Paraty - Brasilien

Paraty från sjösidan
Vitmålade hus med färgglada dörrar och fönster är så Paratys historiska centrum ser ut

Karin på båttur
Micke dyker

Paraty är en liten kolonialstad i Rio de Janeirostaten. Här kan man åka ut med båtar till gömda stränder i djungelklädda bukter, äta fisk och titta på den vackra staden. Och dyka förståss...

Semester i Brasilien

Nu är vi på semester i Brasilien. Lite om hur det var kommer senare. Stay tuned...

Releaseparty för Lucho and the Larreas

Vårt musikprojekt har släppt en skiva. Bestående av mig (bas), Lucho Larrea (gitarr och sång) och Ben Martin (trummor) har visserligen bandet gått i graven efter Luchos flytt till Wien, men innan dess lyckades vi hitta en eftermiddag i studion för att spela in lite saker.

Det var luchos sista dag i La Paz, jag kom direkt från en lång, lång resa utan sömn och vi hade inte repat på 3 månader.

Dessutom var det en tagning som gällde på i stort sett alla låtarna. Med några öl och lite jävlar anamanna gick det dock ganska bra. I lördags var det därför dags för releaseparty hemma hos Linda. Tyvärr utan liveframträdande. Skivan kan köpas hos välsorterade skivhandlare...

Fler bilder från 15:e december

"Invandrade utlänningar, bit inte handen som skyddat och fött er". Eftersom man alltid anlägger ett 500-årsperspektiv i Bolivia så kan det här rikta sig mot vita eller också mot utländsk inblandning.
Batallon Colorado marscherar på i 1800-talsuniformer som om kriget mot Chile fortfarande pågick.

Konstitutionsfirande i La Paz

Från vänster: Silvia Lazarte, Asambleans ordförande; Evo Morales, Presindent; Alvaro Garcia Linera, Vice-president

Den 15:e december anordnades stora festligheter i La Paz för att fira den godkända konstitutionens överlämnade. Parader och marscher av konstitutionsanhängare samlades runt plaza Murillo där presidentpalatset ligger och desfilerade framför en hederläktare med dignitärer såsom Evo Morales själv. På andra håll i landet ordnades liknande cermonier för överlämnandet av departamentala stadgar, första steget i autonomiföklaringarna från departement som står emot vad man kallar regeringens nya konstitution. I dessa departement hölls också motdemontrationer mot vad som av många bönder och ursprungsfolk är rika gruppers autonomiförklaring, och som inte alls gynnar alla grupper. Det fanns stora farhågor om våld i samband med vad som regeringen anser vara landsföräderi (att uppmana till landets delning), något som inte blev av som tur var. Nu blir nästa steg en folkomröstning om konstitutionen.


Vi var givetvis på plats för att kolla. Lite orolig blir man för Evos säkerhet. Om någon skulle vilja ställa till något vore det enkelt för dem.

Det börjar dra ihop sig...

...till någon slags showdown i Bolivia. Regeringen har drivit igenom den nya konstitutionen till bönder, arbetares och kokaodlares stora glädje medan oppositionen skriker högljutt att den är illegal etc och inte motsvarar departementens krav. Det är nu 6 av 9 departament som deklarerat att de kommer införa eller rösta om sin egen autonomi. På en del ställen har man redan intagit regeringsbyggnader och utfärdat listor på icke-önskvärda personer (personer från de egna departementen som har röstat för den nya konstitutionen) eller på "förrädare dömda av Santa Cruz". Inom några dagar kommer man nu börja införa sin autonomi och motarbeta allt som regeringen gör. Prefekten i Santa Cruz pratar om en "historisk tid då beslut måste tas" om inte "framtiden för våra barn, våra jobb etc" ska gå om intet.
Samtidigt är ju inte alla i dessa departement eniga med de rika ledarna (i vissa fall självvalda ledarna) så räkna med protester och sammanstötningar.
Läget är så klart mycket allvarligt nu och det är bara att avvakta vad som händer.

