De dödas dag

Matutdelning för bön på Cementerio General


Allhelgonahelgen har en stark tradition i Bolivia. Hela helgen tillägnar man de döda för vilka man bland annat ber och lagar mat. Det råder en stämning inte så mycket av sorg (efter avd jag upplever) utan snarare av ihågkomst och samvaro med de dödas andar. Blandningen av ursprungstro och katolicism har gett upphov till ett av de mest speciella Allhelgonafirandena på kontinenten. I fredgas var vi därför på den stora kyrkogården i La Paz för att bilda oss en egen uppfattning. Kyrkogården var full av folk som satt eller stod framför döda familjemedlemmars gravar. I Bolivia är det vanligt att man begraver folk i kryptor ovanför jorden. Varje avliden har därmed en egen liten nisch med ett altare där de anhöriga sätter blommor, mat och gåvor. Icke-anhöriga, mest fattiga, går runt och ber för de avlidna mot att de får mat av den avlidnes familj. Vissa familjer hyr in musiker som spelar en stilla melodi framför just deras familjemedlems lilla altare.
Det är definitvt en dag då man som levande känner samvaro med de som dött. Kanske gör denna närhet att döden inte heller känns lika slutlig?
Hursomhelst så är skillnaden från Sverige slående och det rekommenderas att personer som är i Bolivia på den helg gör sig besväret att uppleva något annorlunda.

Galet väder

La Paz är en stad med typ 1000 meters höjdskillnader. Det är brant och när det därför regnar så går det nerför fort. När det regnar mycket som igår kan det vara helt sjukt farligt. För två år sedan blev regnet snabbt en stor flod som drog med sig hundratalsbilar från centrum till Zona Sur. Ca 15 personer dog när bilarna de satt i kracshade eller de drunknade i vattenmassorna.

Jag och Karin hann åka ner till Zona Sur innan himlen öpnnade sig. vi bor 400 m längre upp och plötsligt stod vår taxi i just en blivande flod. Taxichaffisen vågade inte köra, det blev trafikstockning (mer än vanligt) och vi fick vända om. När vi försökte igen gick det knappt att komma upp. Vägarna var blockerade av all möjlig bråte som forslats ner med vattnet. Uppe vid huset låg snö och hagel i stora drivor. Det ska inte vara så, men även här snackas det numera mycket om klimatförändringarna.

Det här året började t ex med en försenad regnperiod, sedan långa ihållande regn som översvämmade halva landet (medans det var torka på höglandet), sedan en knäpp torrperiod som inte var så fin och torr. Kallt som bara den i september, en försenad värmeepriod och nu detta. Alla glaciärerna håller också på att försvinna. Chacaltaya (5200 m) har världens högsta skidanläggning, men den går knappt att använda längre för glaciären är väck. I ett land som Bolivia där stora delar av befolkningen är beroende av vädret för jordbruk och annat kommer så klart kostnaderna bli höga i framtiden. Fast man kommer ju i alla fall förhoppningsvis inte hamna permanent under havsnivån...

Uppdatering

Semestern slut, regnperioden har börjat så smått, man slåss fortfarande om den konstituerande församlingen och jag återhämtar mig från en knäoperation.
Allt bra, alltså. Vädret är varmt (när det inte regnar) och vi har trevligt sällskap.

Fauna andina

Flamingos
Räv
Viscacha, kanin med svans
Vicuñas; lamornas vilda och graciösa kusiner

