Grått och regnigt och ensamt

Hej från ett grått och regnigt La Paz. Efter ett långt halvår som mer känns som flera år är jag nu på min sista arbetsdag det här året. Det är knappt någon här och det känns enormt ensamt. Karin är på väg men p g a isdimma fastnade hon minst ett dygn på Heathrow. Vi får väl se om hon dyker upp en dag efter, men det är ju i mån av plats på existerande flyg i juletider. Det känns tungt.
Egentligen borde jag varna alla att aldrig flyga till La Paz, för det går aldrig som det ska. Kommer man i tid så blir man av med väskorna. Det är nästan en naturlag.
Och andra sidan vill jag ju att ni alla ska komma och hälsa på, så glöm vad jag just skrev.

God jul!

Tuni

Boliviansk domkraft
Marsvin till cia










Kvinna med barn i Awayo

Små fula fiskar

Lite socialisering i byn Tuni


Det bästa med mitt jobb är att jag pendlar mellan två olika världar. Jag bor i Bolivia, som är Sydamerikas fattigaste land, men jag har ändå ett väldigt bekvämt liv som boende och arbetande i den internationella delen av La Paz. Jag kan äta min pizza, gå på bio och göra det mycket billigare än hemma. För många stannar det där och de kommer aldrig ut och ser det riktiga Bolivia. För medan Sopocachi och Zona Sur är moderna stadsdelar med höga hus och franchise-food så är det små enklaver i ett i övrigt utarmat land (på högplatån i alla fall).
Jag däremot får tillfälle att göra instick i byar och fattiga kåkstäder, lära känna människor och få en inblick (om en begränsad) hur det är att bo och leva i den andra delen. Det bästa av två världar alltså. Jag tror inte jag hade orkat med att enbart få uppleva bara det ena eller det andra.

Söndag morgon klockan 5.00. Jag måste gå upp för att åka med en samarbetsorganisation ut på landet, alltså egentligen en av de bra grejerna. Trots den tidiga timmen och den heliga vilodagen så ska det ju vara nära och vi ska ju vara hemma klockan 10 igen. Skönt eftersom helgerna är den enda tiden man kan pusta ut och jag inte gillar att jobba då. Aktiviteterna vägrar dock inrätta sig efter svensk kontorstid och ibland får man alltså göra undantag.

Ut på landet, men ändå nära staden, lämna över en högtalare, lyssna på tretti-elva tacktal och formaliteter från byns alla auktoriteter, dricka lite läsk, dansa lite ringdans till gnällig ostämd musik (”La hojita de coca verde”, det lilla gröna cocabladet hette visst maratongnället) och sen ut och glassa lite i solen med fåren och byborna. Nu ska ni inte tro att jag är sarkastisk och elak, det är skoj. Nja inte talen, formaliteterna och gnällmusiken då.

Men det finns en sak som jag har väldigt svårt för: när det är dags att äta. Då får man oftast inte så goda saker och väldigt stora portioner som folk lägger upp till en. Ett par dagar senare fick jag äta soppa med hela, fula fiskar som tittade konstigt på en. Jag sa ”två, tack” eftersom där gick min gräns. Jag fick tre. ”En frystorkad potatis, tack”. Jag fick två. ”Inga små friterade, hela fiskar med stora ögon, tack”. Jag fick en handfull. Eftersom man är gäst ska man helst ha lite extra och seden bjuder att man måste äta upp för att inte vara oförskämd.

Nja, tillbaks till den nämnda dagen och utflykten. Klockan 10 på morgonen slänger alltså någon upp en jättetallrik med frystorkad potatis och en sönderkokt, självdöd gammal höna. Jag lider. Och lider. Och det är ju ändå inte det värsta man kan få. Det finns en enda utväg i den här prekära situationen. Det är nämligen accepterat att lägga allt man inte orkar i en medhavd påse och säga att man ska äta det senare. Problemet är att man oftast glömmer påsen, men kommer man ihåg den så glömmer man den oftast vid ett senare tillfälle när den är full, lämpligen på en buss eller annat transportmedel.

Klockan blir snabbt tolv, och efter ett par missplacerade önskemål till mig om att finansiera en chokladbjudning på julaftonen för de fattiga barnen och diverse annat (t ex tak till en marsvinsfarm) så ska vi bara med ett litet besök till på vägen hem. Nej, nu får det vara nog tänkte vi, men vad kan man säga när någon ber dig snällt att celebrera invigningen av ett utedass (nej, det är inget skämt) i en fattig och kall utkant av El Alto. Ok, fem minuter då. Men först måste man ta sig dit och då måste man vandra till vägen för att ta en minibuss. Som tur är står där ju en. Vad bra! Men den stod där för att den hade fått punktering, men dessa rappa bolivianer är ju vana vid sådant med tanke på vägarna som de kör på, så det tar nog inte så lång tid. Ojdå, han hade ingen domkraft! Vad förvånad man blir…

Men som med allt annat i Bolivia så tagerr man vad man haver. Och passagerare som kunde lyfta bilen medan chauffören byggde upp med stenar under hade vi ju. Hoppas i alla fall han lärde sig något av det tills nästa gång, men jag får en känsla av att… kanske inte.

Klockan 14 kom vi slutligen hem. Hem och sova och sen iväg att äta ett jättebra julbord på kontoret som Tomas och Mårten fixat. Och ett par partier futbolin.

Kossor på stan

Någon hade släppt ut ett par kossor på stan. Helt plötsligt hade vi 5 kossor utanför kontoret.