Nya sammanstötningar i Sucre

Läget fortsätter allvarligt spänt. Under den gånga helgen samlades den konstituerande församlingen i en militärförläggning, enda sättet att skydda sig mot de våldsamma demonstrationer som förlamat församlingens arbete de senaste månaderna enligt regeringen, och godkände "en grande" den nya konstitutionstexten. Oppositionen bojkottade sessionen och kallade den illegal. Sammanstötningarna på gatorna blev så våldsamma att 4 personer dog. Polisen har nu dragit sig tillbaka från Sucre till Potosi. Enligt deras kommendant känner sig polisen som offer för de politiska konflikterna och kommer inte att återvända till Sucre förrän man får "säkerhetsgarantier". Ni förstår ju det bizarra i det hela, men samtidigt är det nog ganska bra att sammanstötningarna lugnas ner lite. I andra departement har ligister börjat bränna statsägda lokaler och institutioner.

Vidare är man nu fullt på krigsstigen vad gäller den allmäna pensionen för personer över 60 år. På både statsägda och privata media kablar man nu ut sina respektiva hårt vinklade budskap om att regeringen snor alla pengarna från departamenten vs. oligarkerna vill hindra Bolivias utveckling.
Ganska fult åt båda hållen. På regeringstödda kanaler visar man bilder på förstörda regeringsbyggnader, utbrända bilar och annat följda av ett antal namn och foton på "fienden", de rika oligarkerna från Santa Cruz.

Själva besökte vi Achacachi i helgen. Två dagar innan vi kom skar en militant ursprungsfolksgrupp vid namn "ponchos rojos" huvudet av några hundar inför tv-kamerorna. Hundarna hade målats med namnen på prefekterna i Cochabamba (Reyes Villas) och Santa Cruz (Ruben Costas). Givetvis blev det ramaskri och Ponchos Rojos hamnade i blickljuset som blodtörstiga bestar. Kanske var det de ville. Uppenbarligen ville de skicka ett budskap, men det kanske inte var det smartaste sättet. Igår attackerades högermedia av upprörda regeringstrogna som inte heller gör någon någon tjänst (regeringen hade inte något med detta att göra enligt dem själva, oppositionen hoppade genast på denn vinkling). Själv bor vi bredvid en av dessa högerkanaler och det var skrik och gormande där halva kvällen.

Sakta men säkert känns det som att folk på alla sidor håller på att tappa både tålamod och huvud. De som vill ha dialog blir allt färre och våldsverkarna fler.

Farväl Oscar

Oscar Sanchez var en av bolivianska stora profiler i modern tid. I fredags gick han bort efter att under en tid blivit allt sämre till följd av njurcancer. Oscar blev bara 36 år gammal. Trots att man opererat bort en av hans njurar tidigare i år spelade han ändå ett par matcher på boliviansk elitnivå. Efter att sjukdomen gjort honom allt för svag för att spela tog han över tränarrollen i ett av de stora La Paz-lagen The Strongest (Tigre).

Oscar Sanchez var stor i La Paz efter många säsongers kamperande som försvarsklippa i Bolivar och Tigre. I landslaget var han given och gjorde debut strax innan VM i USA 1994, i ett av de mest framgångsrika bolivianska landslagen någonsin. Nu är inte boliviansk fotboll så stor, men Oscar Sanchez hade förutom VM-medverkan ett par stora internationella minnen, inte minst när Bolivar gick till final i Copa Sudamericana 2005 och fick möta Boca Juniors (ett av Argentinas största lag). Själv fick jag möjlighet att både se Oscar spela och chansen att prata med honom i Hotel Europas spa för drygt ett år sedan. Då verkade han pigg och berättade hur det var på den där VM-resan till USA, uppladdningen i Europa och stoltheten att få representera sitt land i ett stort mästerskap. Dagen efter såg vi bolivianska landslaget slå El Salvador med 5-1. Oscar nickade in ett av de fem målen.

Men som den lokala dagstidningen skrev: Oscars sista fint lyckades inte.
Han lyckades inte lura döden. Evo besökte likvakan i Cochabamba, det säger en del om Oscars storhet och hur många som nu sörjer. Vila i frid, hoppas du blir uttagen i himlens elva.

