Mer bilder från Tarija

La Angostura
Vattenfall i Coimata
Min första Boliviaorm (inte så stor dock)

Tarija

Vingård
Bolivias fulsprit nr 1 - Casa Real Primera Clase

Tarija är en skön stad i södra Bolivia mot gränsen till Argentina. Egentligen liknar det lite mer Argentina än Bolivia i sätt och kultur och kontakterna mellan Tarija och norra Argentina är tätare än med resten av Bolivia. Påminner om Skåne och Danmark…
Det kan ju också bero på att närmaste större stad ligger 30 mil bort på en skumpig grusväg som tar 12 timmar att forcera i buss. Tarija är också ett av de departement som röstat för ökad självständighet och alltså inte superbundis med Evo och hans polare.

Klimatet är i alla fall trevligt och påminner om södra Spanien. Det ser även ut som Södra Spanien och är känt för sina vingårdar. ”Hmm, bolivianskt vin har de inte på systemet”, tänker ni nu. Nä, och det beror säkert mest på smaken. Det mesta är inget vidare och det som håller någorlunda kvalitet är inte bra marknadsfört, tillverkas i små kvantiteter eller passar inte europeisk smak. Det mesta är väldigt sött. Men… det är i alla fall vin och i Bolivia och det gör det hela lite intressant: Tarija är mycket rikare än La Paz och det märks. Överallt små välmående byar med finare hus än vad man är van att se på altiplanon. Tydligen ska druvnäringen gjort succé här. All Singani (boliviansk fulsprit som liknar Pisco) produceras också här.

I övrigt kan man mest relaxa. Inget är jättespektakulärt och det är ingen turistmagnet, utan det mesta är snarare trevligt och skönt. T ex kan man bada i vattenfall och besöka vingårdar, äta argentinskt kött och sola.

Bilder från Sucre

Gruvarbetare för en dag

Berget som äter män
Dynamit
Gruvarbetare som SLÄPAR gruvvagn. han i rött är 15 år.
Bergets härskare


Vill ni se de absolut värsta arbetsförhållandena i världen? Åk till potosi och gör ett besök i en gruva i det berömda berget Cerro Rico, som på 1600-talet försåg hela Spanien med silver och var världens rikaste stad med byggnader och lyx som fick Europas metropoler att blekna. Rikedomarna kom dock inte alla till del, särskilt inte de indianer och afrikaner som tvingades till berget för att bygga Spaniens herravälde och dog i hundratusentals på kuppen.
Cerro Rico kallades för ”Berget som äter män”, men går också under det smickrande namnet ”Helvetets gap”.

Idag utvinns ett antal olika metaller ur berget, främst silver, bly och tenn, men även annat. Gruvdriften sköts av ett antal kooperativ som tillsammans har fått koncessioner av staten för att arbeta vissa sektorer i berget. Tillsammans gör man investeringar i maskiner och utrustning, men varje lite grupp inom kollektivet jobbar en egen sektor och står själva för eventuella vinster eller förluster i den sektorn. En gruvarbetare idag med höjda råvarupriser kan tjäna mellan 5-8 ggr (grovt uppskattat) bolivianska minimilöner (minimilön ca 450 SEK/månaden) vilket alltså inte är särskilt dåligt. Vad som däremot är dåligt är arbetsförhållandena. Pensionsåldern i Bolivia är 65 år men medellivslängden bara 63. För gruvarbetare är den dock runt 45 år, vilket innebär att de flesta aldrig får något ut av de där 12% de betalar till olika sociala förmåner och pensionsförsäkringar innan de dör.

Vissa gruvarbetare klarar sig länge, vi träffade en som suttit och hamrat med hammare och mejsel i 37 år i gruvan (han var 48 år) och visst levde han. Men han såg rätt sliten ut och berättade att stendammslungan, gruvarbetarnas kroniska åkomma som drabbar ALLA för eller senare i olika grad, plågade honom liksom reumatism och lite annat. Skulle tro att de flesta är halvdöva p g a alla dynamitsmällar också.

Potosi ligger högt, 4000 möh, och gruvan ännu högre. Klimatet är mycket kyligt men inne i gruivan kan det bli upp till 60 grader varmt p g a all vulkanisk aktivitet. 14 000 personer arbetar i berget, även barn. Vi träffade en 15-åring som stod och slet med att dra upp en gruvvagn genom de tränga, mörka, dammiga och varma gångarna, men många börjar tidigare än så.