Bilder från invigningen

Har man fest måste man bjuda på cocablad
Justitieminister Casimira Rodriguez

Invigning av det nya kontoret

Brinnande lamafoster och lite annat smått och gott till Pachamama


Så var det den 22:e, dagen för invigningen av det nya kontoret (som vi förresten trivs väldigt bra i). 130 personer hade bekräftat sin ankomst och vi hade ordnat med grill och uppträdanden. Hur många som slutligen kom vet jag inte, men maten och drickan tog i alla fall slut. Bland gästerna kunde man se folk från våra samarbetsorganisationer, folk från andra organisationer, från ambassaden. Till och med justitieminister Casimira Rodriguez tittade in en stund. Don Mario, en andinsk präst, hade fixat offret till Pachamama för oss så att vi skulle få det bra i vårt nya kontor, men tydligen så brann inte lamafostret upp på rätt sätt, och askan blev svart istället för vit så nu är det nog kört… Såtillvida vi inte ordnar en reningsritual också.

Bilder från Catacora

Vicuñas
Byfest
Typiskt lerhus

Musik och dansfestival i Catacora

Mallku (traditionell ledare)


Catacora är en kommun som inte ligger jättelångt avståndsmässigt från La Paz, men tidsmässigt är det längre. Lååååååångt som man skulle säga här (fritt översatt). Men organisationen vi åkte med för att besöka en musik- och dansfestival försäkrade oss att det skulle ta ca 5 timmar. 5 timmar, varav det mesta på horribel grusväg i en usel minibuss utan fjädring är långt bara det. Ditresan tog dessutom 7 timmar inte 5.
Nåja, på vägen såg vi vicuñor, alltså den graciösaste av kameloider och med den finaste pälsen, samt en del Suris (en av två andinska strutsar, alla TP-älskare där hemma). Hela den här zonen som ligger västerut nära gränsen till Peru är dessutom en lama- och alpackaregion och därför fanns det nu tusentals (jag skojar inte) kamloider längs vägen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har sett så många lamor. Svarta, bruna, vita, brun-vita, svart-vita, fläckiga, fula, vackra, små, stora, tjocka, smala. Ja, kort sagt något för alla smaker.

Väl framme i byn som alltid låg bara ”precis om hörnet” strosade vi runt lite medan festiviteterna förbereddes. Byn hette Parachi och ligger på 4700 meters höjd 1 och en halv timme från närmaste telefon och saknar (än så länge) elektricitet. Folk bor vanligtvis i lerhus med grästak i en region där det kan bli ner till -15 på vintern. Lyxiga hus har plåttak.
Festivalen visade sig vara en dans och musiktävling som gick ut på att uppvärdera traditionell kultur (och nervärdera den hädiska västerländska kultur vi själva representerar, lite av en trend i Bolivia idag). Själv tyckte jag att denna del av färden var ganska medioker och det blev inte bättre av att det började regna och blåsa. Vi flydde snabbt in i vår minibuss som vi körde fram till första parkett medan de stackars deltagarna (som iofs är vana vid obehagligt Altiplanoväder) dansade på i regnet. Efter tävlingen som höll på ett par timmar blev det byfest. Det klarnade upp och vi dansade ringdans med byfolket till enformiga och falskklingande låtar (ok, man måste ha varit i Bolivia för att riktigt förstå). Detta är förståss den roliga delen och man blir enormt uppskattad. Fetsen efteråt kulle vara roligare att vara med på men tyvärr var vi tvungna att åka tidigt. Kanske tur det för dessa tillställningar brukar vara en uppvisning i ordentlig fylla och som gäst är man centrum för all dryckesaktivitet.

Resan hem var mindre skoj. 9 timmar med en ömmande svanskota på samma av Gud förbannade vägar, en punktering, ett par svårforcerade floder och en knarkkontroll senare var vi dock äntligen hemma. Allt detta på en dag, förstå om jag var trött dagen efter.

Fler bilder från Yungas

Puente Colgante
Barn i Yungas
Afrobolivianer i yungas

Mountain biking är farligt

Det skulle blivit kayaking och rappelling nerför ett vattenfall, men på grund av diverse Bolivia-saker (oorganisation, okunskap och lite till) ringde agenturen 1 timme innan stängningsdags dagen innan vi skulle åka och sa att man inte fått tag på guiden fast man hade försäkrat oss om att det inte skulle vara några som helst problem. Istället sa de att man bara kunde åka till Coroico och ta den lokala operatören där. Så det gjorde vi (det blev bara Karin och jag till slut), men det finns ingen sådan där. Nähä, vad ska man göra då, för även om ligga slappa i en pool är skönt var det ju inte riktigt därför vi åkte dit. Mountain bike är ju däremot skoj och det finns ju mycket roliga vägar och cykla på + en bra operatör i Coroico så det fick bli det istället.

