Som ni kära läsare av den här bloggen kanske förstått så är Bolivia ett land där det är lättare att hitta piratkopian än originalet. Detta gäller det mesta – skivor, filmer, kläder osv. En skiva kostar t ex 10 bolivianos (9 kronor) såvida det inte är en colombiansk kopia, då den kommer kosta dig 15. Colombia är piratkopiornas Mecka och i Bolivia kommer de finaste kopiorna därifrån. Och det är inte bara så triviala saker som skivor och dvds som kopieras i Colombia. Även dollar, vilket man är mycket skickliga på. Dessa hittar sedan lägligt nog till grannländerna Ecuador och Panama som båda har dollarn som valuta. Försök växla en 100 dollar sedel varsomhelst i Sydamerika, och du kommer att märka att det inte är det lättaste p g a det stora antalet falska sedlar i omlopp. Om jag inte minns fel nu så tvättar man bl a sedlar av lägre valör (fast det inte ska gå) och trycker nya av högre valör på det tvättade pappret. Dollarna är ju lika stora oavsett valör och har samma färg. Ganska korkat kan man tycka, men det här gör att de nya sedlarna är väldigt svåra att skilja från äkta och t o m banker är försiktiga med att växla 100 dollar sedlar.
Nåja, här i Bolivia säljs allt med ett undantag – bolivianska produkter. Det är en slags marknadspatriotism där piratkopior av verk från inhemska artister, filmare osv är tabu och anses skada landet. Att stjäla varor från ”los yanquis” är ju däremot bara bra resonerar man.
Vi får attribuera detta fenomen, som ju absolut inte är unikt för Bolivia, till den ekonomiska situationen. Den dåliga köpkraften, det perifiera läget i världen och den höga höjden gör också att det inte är så många bra utländska artister som kommer hit. Men det stoppar inte medel-Mamanin (Mamani är ett mycket vanligt namn på altiplanon, ung som Svensson hemma) från att lyssna på sin favoritmusik live. Det formligen vimlar av tribute-band alltså band som spelar covers från någon specifik artist. De mest avancerade försöker dessutom efterlikna sina idoler. Idag är det Tribute to U2 på ett ställe i närheten. Det som funkar med skivor och filmer funkar alltså också för konserter.
Nu gick jag inte till U2 eftersom jag var iväg på annat håll. Länge har det nu annonserats om Iron Maiden Bolivia. Ni som känner mig bra vet att Iron Maiden var mina favoriter när jag var liten och en av anledningarna till att jag började spela i band. Nu skulle de alltså komma till La Paz? Nja, inte riktigt.
Är det någon som kommer ihåg Paul Di’anno? Inte, nä... det är ju inte direkt något skamligt. PD var Iron Maidens förste sångare som senare kom att ersättas av den mycket mer kända, och får jag säga, karismatiske Bruce Dickinson. Nevertheless så gjorde PD två rätt hyfsade skivor med Iron Maiden men slutade i bandet (kickad?) 1981. Ladies and gentlemen, det är alltså 25 år sedan denne lönnfeta och skalliga Hells Angels-medlem (det är sant) hade något som helst att göra med bandet Iron Maiden. Ok, så då tänkte man att han var ännu en av alla ”has-beens” som behöver pengar, kapar det nu mycket kända bandnamnet och åker på turné till något obskyrt ställe som La Paz för att spela nu 30 år gamla låtar. Det kunde ju vara värt 60 Bol tänkte jag.
Klockan 9 var det dags. Tekniken strulade och konserten blev 2 timmar försenad (förvånad…? Nej.). Då går det upp för mig att denne Paul Di’anno minsann inte har satt ihop något sjaskigt band av sina biker-kompisar utan att jag befinner mig på en avancerad tribute-konsert. Det är alltså några bolivianer som gillar IM som har satt ihop ett band, repat in covers (det gjorde de bra) och sedan bjudit in denne ende med någon relation till Iron Maiden som skulle säga ja utan att tveka. Denne ville dessutom envisas med att hälften av låtarna skulle vara från hans egen tämligen misslyckade karriär utanför Iron Maiden.
Men det funkar i Bolivia, för närmare än så här kommer man inte den riktiga gruppen. Det här är i alla fall ett substitut med högt förädlingsvärde. Och ser man annonseringen och media-hypen runt konserten så luktar det nästan lite äkta också.
Paul Di’anno hade dagen till ära lärt sig alla fula ord på spanska, en kunskap som han gärna skröt med. Bush fick sig en känga, Amerika fick sig en känga, sen Europa med. Och givetvis polisen, PDs eget hatobjekt (kom ihåg att han är HA). Polisen hade rensat ett område framför scenen från folk för att allt skulle var lugnt och snyggt och försvarade denna yta nitiskt mot alla som ville ta sig fram. Detta gillade inte Paul som ville ha publiken nära. Han skällde på polisen användandes sin intränade vokabulär och uppmanade folk att invadera området. Jättesmart i ett land där det är ganska mycket spänningar mellan polis och folk och där sådana saker kan få svåra konsekvenser! Polisen gav sig till slut och ställde istället upp på scen (liten scen, men med 14 poliser). PD fortsatte grymta och skälla och förklara sin kärlek till Bolivia (som han ett par gånger misstog för Brasilien, där han verkar bo). Själv trodde jag att den gode Paul skulle dö på scenen av höghöjdssjuka, men i de mest kritiska lägen fick han på sig en syrgasmask.
Så här är det i La Paz. Kan man inte få tag på äkta vara, så duger ju en kopia nästan lika bra
Posts
No comments:
Post a Comment