Livslängden är som sagt individuell, men generellt sett så ju dammigare jobb och ju äckligare miljö som folk jobbar i dessto kortare liv. De som jobbar med högtrycksborrar på lägre nivåer har en förväntad livslängd på 2-10 år om de fortsätter från det att de börjar. Sen tar gruvsjukan dem. Det är inte ovanligt att 25-åringar dör i stendammslunga..

För att orka med det elände de utsätter sig för dricker de flesta 96% sprit och tuggar cocablad, vilket man också offrar till El Tio, djävulen som styr gruvan och vars avbild finns i alla gruppers sektioner. Tillfredställer man inte El Tio, eller Supay som han också kallas, är det stor risk att han hämnas och tar ditt liv i någon av gångarna. Utanför styr Gud, men i gruvan styr El Tio sägs det.

För 10 dollar kan man få besöka denna underbara arbetsplats och faktiskt få en inblick i hur Bolivias ekonomi drivs på ett medeltida sätt med lika lite respekt för människoliv som på 1600-talet: Det är inte omöjligt att silverringen som du bär just nu har utvunnits ur blodet från en gruvarbetare i Bolivia. Det är mestadels inte trevligt, men nyttigt, och en del av inkomsterna från turistverksamheten går till att förbättra förhållandena för gruvarbetarna.
Hursomhelst så börjar allt med ett besök till marknaden, där man köper lite läsk, kokablad och annat för att bjuda arbetarna på. Marknaden är också konstig därför att man helt öppet kan köpa dynamit, vilket är helt lagligt i Bolivia. Det låter sinnessjukt men så är det. Vem som helst kan köpa dynamit, en treåring (om han bara lärt sig säga ordet och har lite pengar), en självmordsbombare, en gringo. För 4,50 får du en dynamitgubbe. För 15 spänn får man ett helt sprängkit med detonator, stubin, gubbe och lite potenshöjande medel.
HELT SJUKT!!!!

Efter detta besökte vi ett raffinaderi där mineraler krossas (och folk dör av dammet) för att sedan fortsätta till gruvan. Väl inne är det trångt och ännu trängre. Det är mörkt, fuktigt och varmt och dammet bränner i näsa och hals. När de flesta gick ut för luften occh trängseln påverkade dem, var vi ett par dumdristiga personer som följde guidens uppmaningar att bokstavligen kräla längre ner i helvetet med våra pannlampor och skyddskläder. Där långt ner i berget hittade vi ytterligare ett par djävulsavbildningar, dammpartiklar och manuellt arbetande gruvarbetare. En riktigt skrämmande upplevelse, efter ett par timmar var man rätt mör fysiskt och psykiskt och redo för att kräla ut igen. Tyvärr kom jag försent för att smälla av dynamiten som vi köpt och jag fick nöja mig med att höra att det hade varit lyckat. Tja, kanske inte så farligt ändå. Dynamit smälls ju i varje gruvarbetarprotest i La Paz också. El Tio tog oss inte den här gången och det var en verklig upplevelse som jag kan rekommendera om man är i Potosi (gruvorna är egentligen enda anledningen varför folk kommer hit så annars kan man faktiskt hoppa över staden). Staden och stället är dessutom fyllt av historia och det känns.

Mer bilder från karnevalen

Dansare från Altiplanon

Dansare
Band

Förberedda barn
Förberedda svenskar

Karneval

Karneval är stort i Bolivia. Varje stad och by har sin egen. Mest känd är karnevalen i Oruro. Oruro är en medelstor, dammig, kall och ointressant gruvstad mitt på Altiplanon. En gång om året lyser staden upp och festar loss rejält. I flera dagar är det parader med färgglada dräkter och danser (men som tyvärr tenderar att vara begränsade till en fyra-fem olika sorters dans) och under den största dagen, lördagen innan askonsdagen, är det parader under ett helt dygn. Tusentals och åter tusentals åskådare sitter längs paradvägen och hejar på de likaså tusentals dansarna och blåsbanden som håller takten. Dräkterna är förståss helt sinnesjukt påkostade och för många är detta årets höjdpunkt. Det är också förståss otroligt fascinerande att få se ett sådant skådespel – vissa av grupperna är flera hundra åt gången – men karneval i Bolivia är tyvärr också åtföljt av ett lika sinnesjukt vattenkrig. Vattenbomberna haglar på läktarna och ingen skonas. Likaså säljs en slags skumspray som används flitigt för att spruta alla förbipasserande löddriga av karnevalsyra. (se karnevalsglad man som roade sig med att fylla spannar med vatten och kasta på folk för att sedan ta emot hämnden gladeligen) En dag kan man väl stå ut, men det här börjar alltså en vecka innan i la Paz och håller sedan på under hela karnevalen som är fyra dagar.