Snabbt susade vi fram på breda stenlagda vägar i mäktigt djungellandskap. Vi testade även single track som egentligen är en mer teknisk form där man cyklar över stock och sten på små stigar i naturen, i det här fallet en grönskande djungel. Efter ett tag började det ösregna och vi blev genomblöta. Efter att ha kommit ner till floddalen blev vi skjutsade upp till ett litet pensionat mitt ute i ingenstans. Det finns en hel del afro-bolivianer där, ättlingar till slavar som spanjorerna skeppade dit från Afrika. Även om man kan glömma bort att man är i Sydamerikas hjärta och istället tro att man hamnat i Centralafrika, så blir man snabbt påmind eftersom dessa människor pratar aymara och spanska. En del klädde sig mer som man gör i Afrika, men andra har indiankläder på sig. Det hela är mycket intressant. Nåväl, där fick vi efter en del om och men lite lunch innan vi fortsatte nerför bergen. Efter en del grusväg (som är sjukt skoj för man kan dra på rejält) tog vi ett par riktigt svåra single track spår. Dessa var branta och regnet gjorde att man bara gled hela tiden. Svårt och farligt vilket jag snart skulle få erfara. En lurig hal stig, en felbedömning och en felaktig reflex gjorde att jag trillade av stigen och ut i djungeln – nerför. Vegetationen vek sig och jag och cykel stupade 5 m ner tills jag slog i ett träd. Trädet var det enda och sedan stupade det 15-20 m till. Tur i oturen var det enda jag skadade svanskotan som idag är väldigt öm och det är svårt att sitta. Armen kilades fast mellan två grenar, men hade jag inte prickat rätt där hade den nog knäckts. Inte heller slog jag mig på cykeln eller styret som landade över mig. Den kanske fastnade i en lian eller nåt innan den landade på mig. Jag kan inte fatta vilken tur jag hade för jag kunde lika gärna ha varit död eller invalidiserad. Chocken gjorde att jag bara skakade och det tog ett tag innan den riktiga smärtan satte in. På kortet ser man inte att det stupar rakt ner efteråt för all grönskan och det är svårt att se att det är minst 75 graders lutning. Hålet där mina räddare drar upp mig och min cykel var en grön vägg innan jag trillade ner.
DET ÄR DUMT ATT CYKLA PÅ SVÅRA STIGAR NÄR DET ÖSREGNAR!!! Kom ihåg det.

Nåja, jag överlevde det också, och jag tycker fortfarande mountain bike är otroligt skoj. Så skoj att jag nog måste ta mig en riktig funderare på om jag inte ska låta Carlos bygga en cykel till mig. Bolivia sägs vara ett av de absolut bästa MB-länderna i världen och det vore ju synd att inte passa på. Jag måste bara berätta en annan Boliviahistoria som är väldigt typiskt för det här landet. På vägen hem tog vi en minibuss. Denna stannar 100 m från stationen och tankar. Tror ni de tankar fullt? Nej, just det utan endast vad de trodde skulle räcka till La Paz utan minsta marginal. Resultatet blev att vi blev stående en bit från staden ute på vischan i mörkret utan bensin. Ett, tu, tre så var också chaufförerna borta. Då hade de liftat till La Paz för att skaffa bensin utan att säga ett knyst. En och en halv timme senare kommer de tillbaka med en petflaska så att vi kunde fortsätta. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, men ingen i bussen tyckte det verkade konstigt, ingen gnällde eller skällde heller. Hayaya Bolivia! Nej gott folk, ska ni komma på besök hit så gäller det att ha tålamod (vilket för övrigt inte är ett bra tecken om de säger till dig det här, det är illa nog med ordet genast). Inga tajta tidsplaner, ingen europeisk logik för då går det inte att njuta av det som är bra här. Yungas (regionen där Coroico ligger) är för övrigt än vackrare nu när det regnar, men det var nog sista gången den här säsongen som jag åker dit. Vägen hade redan börjat rasa och det regnade ganska mycket.

Bolivia-El Salvador 5-1

Just det! Vår vän Oscar Sanchez lyckades till och med nicka in ett. El Salvador är nog usla från början, på 3600 m såg de ännu sämre ut. Nu väntar vi bara på att Sverige ska annonsera ut planerna för julturneen, men Bolivia blir nog tyvärr inte ett av besöksmålen. Vi slipper alltså se publiken skrika "altura, altura" (höjd) till en speghetti-benad Anders Svensson.

Bolivia vs El Salvador

I söndags var vi på spa på ett av La Paz bästa hotell. För 80 bol fick man tillgång till jacuzzi, ångbastu, pool, vanlig bastu och lite annat. Det var vi svenskar, tre holländare (tror vi) och hela Bolivias fotbollslandslag. Uppenbarligen var det uppladdning inför vänskapslandskampen mot El Salvador på onsdag. Vi fick oss därför ett bra snack med Oscar (Sanchez?), Bolivars mittlås och en veteran från USA-vm 1994, det enda vm i modern tid som jag kan komma ihåg att Bolivia kvalificerat sig till. Nu är han äldst och ska tydligen lägga av om ett år eller så. Jag fick chansen att snacka lite fotboll, informera honom om Henke Larssons bedrifter i HIF, samt försöka pressa honom på ett par biljetter till onsdagsmatchen. Det blev inte så mycket av det så då gav jag och Mårten oss på att pressa den andra vm-veteranen som nu är tränare. Han lovade att försöka fixa det, men det kan ju också vara s k ”bolsnack” (läs struntprat).
Bolivias vm-facit 94? Förlust mot Tyskland och Spanien och oavgjort mot Sydkorea, men det kan Bolivias gyllene generation leva länge på här. Vi funderade på vilken paritet Bolivia- El Salvador skulle ha i Europa. Efter många om och men bestämde vi oss för att det nog är som Finland-Cypern.
I övrigt undrar jag om man hade tillåtits komma så nära Zlatan och Co? Nä, tror inte det va…

Futbolin=lycka

Söndag morgon. Jag är lycklig. Inte för att jag är i El Alto (det brukar inte göra mig överdrivet lycklig), utan för att jag nu är delägare till ett s k futbolin, kostnad 420 Bol. Alltså ett fotbollsspel som ibland i Sverige går under namnet Fuzzball. Futbolinet ska vi ha på vår patio på vårt nya fräscha kontor. Nu blir det mycket övertid…

Hyra video

I Bolivia finns det videouthyrningsaffärer precis som i Sverige. Man kan hyra en film för ca. 4,50. Annars kan man köpa den för tio. Det må se ut som en svensk affär men ALLA filmer är brända, nerladdade eller nåt annat illegalt. Varför hyra överhuvudtaget?