Bilder från Parque Nacional Eduardo Avaroa

Ingen semesterbildserie utan en badbild

Sprutande geysrar i soluppgång
Far vid vår i Jeep i den sk Salvador Dali öknen

En annan klassiker; stenträdet
Den röda sjön

Salar de Uyuni

Den klassiska turistbilden från Isla Incahuasi;kaktusar och vit strand

Sista anhalten på semestern blev Bolivias största turistattraktion – saltöknen utanför Uyuni på höglandet i sydvästra hörnet. Resan till Uyuni är ca 10-12 timmar från La Paz och själva resan i Uyuni består till stor del av att sitta i en jeep så det är ganska jobbigt. Det är även mycket kallt i den här delen av Bolivia. På vintern (juni-augusti) är det ca -15 på natten och man bor ganska spartanskt. Nu är det dock varmare även om vädret i övrigt inte är lika klart, så vi klarade oss ganska bra under våra tre dagar i öknen. Det är iofs bara första dagen som man besöker saltöknen, som kan beskrivas som ett hav av vita saltavlagringar som skapar känslan av att man är på en annan planet. I öknen, som var en sjö för mycket länge sen, finns det ett antal öar som ser ut att flyta i horisonten p g a de synvillor som skapas av det annorlunda ljuset. På öarna växer jättekaktusar. Själv var jag här för 8 år sedan och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var det konstigaste ställe jag någonsin varit på. Jag instämmer med mig själv även idag. Då var dock turismen inte särskilt utbredd och vi var ensamma på i stort sett varje plats. Nu är det gott om turister (eller nja man ser dem i alla fall, det är väl max 100/dag) och inte bara ryggsäcksresenärer.

Resterande två dagar spenderar man genom att tura runt i den vackra, karga öknen i naturreservatet Eduardo Avaroa på gränsen mot Chile. Här finns det konstigt färgade och flamingofyllda sjöar och andinsk fauna. Bergen skiftar i allehanda färger och konstiga stenformationer präglar många utav dalarna. Man kan även titta på sprutande geysrar och bada i varma källor. Och så kan man bo på hotell byggda i salt. Lite som våra ishotell men kanke inte lika exalterande.

Här kommer i alla fall lite bilder...

Lite bilder från Tambopata

Solnedgång över Rio Tambopata

Carambolaträd, i Sverige smakar de inget och används bara till dekoration. Här är de riktigt goda.
Ut och paddla på sjön där vi såg jätteuttrar

Röda aror
Gul-blåa aror

Tambopata

Alla färggranna klickar är aror. Dels två sorters röda aror och dels några enstaka gul-blåa. Bilden är främst för att visa hur många de var.

Tambopata är en nationalpark i peruanska Amazonas som vi besökte med mor och far under den gångna veckan. Inkörporten är från en liten djungelstad som heter Puerto maldonado i södra Peru mot gränsen till Bolivia. Orsaken till att Tambopata är känt och att vi åkte dit är att det där finns lättåtkomliga ”clay licks” dit arapapegojorna flyger i stora flockar för att äta av en mineralrik lera som gör det lätare för dem att göra sig av med olika gifter de får i sig när de äter sin vanliga mat.

Nu var det inte det enda vi gjorde utan vi bodde på en trvelig lodge och gjorde andra djungelutflykter också men lerslickeriet är ju den stora attraktionen och vi hade den denna dag helt för oss själva. En otrolig tur med vädret (dagen efter campade några i jungeln i hällande ösregn och fick förmodligen inte se pappisarna efter som de inte kan äta våt lera) gjorde att vi fick se ett av djungelns stora spektakel; 50 aror och ett antal mindre parakiter och annat som skränade i träden och sedan gjorde en gemensam framstöt mot det verkliga målet leran. Otroligt!

Vi fick även se utrotningshotade jätteuttrar (som kan bli 2 m långa) och en del andra floddjur och fåglar. De elektirska ålarna som finns i Rio tambopata slapp vi stifta bekantskap med.

Fler bilder från Cuzco och Valle Sagrado

Chicha är egentligen inte så gott

Höghöjdsbiking

Plaza de Armas i Cuzco

Karin med den berömda 12 sidiga stenen (där man som turist bara mäste fota). Inkakitsch!

Mountainbiking till Moray och Urubamba

Moray, ett inkajordbrukscenter

Karin och jag passade på att mountianbika lite (fast hälften var crosscountry) när vi var i Cuzco några dagar. Vi cyklade till Moray, som är ett gammalt jordbrukscenter från inkatiden. Den här dagen var det dessutom den årliga byfesten så vi fick chans att dricka lite chicha (majsöl) och tita på dansande barn. De olika nivåer ni kan se på bilderna hade ina egna mikroklimat som tillät en slags plantskola att sedan exportera adapterade plantor till högre liggande områden.
Själva cyklingen blev riktigt intressant på väg ner till Urubambadalen och en saltutvinningsanläggning. T o m Karin provade på lite singletrack och blev kanske biten (får vi hoppas).