Efter en dag i Oruro fortsatte Karin och jag vår lilla minisemester till Sucre, som är den konstitutionella huvudstaden i Bolivia och tillika en väldigt vacker kolonialstad och hem för den just nu heta processen med skapandet av en ny konstitution. Tyvärr kunde vi inte njuta av något av detta, eftersom så fort vi gick ut under någon av våra tre dagar i staden så blev vi fullkomligt attackerade av vattenligister i alla åldrar. Extra kul att kasta på gringos så klart. Karnevalen i Sucre hade dessutom inget av den flärd som Oruro hade utan gick ut på att en massa (minst 20) tjatiga blåsband med en eller två lika tjatiga melodier gick runt staden och följdes av en hop superfulla människor (mest ungdomar) som attackerade allt i sin väg. Nästan allt var dessutom stängt så det var tur att det fanns kabelteve på rummet. Detta fortsatte sedan in på den sista dagen när vi lyckades ta oss till Potosi, trots att alla bussar utan vår vetskap stod stilla (kanske bäst så med tanke på fyllan) denna dag. Väl i Potosi var det svårt att hitta något ätbart eftersom allt var stängt. En gång räddade av kabelteven och ett par Champions League matcher i fotboll.
Förutom en dags färgglad fest i Oruro (Evo var där och dansade med) så var annars hela den bolivianska karnevalen en stor besvikelse, snudd på en mardröm i vissa lägen (läs när man gick ut för att äta och fick stenhårda vattenballonger haglandes över kroppen, eller påhoppade av ett gäng ligister med skum som sprutade tills öron, ögon och mun var igenproppade). Riktigt bottenbetyg blir det, och jämfört med den karneval jag upplevde i Salvador de Bahia i Brasilien var det här ett skämt, räddat endast av storleken och festen i Oruro. Vattenkriget var extra förhatligt och det var full mundering i fyra dagar som gällde om man inte ville bli blöt och frysa.

Boca vs Bolivar

I onsdags var ett av Sydamerikas absolut bästa klubblag här; Boca Juniors från Buenos Aires. Ni vet de som har samma färger som svenska flaggan. Man kunde ju då tro att Bolivar skulle ha lite mer att säga till om på sin höghöjdshemmaplan men så var inte fallet. Boca kunde lett med både 3 och 4-o i första halvlek men schabblade till det på slutet. Till slut blev det faktiskt 0-0 och det ska nog "di himmelsblå" vara riktigt nöjda med. Matchen började med ett iskallt regn så sen satt vi och frös hela tiden, inte lika skoj.

I Potosi som ligger ännu högre hade Riobrassarna från Flamengo (ytterligare ett av de absolut bästa lagen) besökt Real Potosi, som faktiskt hade 2-0 på Flamengo ett tag. Till slut blev det dock 2-2. Tyvärr får vi nog inte se några Bol-lag gå vidare till andra omgången.
Men det är ju åtminstonde två hemmamatcher kvar i Copa Libertadores (Latinamerikas Champions League) gruppspel. ett lag från Peru oche tt bra från Mexico är också på ingång.

Yolosa

I helgen var vi i Yolosa, två timmars bilfärd (om man kör som en biltjuv) från La Paz. Det är varmt och grönt och ligger på ca 1200 m. Ganska otroligt faktiskt att man kan komma ner så snabbt. Ett helt gäng från Svalorna + några till var med och slappade.

Tiwanaku

Hämtade Munch sin inspiration här?