Bilder från Peru

Peru eller Polen?
Omar, min peruanska fader?

Piscos och kondorer

Långhelg=semester. Lite oklart exakt vilken dag som var helg i vilket land men det hade något att göra med Dia de los muertos att göra. Jag och ett par vänner och kollegor lämnade dödsstämningen och brödbaket och åkte till det soliga och varma Arequipa, Peru. Egentligen kan man inte göra så mycket där. Staden, som är Perus näst största är mest känd på turistrutten som utgångspunkten för Colca Canyon dit man åker och badar i varma källor och tittar på stora gamar (kondorer kallas de också, viktig andinsk symbol). Om Sydafrika plågar en med sina big five så gör Arequipa det med sina kondorer. Och det är inte alls säkert att man får se någon heller (men jag fick ju aldrig se någon leopard i Sydafrika heller). Det fick inte mina föräldrar. Men som tur är så har någon vänlig peruan fixat detta på en restaurang där man kan se denna viddernas kung kedjad, vingklippt och till allmän beskådan. Den enda kondor jag själv fick se denna gång var i form av en kylskåpsmagnet som jag köpte. Nog om det, förutom kondorer så är Arequipa känt för sin mat, så är man inte fågelintresserad kan man ju alltid äta och dricka (Pisco Sour). Och det gjorde vi också. Rätt skönt med ett avbrott från den alltid så smakfattiga och flottiga maten i La Paz. Vi hann även med lite river rafting, vilket på bilden mest ser ut som en söndagsutflykt i kanot för en grupp sjätteklassare, men ska sanningen fram så blev det mer dramatiskt än vad någon kanotutflykt på Rönne Å någonsin blivit. I någon fors körde vår båt rakt in i en sten och fastande där medan den snabbt vattenfylldes. Blixtsnabba (eller inte) reflexer räddade upp oss på båtens kant och hindrade denna från att slå runt. Men nu satt vi ju fastklamrade på relingen kramandes en sten. Det fanns ingen annan lösning än att kasta sig i vattnet och dras in med lina till den andra stranden medan guiderna fixade loss båten. Jag, min klant, lyckades ju dock trilla i vattnet, fastna i ett rep under ytan och få en rejäl kallsup innan jag kom upp våtskodd på andra stranden. Jag väntar fortfarande på en rejäl amöbaattack, då den fagra Rio Chile nog innehåller en hel del organismer som skulle göra vilken laboratorieassitent som helst vild av lycka. Tur att vi i alla fall var uppströms från Arequipa. Våta, glada och nöjda gick vi sedan ut och drack drinkar och försummade återigen sömnen, vilket skulle visa sig lite senare fram i helgen. Lördagen tillbringades vid en industrihamn som i brist på annat av peruanerna kallas ett badparadis. Men nu är det inte säsong och en tjock grå slöja dolde precis all himmel och sol som man annars skulle kunna önska sig i ett badparadis. Jag trillade i vattnet, blev blöt, frös och återupplivade min gamla mentala bild av Polen (No offense, Polen är säkert jättebra). Efter att nästan ha somnat hemma hos Magnus när han bjöd på middag sov jag till klockan 13. Då var min Boliviakollegor redan på en buss över altiplanon på väg hem till La Paz. Jag fick ett förebrående mail från min peruanska ”familj” för att jag hade setts på stadens gator men inte ringt och jag var därför tvungen att ordna ett avbönsbesök. Detta visade sig vara trevligt och jag och min kollega Susanna blev runtkörda i staden ivrigt konverserade. Under två dagar därefter var jag tvungen att befatta mig med arbete (men även en och annan Pisco) och sociala visiter, innan jag nöjd och belåten satte mig på 12 timmars bussen hem.

Fler bilder från Condoriri

Isklättring
Kontroll av sprickbildningen på glaciären
Boliviadraken isklättrar!
På högersida: glaciären som vi gick upp på
Fruset tält
Snötäckta berg

Condoriri

Hejsan, nu var det länge sedan jag skrev något. Mest för att jobbet varit sjukligt (japp, så illa är det) stressigt. För dem som inte vet det än så ska jag nu i alla fall bli chef. Det var väl en rolig nyhet. Mer ansvar, mer jobb, mer stress…

Då kan det vara trevligt att komma iväg lite och för första gången på flera veckor känns det som slappna av. Vart åker man då? Jo, till en snöig, kall glaciär där man knappt äter något, tvingas vistas i tält (för sova är svårt på höjd) och frysa. Men roligt är det med.
Men nu måste jag nog ta det från början. Ända sen vi kom har det snackats om att man måste upp på Huayna Potosi som är ett 6000m+-berg i La Paz departementet. Det är tufft och kallt, det finns inget syre och de felsta är glada att de gjort det men slipper helst att göra det igen. Man måste vara ordentligt acklimatiserad och efter snart 4 månader i La Paz kände jag mig redo.
Till Huayna Potosi skulle vi så ett gäng, men en efter en trillade folk bort tills det bara var jag och Emma kvar. Då arrangerade vi vår tur och ställde in oss på att gå tills Emma blev sjuk en dag innan. Inte de bästa förutsättningarna så då åkte vi med ett annat gäng kollegor och bekanta till ett lite snällare område – Condoriri, där topparna bara är mellan 5200-5600.