Urmiribilder

Utsikt uppåt
Hotellet

En kolibri-bild till
Lastbilar från Sverige är vanliga och har ofta sina ursprungliga ägares reklam kvar. Nu ser man inte det men det står faktiskt Olle P:s åkeri i Båstad och Skånebil på den här.
Mor och far framför ett varmt vattenfall

Urmiri

kolibri


Jag och Karin har precis varit i Urmiri med mina föräldrar, varma källor i en dal sydost om La Paz. Vägen dit är ganska smal och läskig, men annars är det trevligt. Varma bad, massage, blommor och kolibris som flög omkring.

el jiribilder

Stooort träd
Kokaodling
Uggla

Karin på hängbro
Jag på canopylinan

El Jiri lodge

Utsikten från frukostbordet

I samhället Charobamba ligger el Jiri lodge, en ekolodge innanför gränsen för Cota pata nationalpark. Området tillhör Nord Yungas där det mest kända stället är Coroico.
Nord Yungas är egentligen ett bergsregnskogsområde på ca 1200-3500 m höjd, men i verkligheten har ganska mycket av skogen fått ge vika för odlingar. Mycket lite av skogen finns nu kvar, men i Cota pata bevaras denna speciella form av djungel. Åker man således till el Jiri kan man förvänta sig skogstrekks, små vattenfall, bad i den naturliga poolen eller som jag tyckte var skoj – canopying. Ägaren Mario har stora planer på att göra en runda där man trekkar uppför bergssidan i skogen och sedan via 17 olika linjer tar sig snabbt ner till lodgen igen. Superkul alltså. Nu var bara tre linjer klara, men det räckte.
Vi tillbringade en helg som bjöd på fin natur, men även odlingslandskap och lite action. Starkt rekommenderat.

Bilder från Huayna

Höjdlägret 5200 m, den lilla runda plåtstugan till vänster

Surrealistiskt islandskap pä glaciären, ca 5600 m

Upp mot höjdlägret
Så här mycket snöade det precis innan vi vände

En isig helg

Utsikt över dalen där baslägret ligger
På den vita vidden

I lördags åkte jag, vår kompis Linda och en engelsman till Huayna Potosi, ett 6088 m högt berg nära La Paz, i ett försök att bestiga det. Vädret var ganska dåligt och det hade det varit ca en vecka. Ovanligt för vid den här tiden på året brukar vädret vara kanonfint. Vi tänkte i alla fall göra ett tvådagars försök (man kan även göra tre då man får acklimatisera sig och träna lite på glaciären först). Tanken var att de som inte provat isklättring innan skulle få prova en timme vid höjdlägret. När vi kom till baslägret på 4700 m regnade/haglade det lite smått men det var inget som hindrade en stigning till höjdlägret på 5200m. Till höjdlägret måste man ta med sig en massa packning. Inte bara sovsäck och varma kläder utan också all utrustning som behövs för glaciärvandringar och isklättring. Stigningen är ganska brant och belagd med slask och is vilket gjorde det lite mer problematiskt, men i övrigt var det inga problem.

Vi kom dock sent till höjdlägret ( p g a vi gick sent från baslägret av någon anledning) och någon träning blev det inte för Linda och Nick. Istället fick vi kvällsmat som jag åt alldeles för mycket av med tanke på höjden. Jag mådde ganska illa när vi gick och la oss för att vila vid kl 19. Huvudvärken smög sig på tillsammans med en jobbig känsla av att jag var tvungen att spy. Jag tryckte i mig ännu ett höjdpiller och tviveln om att ens försöka sig på toppen byttes mot försiktig positivitet när vi gick upp vid 00.30 för att göra oss i ordning för nattens vandring och klättring. Att spy och ha migränhuvudvärk är tecken på att något är ganska dåligt och att man borde ta sig ner och inte upp, men det är väldigt svårt att självdiagnosticera sig själv för hur allvarligt det egentligen är. Huvudvärk får man räkna med och spykänslorna är jag inte säker på att de hängde ihop med höjden eftersom det har varit mycket salmonella och annat på gång på sistonde. Hur som helst så snörde vi på oss plastkängor, snölås, selar, stegjärn, huvudlampor och annat och gav oss ut i kylan. Det snöade lite lätt, men eftersom det hade snöat ganska länge fanns det ett rätt tjockt lager med lössnö att pulsa genom. Det är extra jobbigt eftersom den inte har hunnit hårdna tillräckligt för att man ska kunna gå på den utan man sjunker ner och tillbaka för varje steg. Extra jobb behöver man inte på den höjden Dessutom täcker den upp hål så att man inte ser var det kan vara farligt att gå. Slutligen täcker den även upp rutten så att det blir lättare att irra ut sig på farlig mark. Men det var i alla fall hyfsat hanterbart. Jag och Nick gick med en guide och Linda med en annan. Efter 5600 m var det bara jag och Nick som fortsatte och snart kom vi till en isvägg som skulle klättras på. 55 grader skulle den vara och det var den nog efter ett tag. Början var dock snarare 80 och stackars Nick hade aldrig ens fått prova att klättra. Isväggen var dessutom täckt med lössnö och yxan och stegjärnen tog inte lika lätt och satt inte fast så bra som man hade önskat Trots det sitter man ju fast i rep så det är inte så farligt som det låter.