Sprickan bråddjup

Nya kravaller och nya problem i den dokusåpa som kallas boliviansk politik. Nu är konflikterna som omger den s k konstituerande församlingen så allvarliga att det är ytterst tveksamt om den ska kunna slutföra sitt uppdrag - att förse landet med en ny konstitution.
Som nämnts tidigare är den riktigt stora konflikten just nu var huvudstaden ska ligga, i Sucre som enligt nuvarande konstituion är huvudstad men som för tillfäller endast inhyser den högsta domstolen, eller i La Paz som är säte för regeringen och parlamentet samt är landets ekonomiska centrum. Detta är dock bara en frontkonflikt för större teman som t ex den djupa klyftan mellan öst och väst i landet.
Huvudstadsfrågan trotsar all lösning, mycket därför att Sucre, eller rättare sagt en del starka ekonomiska och politiska intressen sägs det, vägrar acceptera någon kompromiss. Folkmobbar belägrar den gamla koloniala teatern där sessionerna hålls och p g a säkerheten för de valda delegaterna inte kan garanteras så har församlingen heller inte hållt en enda session sedan tre månader tillbaka. Igår försökte några modiga delegater ta sig in för att återuppta arbetet men blev istället attackerade och misshandlade av en grupp radikala studenter från Sucre. Regeringen anklagar högern och tvärtom. Min magkänsla säger mig att det nog ligger något i regeringens anklagelser.

Den rika s k halvmånen har hela tiden försökt sabotera församlingens arbete av den enkla anledning att man vill inte att Bolivia ska förändras med risk för att de explotativa system (jag vet att det låter socialistiskt men tyvärr är det nog så här) som genererar makt och pengar för ett fåtal ska upplösas. Man har hela tiden också av förklarliga anledningar stött Sucres krav på flytt av presidentmakt och parlament. Nu vill sociala rörelser och andra som stod bakom revolterna 2003 som ledde till det s k gaskriget mobilisera sitt folk och slå en järnring runt teatern som är säte för församlingen eller alternativt flytta församlingen till Oruro, vilket även flera politiker och regeringstrogna är inne på. Ett stort slag i ansiktet på Sucre, undrar jag om inte det skulle kunna utlösa mycket allvarliga konsekvenser.

Mindre konflikter som ständigt blossar upp har inte heller lugnat ner sig. En ny lag som ger äldre rätt till en "Renta de dignidad" (ung. pension för ett värdigt åldrande) är ingen emot, men när pengarna skulle tas från inkomsterna från olje- och gasförsäljning (de s k IDH, direkta skatter på olja och gas) blev det ramaskri på låglandet. De pengarna förvaltas nämligen till en viss procent av departamenten själva. Att at dem är som att slänga bensin på hela den känsliga frågan om regionalt självbestämmande. Nu hotar ett antal regioner med civil olydnand, vilket regeringen har förklarat är helt utanför lagens råmärken och därmed är karusellen igång.

På tal om bensin så råder det allvarlig brist på diesel (ibland är det gas, mjöl eller nåt annat). Spekulationer och okontrollerad smuggling har gjort att det knappt finns nån diesel. Precis som med gasen för ett par månader sen så sker nu många dieseltransporter under militärt beskydd och i konvoj.

Vi följer spänt utvecklingen, den konstituerande församlingen har t o m 14 december på sig att fixa en ny konstitution. En omöjlig deadline. Ska man lyckas får man nog förlänga mandatet ytterligare en gång. Men då krävs en lösning på de problem som f n stoppar all vidare dialog.

Dödskalledagen

Skallarna från vise män (kallawayas) som kommer från en speciell by i Apolobamba, Charasani. Jag bjöd på en cigarrett och lite koka. Hoppas det innebär lite tur.

Den 8:e november, drygt en vecka efter de dödas dag firas "dödskalledagen". Denna dag plockar man ut skallarna från sina döda familjemedlemmar eller andra (vissa har tydligen hittats eller överkommits på andra sätt). Jag har inte riktigt förstått rikigt hur processen att skaffa sig en dödskalle går till och vill nog helst inte veta. Men man tar i alla fall ut sina skallar på tur, går till kyrkogården, ger dem cigaretter, kokablad och annat. vissa skallar har pilotbrillor och andra mössor med favoritfotbollslaget. Ganska bizarrt faktiskt.
Som besökare kan man fråga vad skallen heter och erbjuda den en cigarett eller lite koka för att skallen ska fixa tur till dig. Man behandlar den som en god vän eller familjemedlem under dagen och ser till att den har bra.