En staty från Tiwanaku. I händerna har den

symbolerna för den politiska ocxh den religiösa makten

Norr om La Paz ligger det några ruiner som är från tiden innan inkariket från en civilisation som kallas Tiwanaku. Tiwanankuriket sträckte sig över stora delar av Bolivia, södra Peru, norra Argentina och halva Chile. Ganska stort alltså. Ruinerna i sig är inte så mäktiga och åker man dit utan guide blir man nog besviken. Men här är de kända och ett stort besöksmål. Avancerade som de var byggde de pyramider och tempel, offrade lamor och människor till gudarna och trepanerade skallarna på små barn så att de skulle få avlånga huvuden. Men häftigast av allt är de skulpturer som de gjort i sten, vissa upp till åtta meter höga och huggna i en enda sten. Liksom Inka och Maya var Tiwanaku frmtående astronomer och kunde förutsäga exakt när vinter- och sommarsolståndn skulle äga rum. Den 21:e december varje år lös solen genom solporten för att till vårdagjämningen ha flyttat ut till hörnan på jordtemplet. En del av markörerna står kvar men andra har flyttats eller förstörts. Tiwanaku håller dock stort symbolvärde för dagens indianrörelser och det var t ex där som Evo invigdes som högste politiske ledare, Hacha Mallku, för Aymara i januari förra året.

Ricardo Arjona

Inte många kändisar kommer till La Paz. Av flera skäl. Främst för att det inte finns nog med pengar för att betala stora internationella artister, och dels för att La Paz inte ligger på vägen till något ställe där de har råd. Och sen är det ju höjden som får alla korttidsbesökare att må dåligt.
Men Ricardo Arjona kom i alla fall. Nu har väl knappast någon där hemma hört om Ricardo Arjona, men i Latinamerika är han väldigt stor. Kort sagt kan man säga att det är en smör- och rocksångare från Guatemala som kanske mest är känd för en låt om en taxichaufför som plockar upp en blondin vars man är otrogen med taxichaufförens fru visar det sig.
Det var i alla fall en bra konsert där de dyraste biljetterna kostade 100 dollar och de billigaste ca 60 kr. Man såg en tydlig klasskillnad på stadion. Aningen hade folk betalat 100 dollar eller 60 kr för däremellan var det helt tomt på folk. Konserten gick av stapeln på el Tigres stadion i Achumani under bar himmel, halv måne och mäktiga sandstensklippor på sidorna.

Alasitas

Mannen på bilden är Ekeko, en central figur på Alasitas.

Jag har inte riktigt listat ut avd han gör, men det är väl han

som kommer med sakerna antar jag.

Igår började en festival här i La Paz som heter Alasitas. Det är en stor marknad där olika saker i miniatyr säljs. Man kan köpa pengar, arbetstillstånd, universitetstitlar, bilar, hus, affärer och andra saker man vill ha fast i miniatyr. Själva ritualen går ut på att man innan tolvslaget mitt på dagen köper det man vill och sen på själva klockslaget låter en präst välsigna vad man köpt. Då ska man enligt troende inom kort få sin önskan uppfylld. Lite kapatalistiskt är det allt, eftersom den mest populära saken att köpen är en bunt med miniatyrdollar.

1 år med MAS foton

Bolivia cambia; Allsång med Evo
El excelensisimo Evo Morales Aima
MAS-möte på San Franscisco

1 år med MAS

Dags att räkna in ett år med ”el excelensisimo”, broder Evo och hans Movimiento al Socialismo. Den 22:e januari inföll ett-årsdagen för folkets hjälte nummer ett (i alla fall om man får tro alla superlativ som ströddes över broder Evo av hans partikamrater på firandet). På plats fick vi höra hur denna regering är så annorlunda alla andra. Är det så då?
Ja, lik är den i alla fall inte. Den förändringsprocess som började någon gång på nittiotalet med stora folkliga marscher och rätten till lokalt deltagande, fortsatte med vattenkriget 2000, gaskriget 2003 och Evo Morales valseger 2005, och processen med den konstituerande församlingen förra året (fortsätter i år) talar för att Bolivias fattiga har vaknat och att förändring kanske är på väg.

Vår älskvärde president, ursprungsfolkens beskyddare, cocaodlarnas fackordförande, Castros och Chavez bäste vän och USAs hatobjekt har onekligen redan gjort ett avtryck.
På den positiva sidan har den nya regeringen förhandlat om gas- och oljekontrakt och lyckats håva in 82% av inkomsterna till staten istället för 18% som innan. Oljebolagen är ändå hyfsat nöjda eftersom det är långtidskontrakt = säkrade inkomster. Höjda priser gör att vinsten i absoluta tal bibehålls hög för alla parter. För Bolivias del innebär inkomstökningen med 400% att de offentliga utgifterna för skola, hälsovård etc kunnat höjas med 42%. Nu ska petrodollarna få jobba i folkets tjänst sägs det.