I tre dagar var vi där och tältade. Men eftersom det är lite ostadigt väder så här års fick vi stå ut med att endast resa, vandra till basen och slå läger då det mest regnade och var kallt. En liten tur upp på en av bergskammarna hann vi dock med. Baslägret ligger vid en glaciärsjö och är omgiven av vackra berg och glaciärer. Till på köpet stryker det omkring ett antal flockar med lamadjur och andra kameloider. På den steniga marken stryker massvis av viscachas (kaniner med svans och fin päls) omkring.

När det var dags att sova visade det sig att för min del gick det inte alls. Sova är svårt på höjd, och med lite ackumulerad stress, kyla (vi fick ut och skrapa snö från tältet två gånger) och annat blev det max en halvtimmes sömn för egen del.
När vi gick upp på morgonen var det is och snö överallt (se bild) men otroligt vackert. Dagen tillbringades på en glaciär där vi tränade olika tekniker för att gå med stegjärn på is samt isklättring. En gång tidigare har jag gått med stegjärn, men det var 10 år sedan. Isklättrat har jag aldrig gjort tidigare så det var en kul erfarenhet, mycket roligare än den vanliga klättring jag provade för första gången för ett par månader sedan.

Efter det gick vi hem och åt lite (svårt att äta på höjd med, man tappar aptiten) och skulle gå occh lägga oss för att gå upp vid midnatt och bestiga toppen Pequeño Alpamayo. Alpamayo är ett berg i Cordillera Blanca i Peru och brukar betraktas som världens vackraste berg för sin perfekta konform. Den lilla varianten i Bolivia har ett liknande utseende och når upp till 5360 m.

Efter att ha lyckats sova en 3 timmar så gick vi upp vid midnatt, åt lite frukost och vandrade iväg i stjärnljuset. Efter någon timme eller så kom vi fram till glaciären och började klättra uppåt. Det gick förvånansvärt enkelt även om man var trött i kroppen. När vi nådde ett bergspass på lite över 5000 m började det ljusna, och man såg djupa sprickor som blockerade vägen. Det gick inte heller att hitta någon annan väg runt det och medan vi undersökte möjliga vägar lät det som en stormvind precis bredvid eller under oss. Lite skrämmande för vi insåg att något rasade och att vi som satt ihop i repet låg ner på marken på en väldigt liten yta. Jag hade dessutom trillat ner i en snötäckt spricka (till midjan ungefär) på vägen upp. Säkerheten först och vi fick vända med den första av två toppar inom retligt synhåll. Väldigt knäckande eftersom det fram till topp nummer två endast var en timme (vi hade ju vandrat hela natten).
Men på det hela taget var det väldigt skoj. Inte bara att komma ut i naturen men att få prova på lite nya saker samt se att man har styrkan att bestiga höga berg.

Nu får det nog bli Huayna Potosi nästa säsong. Någon som kommer på besök och pallar kanske?

Resan fick dock en liten trist avslutning då guiden efter att ha släppt av mig vid mitt hus körde på en kvinna precis när han skulle svänga ut igen. Kvinnans manliga bekant blev helt galen, struntade i att hjälpa henne och slog istället sönder sidorutan på jeepen med två knytnävsslag. Det såg ut som en Hollywoodfilm. Kvinnan var dock uppe på benen snabbt och verkade inte vara allvarligt skadad även om hon fick åka till sjukhuset.

Cholita wrestling i El Alto

I söndags var vi på "cholita wrestling" i El Alto, alltså indianskor i traditionella kjolar som fribrottas. Ni vet som warestling på TV med the Undertaker, The Rock, The Game och alla andra :) Fast det här var ju lite sjaskigare omgivning. Folk kastade apelsinskal, vatten, coca cola och allt annat möjligt på de väldigt ...töntiga brottarna (se ovan). Bara en match var dessutom cholita wrestling och alla andra var mellan dessa maskbeklädda töntar.

Cholitorna var däremot bäst och kastade runt varandra så mattan dånade. Det hela är väldigt, väldigt bizarrt och lokalt. Men det är kul att ha varit där.

Bilderna:

Carmen Rosa håller Yolanda la Amorosa i ett järngrepp (x 2)

Maskbeklädda Lucho stilar

Så finansierar du din Boliviaresa:
Din Boliviaresa behöver inte bli så dyr. Inte om du tänker igenom vad du kan fixa här som du får betala mångdubbelt för hemma.


Sverige Här Du sparar
Köp ett par glasögon 1500 kr 2-600 9-1300
Köp ett par slipade solglasögon 1500 kr 2-600 9-1300

Åk taxi från krogen 200 6 194
Ät ute på bra krog 200 40 160
Sy upp en kostym 2500 600 1900
Åk långdistansbuss 4 timmar 200 20 180
Skaffa dig en flis av bra kvalité 1200 2-400 8-1000
Köp en matta 700 200 500
Köp en gitarr av inte så bra kvalité 1500 200 1300
Köp dig en schysst elbas 4000 2000 2000
Köp ett par Nike-skor (äkta) 800 250 550
Köp ett par Nike-skor (fejk) 800 100 700
Köp hantverk Dyrt Billigt Massor
Köp skinnjacka/byxor/ mm Dyrt Billigt Massor
Bo på hotell och ha det gott 800 80 720
Klipp dig 100-400 5-35 65-395
Ta en kaffe på fashionabelt café 30 7 23

Metal i Bolivia

Metal i Bolivia har det svårt. Det finns inte jättemånga band och scenen och marknaden är inte särskilt stora. Den metal som når ut lite mer är oftast eller alltid kommersiell amerikansk musik av den typ som man hör på listorna.