Med all snö var väggen ändå ganska jobbig och den ständiga närkontakten med snön hade gjort båda mina vantpar genomblöta. I fortsatte en brant stigning medan snöfallet ökade i intensitet. Efter ett tag började det ljusna och man såg ingenting för alla snö och dimma. Det var en liten bitv stigning, en slätt och slutligen den 280 m höga isväggen tilll toppen kvar. Huvudet värkte ganska mycket men i övrigt kändes kroppen fin. Guiden var skeptisk till förhållandena och frågade om vi inte skulle vända. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att 1) det kommer vara extremt jobbigt att ta sig till toppen 2) vi kommer inte se någonting 3) säkerheten på den höga väggen med så mycket snö kanske inte är den bästa. Vi beslutade oss för att vända. Ner går snabbare än upp och snart var vi nere vid väggen igen. Den här gången klättrade vi nerför med ett topprep som säkring. Det behövdes för på sista biten trillade Nick ner i ett ishål och drog loss mig också eftersom han klättrade först och var längst ner. Repet satt ju dock fast och det blev mest en hård duns mot väggen för min del. Vi fortsatte tillbaka mot höjdlägret och i gryningsljuset såg vi stora issprickor breda ut sig här och var. Vår rutt började snöa igen och mot slutet var den helt borta. Nu såg man också hur liten marginal stigen vi gick på hade mot snösläntorna och issprickorna bredvid. Detta såg man inte i mörkret och dimman och tur var väl det för man halkade hela tiden till i lössnön.

Nu värkte fötter och huvud rejält och väl i höjdlägret möttes man av upptäckten att hela bergsmasivet var rejält igensnöat. Stigen upp till baslägret var hal nog. Med lössnö ovanpå är den direkt livsfarlig vilket skulle betyda ett extremt långsamt och känsligt nedstigande till första baslägret. En kvarts vila gjorde susen och jag kände mig lite bättre. I alla fall tillräckligt bra för att kuna placera fötterna hyfsat säkert. Jag tog också mina egna kängor och inte de hala plastkängor man måste ha på glaciären. Stegjärn kunde man ändå inte använda på stigen ner. Vist halkade man ett par gånger men på det hela taget gick det bra och efter två-tre timmar till var vi nere. Ibland gav sig dimman och molnen iväg tillräckligt för att avslöja en massiv utsikt över omgivande berg och sjöar. Nere i baslägret fick vi varm mat och sen åkte vi hem. Ett spännand eäventyr men också ganska jobbigt. Från och med att vi gick vid kl 2.00 på natten tills att vi kom tillbaka hade vi gått ca 9 timmar, det mesta på höjder som översteg 5200m, med väldigt få pauser. Sitter man för länge kylan blir man bara nerkyld ändå.

Vi kom visserligen inte upp till toppen, men jag är övertygad att jag hade klarat det om inte vädret hade varit så dåligt och om man kanske acklimatiserat sig en extra dag eller tryckt i sig lite av de andra kemikalier som finns på marknaden. För det största hotet, andningen och muskelkramp kände jag ingenting av, inte ens på 5800 som var det högsta vi kom. Men å andra sidan är jag nöjd med min insats. Jag tror dock inte det blir fler höga toppar på ett tag,särskilt inte nu när man har bevisat för sig själv att man faktiskt pallar utmaningen.