En kyckling i armhålan

I söndags bjöd vi in kontorets städerska Doña Eugenia och hennes son på lite fika hemma hos oss. vi pratade om lite allt möjligt, men sonen Eduardo satt ganska tyst som för det mesta. Plötsligt började det pipa innanför jackan på Eduardo och det var inte en mobiltelefon, utan en kyckling. En ganska stor sådan också. Vi fick donera en skolåda till kycklingen och var bara tvungna att ta ett foto för det var ganska... exotiskt.

De dödas dag

Matutdelning för bön på Cementerio General


Allhelgonahelgen har en stark tradition i Bolivia. Hela helgen tillägnar man de döda för vilka man bland annat ber och lagar mat. Det råder en stämning inte så mycket av sorg (efter avd jag upplever) utan snarare av ihågkomst och samvaro med de dödas andar. Blandningen av ursprungstro och katolicism har gett upphov till ett av de mest speciella Allhelgonafirandena på kontinenten. I fredgas var vi därför på den stora kyrkogården i La Paz för att bilda oss en egen uppfattning. Kyrkogården var full av folk som satt eller stod framför döda familjemedlemmars gravar. I Bolivia är det vanligt att man begraver folk i kryptor ovanför jorden. Varje avliden har därmed en egen liten nisch med ett altare där de anhöriga sätter blommor, mat och gåvor. Icke-anhöriga, mest fattiga, går runt och ber för de avlidna mot att de får mat av den avlidnes familj. Vissa familjer hyr in musiker som spelar en stilla melodi framför just deras familjemedlems lilla altare.
Det är definitvt en dag då man som levande känner samvaro med de som dött. Kanske gör denna närhet att döden inte heller känns lika slutlig?
Hursomhelst så är skillnaden från Sverige slående och det rekommenderas att personer som är i Bolivia på den helg gör sig besväret att uppleva något annorlunda.

Galet väder

La Paz är en stad med typ 1000 meters höjdskillnader. Det är brant och när det därför regnar så går det nerför fort. När det regnar mycket som igår kan det vara helt sjukt farligt. För två år sedan blev regnet snabbt en stor flod som drog med sig hundratalsbilar från centrum till Zona Sur. Ca 15 personer dog när bilarna de satt i kracshade eller de drunknade i vattenmassorna.

Jag och Karin hann åka ner till Zona Sur innan himlen öpnnade sig. vi bor 400 m längre upp och plötsligt stod vår taxi i just en blivande flod. Taxichaffisen vågade inte köra, det blev trafikstockning (mer än vanligt) och vi fick vända om. När vi försökte igen gick det knappt att komma upp. Vägarna var blockerade av all möjlig bråte som forslats ner med vattnet. Uppe vid huset låg snö och hagel i stora drivor. Det ska inte vara så, men även här snackas det numera mycket om klimatförändringarna.

Det här året började t ex med en försenad regnperiod, sedan långa ihållande regn som översvämmade halva landet (medans det var torka på höglandet), sedan en knäpp torrperiod som inte var så fin och torr. Kallt som bara den i september, en försenad värmeepriod och nu detta. Alla glaciärerna håller också på att försvinna. Chacaltaya (5200 m) har världens högsta skidanläggning, men den går knappt att använda längre för glaciären är väck. I ett land som Bolivia där stora delar av befolkningen är beroende av vädret för jordbruk och annat kommer så klart kostnaderna bli höga i framtiden. Fast man kommer ju i alla fall förhoppningsvis inte hamna permanent under havsnivån...

Uppdatering

Semestern slut, regnperioden har börjat så smått, man slåss fortfarande om den konstituerande församlingen och jag återhämtar mig från en knäoperation.
Allt bra, alltså. Vädret är varmt (när det inte regnar) och vi har trevligt sällskap.

Fauna andina

Flamingos
Räv
Viscacha, kanin med svans
Vicuñas; lamornas vilda och graciösa kusiner