En nyhet är också den skolpeng på ca 200 SEK/år som införts, något tidigare ohört i Bolivias moderna historia. En alfabetiseringskampanj och utäkad och gratis sjukvård på många ställen tack vare utbyte med Kuba är ytterligare bonus (Chavez pröjsar, Kuba skickar läkare och vad Bolivia gör vet jag inte). Regeringen har tagit itu med korruptionen på högsta nivå (ja, det innebär ju inte att man lyckas eller att det hänt så mycket, men man visar vilja i alla fall), och trots all hård reotrik har man lyckats omförhandla särskilda handelsprivelegier för hantverk med USA (som egentligen är en belöning för att ställa upp på USAs anti-coca politik, vilket inte riktigt går friktionsfritt just nu).

På minussidan har vi en lite för nära vänskap med Venezuelas älsklingspopulist Chavez och Kubas Castro. Visst, det är positiva saker med, men det är inte bra PR och det finns väl andra man kan vara kompis med. Det innebär ju att man får gå på cocktailparty med trevliga maktmän från Syrien, Iran och alla andra som hatar USA. Snart annonserar väl oljeemiratet i nord en allians med Kim Jon Il också.

Mest oroande är dock alienering av de östra departementen och därmed ökningen av de sociala konflikterna i landet. Retoriken om revansch för 500 års kolonialsiering gör nog ingen rik spanskättling särskilt mycket tryggare. Förlorar man östern så förlorar man all olja och då är det fattiga höglandet inte mycket värt längre. Självständighet kan således inte tillåtas och om konflikterna blir alltför tillspetsade kan det gå hur som helst.

Själv gillar jag inte heller hur regeringens symbolik är närmast identisk med Aymarafolkets (t ex använder man sig mycket av Whipalan, aymaraflaggan som också hänger från presidentpalatset), medan de andra 35 ursprungsfolken är ganska osynliga.

Den konstituerande församlingen, som många fattiga bolivianer helt felaktigt (i min mening) sätter sitt hopp till är hittills ett fiasko. Man har inte kommit överens om hur man ska komma överens än, och oppositionen hungerstrejkar (men eftersom de är rika och inte riktigt pallar så hungerstrejkar de flesta i skift sägs det). Dessutom har man egentligen satt maxtiden för en ny konstitution till 1 år, det har ungefär gått ett halvt.

Tanken var att man skulle bygga ett nytt brett koncensuerat socialt kontrakt för Bolivia så det funkar heller inte om man kör rävtricks för att få igenom sina förslag. Man lyckades få över två oppositionssuppleanter för genomdrivandet av en lag som skulle ge den gamla jordreformen nya tänder. Genast höjdes röster om mutor och fula knep från oppositionen.
Den rika jordägarhögern blev måttligt glad och har satt sig emot sådana okonventionella åtgärder. Som om inte det var nog blockeras valda delar av landet av MAS-anhängare, kokabönder och andra som protesterar mot prefekternas (en slags kommunrepresentant som innan representerade regeringen på lokal nivå men som nu väljs i fria val) snack och stöd för autonomi för vissa departement (de rika områdena). I Cochabamba har protesterna, som övergick i våldsamheter med döda och sårade, pågått i veckor. Kycklingen tog slut för den kom mest från Cochabamba, men oroa er inte, nu går det att få tag på den igen. Nu är även El Alto blockerat i protest mot prefekten i La Paz och det lär nog snart påverka en mer än kycklingtorkan, såtillvida inte konflikterna löser sig snart.

Allt kan då alltså hända i det här ganska galna, men intressanta landet. Förutom krig kan det ju inte bli sämre än det varit under tidigare regeringar och på sikt kan det kanske till och med bli riktigt bra (i alla fall i relativ mening). Hayaya Bolivia!