Konfliktfyllt Bolivia

Efter alla personliga små resereportage och annat tänkte jag ge er en update på vad som händer i Bolivia. Läget är otroligt konfliktfyllt och smockan hänger i luften (ibland som häromdagen slåss de i parlamentet). Den rika jordägarklassens och högerns försök att stoppa de sociala reformerna och destabilisera Evo Morales regering är mycket hårda. Vi var i Santa Cruz, nästet för denna kampanj, härom veckan och det är ingen trevlig kampanj man kör i varje gatuhörn.
MAn har öppnat upp flera olika konfliktfronter mot regeringen och den senaste och mycket allvarliga sådana är bråket om var huvudstaden ska vara. Konstitutionellt är Sucre (en liten stad på kanske 100 000 invånare) huvudstad och där sitter också Högsta domstolen, men La Paz är det ekonomiska och politiska centrat i landet och är säte för regering och parlament.
Sucre har börjat gapa om omstrukturering och flytt av regeringssätet till Sucre, en ekonomisk katastrof för landet på makronivå och La Paz departementet lokalt. Dessutom ganska orealistiskt. Sucre (Chuquisacadepartementet) bakas dock upp av 5 andra departement (6 mot 3 alltså) och konflikten har orsakat flera generalstrejker, blockader, slagsmål, protestmarcher etc. I La Paz samlades 2 miljoner människor (!) för att protestera mot Sucres krav.

I botten är det en strid mellan olika regioner. Det rika låglandet där det finns mycket olja och andra naturresurser och som behärskas av storgodsägare och andra "oligarker" och som vill bevara rådande makt- och ekonomiska strukturer samt öka sin självbestämmanderätt mot den fattiga altiplanon där huvuddelen av männiksorna bor och där reformrörelserna är mycket starka. Här vill man inte ge för mycket självbestämmande rätt till regioner eftersom man är helt beroende av de inkomster som kommer från naturresurserna i öster om man någonsin ska kunna stävja fattigdomen i landet.

Mitt i allt detta har vi då den konstituerande församlingen som ska arbeta fram en ny konstitution för landet. Eftersom ingen sida har kvalificerad majoritet står det mesta av arbetet still och man har nyligen varit tvungen att förlänga mandatperioden med fyra månader till (till 14:e december). På grund av de politiska stridigheterna går dock hela processen mot ett praktfiasko, vilket spelar de mer konservativa intressen i landet helt i handen.

Vad som händer den 14:e september vill vi helst inte spekulera i. Vi hoppas på en bra utgång, men man blir ganska pessimistisk över läget och allt ifrån militärkupp, uppror eller inbördeskrig är fullt möjligt. I Venezuela tjatar Chavez om att om regringen utsätts för kuppförsök kommer man kunna räkna med venezulanskt stöd. Ja, ni förstår ju själva att det är en krutdurk som kan explodera när som helst, men håll gärna tummarna för Bolivia för det behövs. Det här landet kan bli ett föregångsexempel för andra, låt oss hoppas att det inte blir en total katstrof istället.

Omläggning av biståndspolitiken

Nu har ni som är där hemma säkert också hört att nu har regeringens beslut om vilka länder Sida ska vara kvar i eller inte. Just nu är Sverige via Sida aktiva i ca 70 länder och dessa ska bli 30. Vissa tematiska områden som HIV/AIDS och konflikter ska prioriteras liksom i praktiken vissa geografiska områden som Afrika. Latinamerikabiståndet (det bilaterala) kommer dras ner kraftigt och två av våra verksamhetsländer ska fasas ut. I Bolivia som anses vara Sydamerikas fattigaste land och som dessutom är i början av en intressant demokratiseringsprocess ska arbetet intensifieras.

För vår del innebär det inte så mycket. Vi får inte pengar av de bilaterala medeln och i Peru arbetar inte Sida med samma frågor som vi i vilket fall som helst. I Bolivia ökar däremot möjligheten att söka denna typ av pengar. Rent allmänt så kommer ju en del sektorer, länder och fattiga människor att förlora. Trots allt är ju en fattig människa i Afrika inte mycket fattigare än en fattig människa i Peru eller Bolivia (såvida man inte också har HIV och lever i ett krigsland). Men på det hela taget ser jag ganska positivt på landkoncentrationen. Det handlar ju trots allt om att försöka effektivisera biståndet och koncentrera sig på de områden där vi kan göra nytta. Dessutom försöker man koordinera så att andra givare täcker upp där Sverige lämnar vilket minskar komplexiteten och den administrativa paralyseringen som orsakas av att ha många olika givare.