Bilder från Parque Nacional Eduardo Avaroa

Ingen semesterbildserie utan en badbild

Sprutande geysrar i soluppgång
Far vid vår i Jeep i den sk Salvador Dali öknen

En annan klassiker; stenträdet
Den röda sjön

Salar de Uyuni

Den klassiska turistbilden från Isla Incahuasi;kaktusar och vit strand

Sista anhalten på semestern blev Bolivias största turistattraktion – saltöknen utanför Uyuni på höglandet i sydvästra hörnet. Resan till Uyuni är ca 10-12 timmar från La Paz och själva resan i Uyuni består till stor del av att sitta i en jeep så det är ganska jobbigt. Det är även mycket kallt i den här delen av Bolivia. På vintern (juni-augusti) är det ca -15 på natten och man bor ganska spartanskt. Nu är det dock varmare även om vädret i övrigt inte är lika klart, så vi klarade oss ganska bra under våra tre dagar i öknen. Det är iofs bara första dagen som man besöker saltöknen, som kan beskrivas som ett hav av vita saltavlagringar som skapar känslan av att man är på en annan planet. I öknen, som var en sjö för mycket länge sen, finns det ett antal öar som ser ut att flyta i horisonten p g a de synvillor som skapas av det annorlunda ljuset. På öarna växer jättekaktusar. Själv var jag här för 8 år sedan och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var det konstigaste ställe jag någonsin varit på. Jag instämmer med mig själv även idag. Då var dock turismen inte särskilt utbredd och vi var ensamma på i stort sett varje plats. Nu är det gott om turister (eller nja man ser dem i alla fall, det är väl max 100/dag) och inte bara ryggsäcksresenärer.

Resterande två dagar spenderar man genom att tura runt i den vackra, karga öknen i naturreservatet Eduardo Avaroa på gränsen mot Chile. Här finns det konstigt färgade och flamingofyllda sjöar och andinsk fauna. Bergen skiftar i allehanda färger och konstiga stenformationer präglar många utav dalarna. Man kan även titta på sprutande geysrar och bada i varma källor. Och så kan man bo på hotell byggda i salt. Lite som våra ishotell men kanke inte lika exalterande.

Här kommer i alla fall lite bilder...

Lite bilder från Tambopata

Solnedgång över Rio Tambopata

Carambolaträd, i Sverige smakar de inget och används bara till dekoration. Här är de riktigt goda.
Ut och paddla på sjön där vi såg jätteuttrar

Röda aror
Gul-blåa aror

Tambopata

Alla färggranna klickar är aror. Dels två sorters röda aror och dels några enstaka gul-blåa. Bilden är främst för att visa hur många de var.

Tambopata är en nationalpark i peruanska Amazonas som vi besökte med mor och far under den gångna veckan. Inkörporten är från en liten djungelstad som heter Puerto maldonado i södra Peru mot gränsen till Bolivia. Orsaken till att Tambopata är känt och att vi åkte dit är att det där finns lättåtkomliga ”clay licks” dit arapapegojorna flyger i stora flockar för att äta av en mineralrik lera som gör det lätare för dem att göra sig av med olika gifter de får i sig när de äter sin vanliga mat.

Nu var det inte det enda vi gjorde utan vi bodde på en trvelig lodge och gjorde andra djungelutflykter också men lerslickeriet är ju den stora attraktionen och vi hade den denna dag helt för oss själva. En otrolig tur med vädret (dagen efter campade några i jungeln i hällande ösregn och fick förmodligen inte se pappisarna efter som de inte kan äta våt lera) gjorde att vi fick se ett av djungelns stora spektakel; 50 aror och ett antal mindre parakiter och annat som skränade i träden och sedan gjorde en gemensam framstöt mot det verkliga målet leran. Otroligt!

Vi fick även se utrotningshotade jätteuttrar (som kan bli 2 m långa) och en del andra floddjur och fåglar. De elektirska ålarna som finns i Rio tambopata slapp vi stifta bekantskap med.

Fler bilder från Cuzco och Valle Sagrado

Chicha är egentligen inte så gott

Höghöjdsbiking

Plaza de Armas i Cuzco

Karin med den berömda 12 sidiga stenen (där man som turist bara mäste fota). Inkakitsch!

Mountainbiking till Moray och Urubamba

Moray, ett inkajordbrukscenter

Karin och jag passade på att mountianbika lite (fast hälften var crosscountry) när vi var i Cuzco några dagar. Vi cyklade till Moray, som är ett gammalt jordbrukscenter från inkatiden. Den här dagen var det dessutom den årliga byfesten så vi fick chans att dricka lite chicha (majsöl) och tita på dansande barn. De olika nivåer ni kan se på bilderna hade ina egna mikroklimat som tillät en slags plantskola att sedan exportera adapterade plantor till högre liggande områden.
Själva cyklingen blev riktigt intressant på väg ner till Urubambadalen och en saltutvinningsanläggning. T o m Karin provade på lite singletrack och blev kanske biten (får vi hoppas).