Länge var det än värre. Visserligen hade Metallica fått både en och annan yngling att spela luftgitarr i sitt pojkrum (metal är inte direkt de fattigas favoritmusik, och inte det man hör på folkliga ställen), men den sociala kontrollen som utövas av de traditionsbundna och katolska familjerna dömde ofta ut denna inte alls satanistiska musikstil som ett verk av djävulen, och således var det ofta slutspelat på pojkrummen och i replokalerna.

Så en dag (eller var det två olika) kom de svenska banden Therion och Hammerfall till Bolivia. Till dags datum är det de enda (kanske nån till) internationellt kända hårdrocksbanden som besvärat sig med att besöka det Andernas rike. Kanske beror det på den tunna luften, men då kan man ju spela i Santa Cruz och slippa syrgasmask, eller kanske beror det på att organisationen här i landet inte alltid är den bästa, vilket Hammerfall senare skulle få erfara. Men troligast är det på grund av att det finns få fans, de få som finns är inte köpstarka, och att Bolivia inte ligger på någon rutt där det finns en större publik.
Och torts att Hammerfall fick uppleva tekniska problem till den milda grad att det knappt blev något ljud alls, så var deras besök en startpunkt för mångas hårda musikintresse.

Ja, sammanfattningsvis kan man säga att bolivianska hårdrocksband inte haft lätt att nå ut i världen och man skulle kunna tycka att det kan väl knappast finnas någon kvalitet i en sådan hårdrockens perifera avkrok. Men det gör det. Själva träffade vi Estertor (betyder rossling), ett melodiöst dödsmetallband från Cochabamba som håller en hög internationell standard trots sina magra resurser (det går knappt att trycka skivor i landet, man får oftast skicka dem till Peru eller Argentina) och få spelningar. Deras skiva ”Between silence and Light” blev av en internationell metal-sajt vald till en av 2003 års bästa skivor i genren tillsammans med en mängd av de otroligt bra band i genren (90% av de mest kända banden är svenska) som vi av ödets ironi begåvats med i Sverige och som spelar på våra klubbar i parti och minut.

Otroligt goa killar (som alla hårdrockare, är det en naturlag?) med vilka det gjordes en intervju (jag var med som metalexpert) som vi hoppas kan hamna i någon svensk tidning. Förhoppningsvis är det konsert nästa månad och då åker vi till Cochabamba och rockar loss.

Bilden: Jag, Emma och Arturo och Marcello från Estertor

Kristus, Cochabamba och vattenkriget

I helgen (det blev en långhelg med lite måndagskomp) åkte jag, Tomas och Emma till Cochabamba för att träffa metalbandet Estertor (se annan rubrik). Cochabamba är en trevlig stad, en av de större i Bolivia, som ligger i en dal på ca 2500 meters höjd. Omsatt i värmetermer innebär det så här års en perfekt svensk sommardag (27-28 grader, torr luft). Väldigt skönt. Och nu blommade jacarandor också och gav staden en lila ton lite här och där. Allt det påminde ju mycket om Pretoria, the jacaranda city. Cochabamba är dessutom en utpräglad bilstad, a la americana, och det är ju Pretoria också.

Cochabamba är känt för två saker utanför Bolivia. Den ena är en stor Kristusstaty på ett berg, nån meter högre än den i Rio. Man kan gå in i Jesus och klättra upp till hans armhåla. Där luktar det tyvärr inte så gott eftersom alla inte tar skylten (se bild) om kissfri zon på allvar. Det är i alla fall en mäktig syn även om utsikten inte är lika bra som i Rio.

Den andra saken som Cochabamba är känt för är det s k vattenkriget som utspelade sig i staden och dess omgivningar år 2000 under Hugo Banzers styre. Banzer är en gammal diktator som ett par decennier och ett par rundor kollektiv minnesförlust senare lyckades bli vald till president. Vattnet i Cochabamba privatiserades och såldes till ett företag i Bechtel-koncernen (amerikansk företagsjätte), med kraftigt höjda vattenpriser som följd. Detta gillade inte befolkningen i och runt Cochabamba, som är en jordbruksregion vars odlingar förbrukade stora mängder vatten. Protester och konfrontationer som följd av ett gemensamt företag av en bred koalition av brokiga intressenter gjorde att regeringen till slut fick backa och riva upp avtalet med Bechtel, varpå Bechtel givetvis stämde bolivianska staten på en ansenlig summa pengar för förlorade inkomster.

Nu, om det var det här året eller förra året, drog Bechtel tillbaka sin stämning då det internationellt uppmärksammade fallet skadade deras rykte. Om jag minns rätt så betalade Bolivia en symbolisk summa på en dollar som plåster på såren.

