Jag hade en gång en kust...

En gång för länge sedan hade Bolivia en kust. Sedan kom de elaka Chilenarna och tog den. Efter det hittade Chile en fet kopparfyndighet i Atacamaöknen och är idag en av världens största exportörer, särskilt som kopparpriset idag är tre ggr högre än vad det var för ett par år sen. Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Bolivia har en dålig armé, Chile har en modern. Den moderna armén får varje år en procent av inkomsterna från koppargruvorna att leka med. Bolivias här plaskar runt i Titicaca.

Det var den korta historien. I ”la guerra del Pacifico” (1878-1883) förlorade Bolivia och dess allierade Peru mot Chile. Priset blev högt. Bolivia förlorade sin kust och Peru förlorade sina södra provinser (bland annat Arica som är gränsstad mot Peru idag, men även Tacna, senare återlämnat, där jag gjorde min fältstudie). Nu hade ju Peru en massa kust kvar, men stackars Bolivia, som alltid blir lurat av sina grannar (Det är en annan historia, men landet har förlorat ung halva sin yta i olika krig och regelrätta annekteringar. Ofta har man fått en oanvändbar järnväg som kompensation.), blev dock av med hela kusten. Och oj vad det svider än idag. Chile är ärkefiende nummer ett och att man är så pass rikt som man är idag p g a kopparen från det bolivianska kustdepartementet gör det inte bättre. Därför snackas det en hel del om att ta tillbaka havet från Chile. Ett par gånger har det varit tal om krig men nu kan man ju bara drömma. ”It ain’t gonna happen”. Men tonläget är högt och vill man vinna politiska poäng så är det bara att appellera till nationalismen och snacka lite om att man ska ta tillbaks kusten vid första bästa tillfälle. Det funkar ALLTID. Vår vän Evo Morales håller därför på att förhandla om det dilemma med Chiles Bachelet. Möjligen kommer de fixa en lösning som ger Bolivia tillgång till havet (det finns ett par redan, en fri pir i Arica, en tullfri väg i Peru), men Chile kommer aldrig att släppa det ”röda guldet” som det numer kallas.

Men drömmen fortsätter och det är intressant att se hur indoktrinerat det bolivianska folket är i frågan. En av kollegerna berättade att Mapuchefolket i Chile som förtrycks av staten visar sin solidaritet mot den gemensamma fienden genom att skrika ”mar para Bolivia” (hav till Bolivia) efter sina möten. I skolan får alla lära sig sången ”Recuperemos nuestro mar” (Vi tar tillbaka vårt hav) och det var därför ingen överraskning när den och ett par andra kustromantiska låtar dök upp i La Razon’s (La Paz tidning) sångbok inför nationaldagen.
På vår kräftskiva visade det sig att alla bolivianerna kunde sjunga den också. (Själva skanderade vi ”Petroleo para Suecia”, olja till Sverige).

I Copacabana häromdagen påstod dock en andinsk präst att Bolivia inte skulle behöva kriga för sin kust utan att en stor naturkatastrof år 2013-2014 skulle kasta om geografin så att havet kom till Bolivia istället. I väntan på det har man rest en längtans staty i Tiquina vid Titicacasjöns kust, där Don Eduardo Avaroa, hjälten från Stillahavskriget, trotsigt pekar mot havet uppå en sockel med detaljerade bilder av hur Bolivia åter ska komma till kusten. De bilderna kan ni se ovan. Lägg inte bara märke till hur modigt en boliviansk soldat (i rött) dödar en feg chilenare, utan också hur andra sidan visar ett mer modernt Bolivia med stridsflygplan och tjusigt uniformerade sjöofficerare pompöst paraderande vid Stilla havets kust. Lite olycksbådande men jag försäkrar er att det är inget skämt här (fast jag tycker faktiskt att Bolivias sårade nationalsjäl innehåller ett gram av bisarr humor). I Arica, Chile, kan man däremot gå på museum och se hur peruanerna ses som djur och chilenarna som modiga patrioter. Jag antar att varje sak har två sidor, men här är det bara ett land som har kust.

Recuperemos nuestro mar:
”Vi ska ta tillbaka vårt hav.
Vi ska ta tillbaka kusten.

Om så till kostnaden av våra liv
ska vi ta tillbaka vårt fångna hav
ungdomen är närvarande
Bolivia återtar sitt hav

Efter det här orättvisans sekel
är det mer värdigt att dö an att detta tolerera
’ta tillbaka, ta tillbaka’
är vårt rop och vår vilja

Ta tillbaka, ta tillbaka
Kusten och det vida havet”