Däremot får vi se hur fortsättningen blir eftersom det här bara är första steget i regeriongens nya biståndspolitik. Kvarstår gör ju fortfarande frågan om man tänker smygsänka biståndet genom att dribbla in kostnader för andra utgiftspområden som i det här fallet skulle te sig om moraliskt tveksamma (vilken utvecklingseffekt har t ex våra asylkostnader på sändarländerna; en definition som OECD har satt för medel som räknas som bistånd men där man ändå konstigt nog avtalat om att godkänna asylkostnader).

Fler bilder från Noel Kempff

Efter en hård djungeltur var det gott att drick en drink, sola och bada.

Den berömda kyrkan i Concepción, en av många jesuitkyrkor av liknande slag i området
I Florida blev det landsbygdsliv, då får man hämta sitt vatten i brunnen
En gigantisk padda i Florida

En glad liten ödla sprang upp på Stefan och ville inte släppa
Vår jeep korsar Rio Paragua för att komma in i parken

Lite bilder från Noel Kempff

Huanchaca
Brorsan och jag erövrar Huanchaca
Flygande gulblå aror

Noel Kempff Mercado - i knarksmugglarnas spår

Solnedgång över Amazonas sett från Huanchaca


Nu har vi kommit hem från Parque Nacional Noel Kempff Mercado, en djungelpark i ett avlägset hörn i nordöstra Bolivia. Parken är känd för fyra saker; rikt djurliv, en magnifik högplatå som reser sig 600 m över Amazonas, sina många spektakulära vattenfall, samt för att ha varit en plats där knarkfabrikanter ostört kunnat bedriva verksamhet i många år (med CIA och diverse militärregeringars stöd sägs det).

Att åka dit landvägen är en pärs bara det. först måste man flyga till Santa Cruz, Bolivias näst största stad, sedan ta sig till Concepción, en liten by med en jättefin jesuitkyrka (som står på UNESCOs kulturvärldsarvslista), och sedan en dammig jeeptur på 9 timmar till en by utanför parken som heter Florida. Därifrån är det sedan tre timmar till baslägret i Los Fierros. Det tar som sagt lite tid och man blir sliten redan innan man kommer in. Där väntar då vid den här tidpunkten ett par tusen djungelbin på att få slicka svetten från din varma kropp under alla dagens timmar. När vi kom dit var det inte så varmt och inte så mycket insekter (förutom bina) tyckte vi. Detta skulle under tidens gång komma att ändras allteftersom sandflugor, myggor, fästingar, getingar och annat gott tog sig tuggor från våra kroppar. Allt bits, sticks, bränns, svider eller annat, och då är ämndå detta den bästa tiden att åka. Inte en droppe regn föll under hela resan och temperaturen (som också är på sin lägsta punkt under juli-augusti) steg sakteligen. Eftersom klimat och miljö är aningen jobbigt kan man ju undra varför man åker dit och hur man pallar. Och det ska jag beraätta lite genom vad vi gjorde och såg.