Djävulens kindtand

Hej, nu är det lågsäsong i Bolivia, på skrivandet med. Men det kommer igen lite senare när allt inte bara handlar om jobb. Förra helgen gjorde vi (vi var jag och karin, Tomas och Emma och Maria) i alla fall en utflykt till la Muela del Diablo, ett berg som ligger på bergskammen söder om La Paz. Det heter så för att formen på berget är lite djävulsk (eller hårdrock om man så vill). Från Zona Sur får man gå upp genom små byar tills man kommer upp på kammen och det är mer slätt. En trevlig söndagsutflykt helt enkelt. Vi gick givetvis lite fel och fick ta oss igenom stenras och stickiga buskar innan solen tittade fram och vi kunde ligga och slappa lite.
Så här såg det ut, och jag kan berätta att utsikten över La Paz ända bort till El Alto på andra sidan grytan var fantastisk.

Paragliding på request

Det var julafton och långt från sin familj får man inte många julklappar så vi bestämde oss för att paraglida istället. Karin hade mardrömmar innan men jag ”tvingade” henne och det var ju inte så farligt trots allt. Det föreställda hoppet från et stup blev ett lätt avstamp från en slutande dyn och man var faktiskt i luften innan det brantare stupet kom. Iquique sägs vara ett av världens bästa ställen för att paraglida på, mycket tack vare gynnsamma vindar hela året om, närheten till staden (20 min med bil), bra landnings- och nödlandningsställen samt hyfsat bra pris. Väl i luften så handlar det om att leta varma uppåtvindar (termik) medan man glider runt på de andra vindarna som håller en uppe. Duktiga piloter kan stanna uppe hur länge som helst verkar det som, men efter en sväng längs bergsväggarna och sanddynerna blev det en tur över staden för att sedan landa på en vit stillahavsstrand mitt inne i stan. Min dykinstruktör i Thailand sa att dykning var ”the rastafari of sports” och inte alls någon machosport, den beskrivningen skulle nog kunna stämma in på paragliding också (men kanske inte på alla utövare). Julklappen kostade ca 300-350 kr var och fik ersätta den obligatoriska skivan och boken och de mjuka klapparna detta år.

Bröllop

Brudparet

Mariachi

Tårta

I helgen var vi på bolivianskt bröllop. Det var en av våra bolivianska kollegors son som skulle gifta sig och som det verkar vara här så innebär det att det är föräldrarna som bjuder in gästerna. Efter en försenad ceremoni i kyrkan gick brudparet ut för att dansa vals till ett gäng inhyrda.. mariachis (alltså spelemän från Mexiko, fast från Bolivia. Äh, ta och kolla på desperado vet jag). Det var roligare att se på än kyrkceremonin. Sedan bar det av till en festlokal där vi skulle äta och dricka och dansa. Det blev mest dansa och dricka för om maten står i centrum på ett svenskt bröllop så var maten endast en stödaktivitet till dansen och drickandet. En tallrik kött och ris dök upp vid 23. Det kändes mer som ett ölhak än som ett bröllop. Brudparet stod egentligen inte alls i centrum och den höga ljudvolymen gjorde att prat var nästan uteslutet. Återstod gjorde att dricka och dansa. Mariachis-ana dök upp igen på kvällen och dansade och roade oss innan den enorma tårtkonstruktionen skulle skäras och förtäras. Efter att Bol-hits volym 5 hade spelats för fjärde gången tackade vi för oss och gick hem. Jag är säker på att det dracks en hel del till efter det.

fler bilder

Paragliding (Karin som flyger)

Jul i Iquique

Sjölejon

Lite bilder från Chile

Flaggan

Pelikaner

Gränsen mellan Bolivia och Chile

Grått och regnigt och ensamt

Hej från ett grått och regnigt La Paz. Efter ett långt halvår som mer känns som flera år är jag nu på min sista arbetsdag det här året. Det är knappt någon här och det känns enormt ensamt. Karin är på väg men p g a isdimma fastnade hon minst ett dygn på Heathrow. Vi får väl se om hon dyker upp en dag efter, men det är ju i mån av plats på existerande flyg i juletider. Det känns tungt.
Egentligen borde jag varna alla att aldrig flyga till La Paz, för det går aldrig som det ska. Kommer man i tid så blir man av med väskorna. Det är nästan en naturlag.
Och andra sidan vill jag ju att ni alla ska komma och hälsa på, så glöm vad jag just skrev.

God jul!

Tuni

Boliviansk domkraft
Marsvin till cia










Kvinna med barn i Awayo