Urmiribilder

Utsikt uppåt
Hotellet

En kolibri-bild till
Lastbilar från Sverige är vanliga och har ofta sina ursprungliga ägares reklam kvar. Nu ser man inte det men det står faktiskt Olle P:s åkeri i Båstad och Skånebil på den här.
Mor och far framför ett varmt vattenfall

Urmiri

kolibri


Jag och Karin har precis varit i Urmiri med mina föräldrar, varma källor i en dal sydost om La Paz. Vägen dit är ganska smal och läskig, men annars är det trevligt. Varma bad, massage, blommor och kolibris som flög omkring.

el jiribilder

Stooort träd
Kokaodling
Uggla

Karin på hängbro
Jag på canopylinan

El Jiri lodge

Utsikten från frukostbordet

I samhället Charobamba ligger el Jiri lodge, en ekolodge innanför gränsen för Cota pata nationalpark. Området tillhör Nord Yungas där det mest kända stället är Coroico.
Nord Yungas är egentligen ett bergsregnskogsområde på ca 1200-3500 m höjd, men i verkligheten har ganska mycket av skogen fått ge vika för odlingar. Mycket lite av skogen finns nu kvar, men i Cota pata bevaras denna speciella form av djungel. Åker man således till el Jiri kan man förvänta sig skogstrekks, små vattenfall, bad i den naturliga poolen eller som jag tyckte var skoj – canopying. Ägaren Mario har stora planer på att göra en runda där man trekkar uppför bergssidan i skogen och sedan via 17 olika linjer tar sig snabbt ner till lodgen igen. Superkul alltså. Nu var bara tre linjer klara, men det räckte.
Vi tillbringade en helg som bjöd på fin natur, men även odlingslandskap och lite action. Starkt rekommenderat.

Bilder från Huayna

Höjdlägret 5200 m, den lilla runda plåtstugan till vänster

Surrealistiskt islandskap pä glaciären, ca 5600 m

Upp mot höjdlägret
Så här mycket snöade det precis innan vi vände

En isig helg

Utsikt över dalen där baslägret ligger
På den vita vidden

I lördags åkte jag, vår kompis Linda och en engelsman till Huayna Potosi, ett 6088 m högt berg nära La Paz, i ett försök att bestiga det. Vädret var ganska dåligt och det hade det varit ca en vecka. Ovanligt för vid den här tiden på året brukar vädret vara kanonfint. Vi tänkte i alla fall göra ett tvådagars försök (man kan även göra tre då man får acklimatisera sig och träna lite på glaciären först). Tanken var att de som inte provat isklättring innan skulle få prova en timme vid höjdlägret. När vi kom till baslägret på 4700 m regnade/haglade det lite smått men det var inget som hindrade en stigning till höjdlägret på 5200m. Till höjdlägret måste man ta med sig en massa packning. Inte bara sovsäck och varma kläder utan också all utrustning som behövs för glaciärvandringar och isklättring. Stigningen är ganska brant och belagd med slask och is vilket gjorde det lite mer problematiskt, men i övrigt var det inga problem.

Vi kom dock sent till höjdlägret ( p g a vi gick sent från baslägret av någon anledning) och någon träning blev det inte för Linda och Nick. Istället fick vi kvällsmat som jag åt alldeles för mycket av med tanke på höjden. Jag mådde ganska illa när vi gick och la oss för att vila vid kl 19. Huvudvärken smög sig på tillsammans med en jobbig känsla av att jag var tvungen att spy. Jag tryckte i mig ännu ett höjdpiller och tviveln om att ens försöka sig på toppen byttes mot försiktig positivitet när vi gick upp vid 00.30 för att göra oss i ordning för nattens vandring och klättring. Att spy och ha migränhuvudvärk är tecken på att något är ganska dåligt och att man borde ta sig ner och inte upp, men det är väldigt svårt att självdiagnosticera sig själv för hur allvarligt det egentligen är. Huvudvärk får man räkna med och spykänslorna är jag inte säker på att de hängde ihop med höjden eftersom det har varit mycket salmonella och annat på gång på sistonde. Hur som helst så snörde vi på oss plastkängor, snölås, selar, stegjärn, huvudlampor och annat och gav oss ut i kylan. Det snöade lite lätt, men eftersom det hade snöat ganska länge fanns det ett rätt tjockt lager med lössnö att pulsa genom. Det är extra jobbigt eftersom den inte har hunnit hårdna tillräckligt för att man ska kunna gå på den utan man sjunker ner och tillbaka för varje steg. Extra jobb behöver man inte på den höjden Dessutom täcker den upp hål så att man inte ser var det kan vara farligt att gå. Slutligen täcker den även upp rutten så att det blir lättare att irra ut sig på farlig mark. Men det var i alla fall hyfsat hanterbart. Jag och Nick gick med en guide och Linda med en annan. Efter 5600 m var det bara jag och Nick som fortsatte och snart kom vi till en isvägg som skulle klättras på. 55 grader skulle den vara och det var den nog efter ett tag. Början var dock snarare 80 och stackars Nick hade aldrig ens fått prova att klättra. Isväggen var dessutom täckt med lössnö och yxan och stegjärnen tog inte lika lätt och satt inte fast så bra som man hade önskat Trots det sitter man ju fast i rep så det är inte så farligt som det låter.

