ett digert arbete framför sig om man som den sittande regeringen vill att ursprungsfolken äntligen ska få ta del av det moderna Bolivia på lika villkor. ”Indigenista”-rörelsen (från vilken styrande partiet MAS och presidenten Evo Morales är sprungna) är på uppsving och har för första gången fått något att säga till om i Bolivia. Inte undra på att folk sätter mycket tilltro till regeringen som man räknar som sin. Folk pratar gärna om Morales som vår Broder Evo.
Tonläget är högt och man pratar om återupprättelse, om spanjorer och amerikaner i ganska hätska ordalag. Militanta är man också. En dag i framtiden ska jag skriva om det ord som man måste kunna i Bolivia ”Bloqueo” (Blockad), och som är intimt förknippat med de sociala rörelserna och boliviansk politik.

Dock har den värste och mest hämndlystne ”rasbiologen” (aymaranationalist kan man också kalla det) på inidgenasidan, Felipe Quispe, tystnat. Oklart varför. Tror att hans egna satte honom på plats. Han ville gärna ha en egen Aymarastat som skulle grundas på det gamla Aymarariket (som faktiskt var flera under olika ”kungar”) Collasuyu.

Själv kommer han från en by som heter Achacachi, och där är det inte så skoj att vara gringo. Vi har dock projekt där så någon gång får man åka dit och snacka lite politik med folk. Ja, i alla fall sägs det att han har lämnat politiken och nu tränar ett fotbollslag.

Och som ni kanske vet så beslutade en folkomröstning förra året att det nu är dags att skriva en ny konstitution som ska ge alla samma rätt och göra slut på diskrimineringen i Bolivia (i alla fall på pappret, i praktiken är det långt kvar). I juli hade vi val till Asamblea Constituyente (konstituerandde församling), som är den församling som ska skriva om konstitutionen. Själva arbetet invigs någon gång nu i augusti. MAS sitter på cirka 50% av mandaten, men det behövs kvalificerad majoritet (2/3) för att driva igenom förslag. Men vi får säkerligen en ”indigenista” som församlingens ordförande. Sen när man är klara med ett förslag är det dags att att rösta igen. Hayaya Bolivia (Heja Bolivia på Aymara)! Bilden speglar ganska bra Indigenarörelsens kampvilja och essens (tagen på evenemanget på dia del campesino).

Copacabana
Kvinna med barn
Copacabana
Välsignelse av bilar. Sen behöver man ju inte oroa sig för nån krock.
Tygstycke som man har barn i.

Foton Coroico

Coroico
Coroico