Först och främst är det ingen plats för veklingar, man måste bära full packning (tält, mat, sovsäck etc) på många sträckor under ovannämnda omständigheter. Ska man upp på höplatån Huanchaca så är det samma sak fast 600 höjdmeter också. Vi började med en dag i baslägret som var ganska sunkig. Bina surrade, vi såg inget och vi gick på några tämligen ointressanta stigar. Vår guide var en surpuppa till narcissist och våra två lokala guider var ganska dåliga.
Snabbt fick vi information (som senare skulle visa sig ganska felaktig) om att det var i stort sett omöjligt att hinna med den södra sidans två stora attraktioner, Huanchaca och El Encantovattenfallet, ordentligt och utan att vandra 10 timmar med packning per dag. Detta p g a bilvägarnas dåliga förhållanden. Vi koncentrerade oss på Hunachaca istället och dag 2 bärjade vi vandringen uppför. Det började med djungel och bin för att övergå till bambuskog och sedan savann uppe på platån. Under sig ser man blå-gula aror flyga genom dalarna upp till sina bon på platån. Riktigt mäktigt och stillsamt. Religiöst nästan. Väl uppe är utsikten över Amazonas imponerande och sedan vandrar man bort till sin campingplats över en vidsträckt savann där man om man kommer rätt i tiden (vilket vi gjorde) lyckas tajma in arornas hemkomst från jobbet nere på låglandet. Vi gick genom palmdungar med massor av hemvändande och nästande aror som fläg 5 m ifrån oss och skränade. Allt detta i solnedgången (80-talskitsch så det förslår). Solen var dessutom så röd som jag aldrig sett den, vilket gjorde detta till en av de mest minnesvärda naturstunder jag varit med om. Campingplatsen var en mysig skogsglänta med en bäck och dagen efter gick vi till en mycket trevlig naturlig pool och badade av oss.

På vägen passerade man knarklangarnas kvarlämningar, en intakt motorcykel som man använt för att köra last med och ett kraschat kokainplan. På mesetan hade de sin fabrik som var så avlägsen att de fick vara i fred. De landade med sina plan och hade tvångsrekryterad lokal arbetskraft som blev mördade om de försökte ta sig ur. Efter mordet på professor Noel Kempff himself (då parken även bytte namn för att hedra minnet) var de tvungna att evakuera och flytta vidare.

Nåja, väl vid poolen upptäckte vi de första fästingarna. Själv plockade jag 10 men en annan i vår lilla grupp räknade in 50 lagom till resans slut. Vi gick tillbaka och campade nedanför mesetan på ytterligare ett mysigt ställe, för att dag 4 ta oss ner till Los Fierros igen. Härifrån gjorde vi sen en serie mer eller mindre bra utflykter för att kolla djur. Vissa, som min bror, hade oturen att ständigt hamna i en grupp (vi delade oss) som inte såg så mycket, medan jag själv såg 3 tapirer (en slags stor gris med en halv elefantsnabel), en bälta, en nattapa, en hjort, spindelapor, en stor ödla och lite annat. Fåglar och rovfåglar bara vimlar det av. Stefan fick dock se lite apor och sedan under en flodtur alligatorer, sköldpaddor, fler apor och lite annat.

Detta höll vi på med till dag 5, ofta på skumma natt- och morgontider då det är som bäst, och sedan åkte vi ut ur parken, åkte kanot på floden och sov i den lilla byn Florida för att sedan åka tillbaka till Concepción och Santa Cruz. Där slappade vi vid poolen, tog ett par välförtjänta drinkar och sedan ett flyg tillbaka till La Paz.

Sammanfattningsvis kan man säga att parken är spektakulär, men jobbig och avlägsen med. Det kändes riktigt surt att missa det stora vattenfallet men högplatån var magnifik och jag hade ju turen att se massor av djur. Vi var sju stycken som kände varandra och det var bara vi, guider etc. Många ställen fick man ha helt för sig själv och bara att ta sig ut i djungeln på natten är en grymt surrealistisk och häftig upplevelse.
Rekommenderas, men endast i kombination med en stor portion tålamod, jävlaranamma, och förmåga att utstå lite bister miljö. Min kollega Tomas har en bra kamera och lyckades ta en hel del fina djurbilder. Om man frågar snällt kan man kanske få dem och då kanske de dyker upp här. Tills dess får ni hålla till godo med mina lite sämre.

Till djungeln

Imorgon bär det av till djungeln. I ett avlägset hörn av Bolivia och Amazonas ligger Parque Nacional Noel Kempff Mercado, döpt efter en av Bolivias mest kända biologer efter att han blev dödad av knarksmugglare där. Vi har blivit tillsagda att det inte är en vanlig liten tur utan en expedition. Det blir nog mycket machetande, bärande, röjande och vandrande, men det ska samtidigt vara en av de mest spektakulära parkerna i Sydamerika. Hoppas bara man inte blir 1) skjuten av en knarksmugglare 2) kramad av en anakonda 3) uppäten av en jaguar 4) får för många larver som gror i skinnet.
Vi ses runt den 13:e.