Vattenkriget blev startskottet för en våg av olika protester (bl a det våldsamma gaskriget 2003 som jag kommer att berätta om någon annan gång) som tills idag har lett till slutet för åtminstone 2 presidenter. Banzer själv fick dra sig tillbaka i förtid p g a cancer. Vattenkriget bevisade för folk att det gick att betvinga staten genom att paralysera viktiga kommunikationer, ett mönster som upprepar sig ständigt fortfarande. Det innebar ett fruktansvärt starkt uppsving för de sociala rörelserna, men som alltid vid sådana här incidenter finns det en obehaglig mörkersida som trots allt det positiva det har betytt för den folkiga upprättelsen hyser ett reellt hot mot ett riktigt demokratiskt samhälle.

Fler foton från trivselhelgen

Ett av alla dessa djungelvattenfall
En till utsiktsbild från Coroico, nu i solljus så att man ser hur fint det är

Trivselhelg i Coroico 8-10 sep

Eftersom det har varit så krävande på jobbet hade vi betsämt att vi skulle åka på trivselhelg till Coroico (igen, det var 3:e gången under min tid här, men sen är det ju varmt och trevligt också). Till slut blev vi nio personer med anhöriga.

För 10 dollar/person bodde vi hur bra som helst med en fantastisk utsikt. Det regnade första dagen, men sen blev det varmt som det ska. Så vi slappade, spelade biljard, spelade fuzzball (futbolin här), solade, badade och drack en del goda drinkar också. Det är ju det man gör här. En dag åkte vi ner till pozas del vagante och badade i floden ett par hundra meter ner. Hur bra som helst, med strömmar som förvandlade floden till en jacuzzi. Ett minus för alla insekter som bet mig så illa så att jag än idag (en och en halv vecka senare) lider.

Foton valle de las animas

Fler klättringsfoton

Klättring och vandring i La Paz

I lördags var Emma, Tomas och jag och klättrade i Zona Sur. Först blev vi lite besvikna när vi kom fram till en vägg i en liten by där det dessutom också var en massa folk. Det blev snart bättre då vi gick lite högre upp bland de röda fina klipporna. Det var första gången jag klättrade och jag tyckte att lederna var lite för svåra. Först fick jag prova på en 6A men då kom jag bara halvvägs. Min amatörmässiga blick tyckte det var lite för brant. Efter två försök gav jag upp och då gick vi vidare till en 5C. Förutom ett oerhört svårt parti i början, där jag fick lite hjälp :), så lyckades jag till slut ta mig upp till toppen där man kunde titta ut över dalen nedanför. Det var väldigt skoj och kändes som en stor seger. I mina två första försök hade jag trillat ner när jag inte orkade mer på det första partiet och det hade inte varit kul att behöva åka hem med idel misslyckanden.

Det var dessutom en väldigt fin och solig dag och det kändes som vi var på semester. Efteråt strosade vi runt och njöt lite i Zona Sur, som är den riktigt rika delen av La Paz.

I söndags var vi och vandrade i ett jättefint område i närheten av La Paz. Helt fantastiskt fint. Jag ska inte skriva så mycket utan lägga upp lite bilder istället. Här: Emma på väggen

Vad gör jag?

Nu har jag skrivit mycket om Bolivia och diverse fritidsaktiviteter, men inte så mycket om vad det mesta av min tid går till – jobb.
Så nu tänkte jag berätta lite vad jag gör. Jag är ”Coordinador de Programa”, alltså något liknande programhandläggare eller programutvecklare. Min uppgift är bland annat att hjälpa till att utveckla det biståndsprogram som vi drar igång här i La Paz departementet 2007. Då spenderar man sin dag med möten, besök och pappersarbete. Budgetar, ekonomi, programdokument osv.

Vi som alla andra svenska biståndsorganisationer använder oss av LFA, logical framework analysis för vårt programmeringsarbete. Det innebär att man utgår från målgruppens (alltså olika segment av den fattiga befolkning man vill hjälpa) egna behov. Tillsammans med dem skapar man ett ”problemträd” som visar rotorsaker, huvudproblem och effekter och därmed också visar var projektet, eller i det här fallet programmet, ska ha sitt fokus. Problem vänds till mål och resultat var efter man bestämmer vad man ska göra i verkliga livet för att uppnå sina resultat. Sedan fixar man budget, riskbedömningar och annat.
Mycket av grundarbetet görs av våra samarbetspartners (särskilt problemträden) men vi kommer in i ett tidigt skede för att se att arbetet uppfyller de krav som ställs och ligger innanför vår, Forum Syds, och Sidas verksamhets ram. Just nu är vi i två sådana här processer i olika stadium och vi samarbetar för närvarande med 9 organisationer.

Det blir alltså otroligt mycket jobb då tiden alltid är knapp. Dessutom är det många viljor som ska enas och alla har inte alltid samma syn på vad vi är för några, och tror istället att vi är en ovillkorlig källa till pengar. Då blir jag förbannad. Det har varit ganska jobbigt för jag har redan fått ta rollen som hård och direkt svensk som kommer med krav och restriktioner, särskilt i en process som jag så att säga ”ärvt”. I den andra som är helt ny blir alla nya krav inarbetade från början och ställer inte relationerna på sin spets på samma sätt.

Då och då försöker jag sticka ut och besöka projekt och organisationer eftersom det ger en väldigt bra bild av deras verksamhet och kapacitet. Det tar dock så mycket tid att det är svårt att komma ut så ofta. Som tur är verksamhetsområdet bara det här departementet, men även korta sträckor blir långa med sådana här vägar och sådana här politiska förhållanden. T ex blev det sightseeing i El Alto (omväg) för att det var ”bloqueo” (vägblockad) på vägen från Copacabana i förra veckan. Då hade vi ändå tur som kom fram överhuvudtaget.
I tisdags var det återigen blockad och då fick Perus landgrupp, som var på besök, helt enkelt snällt acceptera. Så småningom lyftes transportblockaden och de hade kunnat åka hem när de ville, men det vet man aldrig i förväg.