Med all snö var väggen ändå ganska jobbig och den ständiga närkontakten med snön hade gjort båda mina vantpar genomblöta. I fortsatte en brant stigning medan snöfallet ökade i intensitet. Efter ett tag började det ljusna och man såg ingenting för alla snö och dimma. Det var en liten bitv stigning, en slätt och slutligen den 280 m höga isväggen tilll toppen kvar. Huvudet värkte ganska mycket men i övrigt kändes kroppen fin. Guiden var skeptisk till förhållandena och frågade om vi inte skulle vända. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att 1) det kommer vara extremt jobbigt att ta sig till toppen 2) vi kommer inte se någonting 3) säkerheten på den höga väggen med så mycket snö kanske inte är den bästa. Vi beslutade oss för att vända. Ner går snabbare än upp och snart var vi nere vid väggen igen. Den här gången klättrade vi nerför med ett topprep som säkring. Det behövdes för på sista biten trillade Nick ner i ett ishål och drog loss mig också eftersom han klättrade först och var längst ner. Repet satt ju dock fast och det blev mest en hård duns mot väggen för min del. Vi fortsatte tillbaka mot höjdlägret och i gryningsljuset såg vi stora issprickor breda ut sig här och var. Vår rutt började snöa igen och mot slutet var den helt borta. Nu såg man också hur liten marginal stigen vi gick på hade mot snösläntorna och issprickorna bredvid. Detta såg man inte i mörkret och dimman och tur var väl det för man halkade hela tiden till i lössnön.

Nu värkte fötter och huvud rejält och väl i höjdlägret möttes man av upptäckten att hela bergsmasivet var rejält igensnöat. Stigen upp till baslägret var hal nog. Med lössnö ovanpå är den direkt livsfarlig vilket skulle betyda ett extremt långsamt och känsligt nedstigande till första baslägret. En kvarts vila gjorde susen och jag kände mig lite bättre. I alla fall tillräckligt bra för att kuna placera fötterna hyfsat säkert. Jag tog också mina egna kängor och inte de hala plastkängor man måste ha på glaciären. Stegjärn kunde man ändå inte använda på stigen ner. Vist halkade man ett par gånger men på det hela taget gick det bra och efter två-tre timmar till var vi nere. Ibland gav sig dimman och molnen iväg tillräckligt för att avslöja en massiv utsikt över omgivande berg och sjöar. Nere i baslägret fick vi varm mat och sen åkte vi hem. Ett spännand eäventyr men också ganska jobbigt. Från och med att vi gick vid kl 2.00 på natten tills att vi kom tillbaka hade vi gått ca 9 timmar, det mesta på höjder som översteg 5200m, med väldigt få pauser. Sitter man för länge kylan blir man bara nerkyld ändå.

Vi kom visserligen inte upp till toppen, men jag är övertygad att jag hade klarat det om inte vädret hade varit så dåligt och om man kanske acklimatiserat sig en extra dag eller tryckt i sig lite av de andra kemikalier som finns på marknaden. För det största hotet, andningen och muskelkramp kände jag ingenting av, inte ens på 5800 som var det högsta vi kom. Men å andra sidan är jag nöjd med min insats. Jag tror dock inte det blir fler höga toppar på ett tag,särskilt inte nu när man har bevisat för sig själv att man faktiskt pallar utmaningen.