Jag hade en gång en kust...

En gång för länge sedan hade Bolivia en kust. Sedan kom de elaka Chilenarna och tog den. Efter det hittade Chile en fet kopparfyndighet i Atacamaöknen och är idag en av världens största exportörer, särskilt som kopparpriset idag är tre ggr högre än vad det var för ett par år sen. Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Bolivia har en dålig armé, Chile har en modern. Den moderna armén får varje år en procent av inkomsterna från koppargruvorna att leka med. Bolivias här plaskar runt i Titicaca.

Det var den korta historien. I ”la guerra del Pacifico” (1878-1883) förlorade Bolivia och dess allierade Peru mot Chile. Priset blev högt. Bolivia förlorade sin kust och Peru förlorade sina södra provinser (bland annat Arica som är gränsstad mot Peru idag, men även Tacna, senare återlämnat, där jag gjorde min fältstudie). Nu hade ju Peru en massa kust kvar, men stackars Bolivia, som alltid blir lurat av sina grannar (Det är en annan historia, men landet har förlorat ung halva sin yta i olika krig och regelrätta annekteringar. Ofta har man fått en oanvändbar järnväg som kompensation.), blev dock av med hela kusten. Och oj vad det svider än idag. Chile är ärkefiende nummer ett och att man är så pass rikt som man är idag p g a kopparen från det bolivianska kustdepartementet gör det inte bättre. Därför snackas det en hel del om att ta tillbaka havet från Chile. Ett par gånger har det varit tal om krig men nu kan man ju bara drömma. ”It ain’t gonna happen”. Men tonläget är högt och vill man vinna politiska poäng så är det bara att appellera till nationalismen och snacka lite om att man ska ta tillbaks kusten vid första bästa tillfälle. Det funkar ALLTID. Vår vän Evo Morales håller därför på att förhandla om det dilemma med Chiles Bachelet. Möjligen kommer de fixa en lösning som ger Bolivia tillgång till havet (det finns ett par redan, en fri pir i Arica, en tullfri väg i Peru), men Chile kommer aldrig att släppa det ”röda guldet” som det numer kallas.

Men drömmen fortsätter och det är intressant att se hur indoktrinerat det bolivianska folket är i frågan. En av kollegerna berättade att Mapuchefolket i Chile som förtrycks av staten visar sin solidaritet mot den gemensamma fienden genom att skrika ”mar para Bolivia” (hav till Bolivia) efter sina möten. I skolan får alla lära sig sången ”Recuperemos nuestro mar” (Vi tar tillbaka vårt hav) och det var därför ingen överraskning när den och ett par andra kustromantiska låtar dök upp i La Razon’s (La Paz tidning) sångbok inför nationaldagen.
På vår kräftskiva visade det sig att alla bolivianerna kunde sjunga den också. (Själva skanderade vi ”Petroleo para Suecia”, olja till Sverige).

I Copacabana häromdagen påstod dock en andinsk präst att Bolivia inte skulle behöva kriga för sin kust utan att en stor naturkatastrof år 2013-2014 skulle kasta om geografin så att havet kom till Bolivia istället. I väntan på det har man rest en längtans staty i Tiquina vid Titicacasjöns kust, där Don Eduardo Avaroa, hjälten från Stillahavskriget, trotsigt pekar mot havet uppå en sockel med detaljerade bilder av hur Bolivia åter ska komma till kusten. De bilderna kan ni se ovan. Lägg inte bara märke till hur modigt en boliviansk soldat (i rött) dödar en feg chilenare, utan också hur andra sidan visar ett mer modernt Bolivia med stridsflygplan och tjusigt uniformerade sjöofficerare pompöst paraderande vid Stilla havets kust. Lite olycksbådande men jag försäkrar er att det är inget skämt här (fast jag tycker faktiskt att Bolivias sårade nationalsjäl innehåller ett gram av bisarr humor). I Arica, Chile, kan man däremot gå på museum och se hur peruanerna ses som djur och chilenarna som modiga patrioter. Jag antar att varje sak har två sidor, men här är det bara ett land som har kust.

Recuperemos nuestro mar:
”Vi ska ta tillbaka vårt hav.
Vi ska ta tillbaka kusten.

Om så till kostnaden av våra liv
ska vi ta tillbaka vårt fångna hav
ungdomen är närvarande
Bolivia återtar sitt hav

Efter det här orättvisans sekel
är det mer värdigt att dö an att detta tolerera
’ta tillbaka, ta tillbaka’
är vårt rop och vår vilja

Ta tillbaka, ta tillbaka
Kusten och det vida havet”

Kräftskiva

Fernando i sin fina hatt
Tomas i sin fina hårdrockshatt

I lördags var det kräftskiva hos Mårten. Kräftorna måste ha varit fiskade i avloppsfloden här utanför för de smakade inget vidare. Men i övrigt var det som hemma med sång och hattar (fast vi fick göra egna). Någon kom dessutom på idén att kasta kräftor på en dörr eftersom det skulle vara en tradition någonstans. Vi fick se kräftor dåna i väggen för alla representerade landskap, representerade städer i Bolivia och givetvis för den förlorade kusten. Stackars Mårten hade ingen rolig städdag efteråt.

Lite bilder

Vanlig frisyr
Chasqui gör dekarationer av coca